Dela sidan:

Folkbladet i slutet av 90-talet. IFK Norrköping har precis åkt på en bortaförlust och reaktioner ska samlas in. På sportredaktionen sitter en ung Andrev Walden och får uppdraget att ringa lagets tränare, den stundtals något buttra Olle Nordin. Han slår numret till tränare Nordin. Inget svar. Anledningen till det uteblivna svaret är inte att Olle Nordin är upptagen. Andrev Walden slog aldrig den sista siffran. Att jaga intervjuer med folk, speciellt testosteronstinna fotbollsspelare, som inte alltid är så sugna på att prata är inte ett jobb som passar alla.

– Jag tycker verkligen att det är obehagligt att ringa människor som inte bett om det. Eller människor över huvud taget egentligen. Reporteryrket är ju emellanåt någon sorts glorifierad telemarketing. Redan tidigt i karriären satte jag upp målet att jag skulle nå en position där jag faktiskt kan välja vad jag vill göra och vem jag vill prata med, berättar han.

Skämdes du inte?

– Jo, jag satt ju där och ljög för min chef. Jag förtjänade inte att sitta där och borde kanske inte fått lön för det. Eller det hände inte jättemånga gånger men det var talande för min reporterkarriär. Jag är byggd för någon sorts kommenterande skrivbordsjournalistik men som nykokt i branschen kan man ju inte bara kliva rakt in och börja kommentera samtiden..

Någonstans mellan Himmelstalundsfältet utanför Norrköping där han jagade kommentarer från Björn Borg, och bevakningen av skoter-EM för Östersunds-Posten tog han det slutgiltiga beskedet. Det blir ingen fortsättning på reporterkarriären.

Du sökte ändå en journalistutbilding. Vad var det för karriär du såg framför dig?

– Egentligen ville jag nog mest sitta och tycka. Det är generande att erkänna idag men på 90-talet var det ett piggt koncept. Vi satt i Norrköping och tittade på ZTV med program som Tryck Till och Knesset. Det var banbrytande och kittlande med ledigt klädda tyckonomer. De fick liksom betalt för att hänga. För många tonåringar, inklusive mig, var det sinnebilden av framgång att få sitta med i ett sånt program. Idag är åsikter en basvara och det tomma tyckandet börjar bli fult. Det är en bra tendens.

Efter en oavslutad journalistutbildning vid Bona Folkhögskola vid Göta kanals strand och en nyupptäckt avsmak för reporterrollen skickade han ändå iväg en ansökan till Aftonbladet. Under anställningsintervjun råkar Andrev Walden ge sken av att han besitter redigerarkunskaper. Inte helt osant men långtifrån vad han tänkt sig. Missförstånd eller inte, Walden kom in på kvällstidningen som 24-åring och blev kvar. Tretton år senare hade han blivit AD-ansvarig för tidningens featureavdelning.

– Det är svårt att hitta duktiga formmänniskor till tidningsbranschen. Eller åtminstone kvällstidningarna som har låg status trots att det egentligen kräver mer än många tror, man måste vara beredd att syssla med överlagd fulhet. Det är ju beräknande. Det folkliga tilltalet. De bästa formgivarna försvinner till reklamvärlden. Utöver att göra GIF-animationer och periodiska system över filmmonster har jag aldrig varit så väldigt intresserad av formgivning.

Samtidigt kände han att någonting saknades. Även om han besatt någon form av talang för formgivning var det långtifrån någon passion. Under åren som art director längtade han efter att få uttrycka sig i text, att få tycka. Men ingen frågade.

– Folk skulle gärna få tro att Aftonbladet inte släppte fram mig som skribent och att jag som ett resultat av det sa upp mig och gick min egen väg. Det är fin dramaturgi, att jag satt och väntade i tolv år, en kvävd röst som till sist stormade ut. Men det var ju bara att ingen frågade mig. Och jag är helt oförmögen att be om saker, jag har inga framfötter, berättar Andrev Walden.

Efter uppsägningen har karriären innefattat en rad olika uppdrag. Bland annat SVT's "Sociala monster"-serie, redaktör på Filip och Fredriks Breaking News och han är även tillbaka på Aftonbladet, nu som krönikör.


– Min styrka är väl att jag kan knäcka idéer. Samtidigt har jag kort brinntid, kommer jag på en idé vet jag att jag bara har timmar att göra någonting av den innan jag tröttnat. Då passar Breaking News väldigt bra. Man börjar från noll varje dag och jag får jobba med människor som fungerar lite som jag. Filip och Fredrik tillåter mig att vara mig själv, med allt vad det innebär. Jag är ojämnt inspirationsdriven men de kan ju inte gärna gå i taket om jag en dag halvligger på ett möte och väser att jag inte har någonting när Filip ligger i andra änden av rummet och väser.

Andrev Walden berättar att han egentligen inte är byggd för livet som frilans. Drivet finns inte riktigt där och han känner inte för att "spekjobba" bara för att dryga ut sin lönecheck.

– Det låter så förbannat självbelåtet att understryka att jag inte längre behöver göra det jag tycker är tråkigt men lite så är det.

Från början var tanken att han skulle ägna sig åt att förvandla passionsprojektet, bloggen Rymdslottet, till en bok. Förlag var intresserade och bloggen hade fått stort genomslag. På Rymdslottet hade han skapat ett parallellt universum för Hovets medlemmar. Ett parallellt universum där de förvandlats till ett gäng astrofysiker som diskuterade rymdfenomen men än så länge har det inte blivit någon bok, Hovets jurister har inte varit så sugna på att låna ut kungahusets ansikten för att folkbilda om det stora okända.

– Jag trodde inte att någon skulle lägga tid på att läsa Rymdslottet. Samtidigt hade jag under lunchrasterna upptäckt att kollegor kunde sitta och gapa när jag berättade om hur många exoplaneter vi hittat nu. Eller tidsdilatationen, vad som händer med tiden när man reser nära ljusets hastighet, som jag trodde att alla visste om. De flesta är mer intresserade av rymden än de tror. Att säga att man inte är det är som att stå på stranden till ett hav med miljarder okända öar och säga att man är ointresserad av vad som finns där ute. Det krävs bara någon som kan klä det i ord.

Walden berättar om astrofysikern Neil deGrasse Tyson ("den amerikanska astrofysikens Beyoncé") och hans program Cosmos som setts av hundratals miljoner tittare världen över. Den kommersiella potentialen finns där.

Vad är det som fascinerar?

– Det okända. Det är någonstans det sista äventyret mänskligheten står inför. Kontinenterna har ju redan blivit upptäckta. Innan jorden var kartlagd var ju äventyraren den store hjälten, ballongfararen som styrde mot det okända, idag är ju äventyraren bara en douche med idominläppar som paddlar kajak och vloggar om det. Extremsport har liksom inga jules verne-kvalitéer. Det finns ingen kittling kvar. Rymden är det nya havet.

Många tycker nog mest att det är obehagligt.

– Absolut, men obehaget är också en del av kittlingen. Mindfuckfulness. Även om den kommer alltmer sällan är det fortfarande den där berusande olustkänslan jag jagar. Det känns som att vi är födda i helt rätt tid när de största frågorna som människan ställt sig, var kommer vi ifrån och är vi ensamma, fortfarande är obesvarade men kan besvaras innan vi dör. De som föds efter svaren kommer aldrig få veta hur det kändes att inte veta. Min magkänsla, den där som jag kan unna mig eftersom jag inte är riktig vetenskapare utan bara bisittare i studion, är att vi mycket väl kan ha svaret på båda frågorna om 10-15 år.

Drömmen om att skriva böcker om rymden finns fortfarande kvar, ämnet är återkommande i de krönikor han varannan vecka författar för Aftonbladet.

– Om bara samtiden kan rycka upp sig så att man kan fokusera på de viktiga sakerna. I dagsläget skulle det kännas lite oansvarigt att bara skriva om rymden.

De senaste åren har ett annat, betydligt mer jordnära, ämne börjat dyka upp i krönikorna. Livet som småbarnsförälder. Oavsett om det är barns bristande förmåga till att leka, att bli den förälder man brukade hata eller den aldrig försvinnande paniken för att barnen ska drabbas av en sjukdom eller olycka tycks han ha träffat en nerv. Texterna om att vara förälder är de mest lästa han skrivit.

– Småbarnslivet har väl blivit någon form av kännetecken. Det är tungt att ha småbarn, det vet alla som har småbarn men jag är tydligen bra på att klä det i ord. Tyngden sitter mycket i dig själv. När man är med barnen längtar man på ett skamnupet sätt efter tystnaden, att få lämna dem på dagis. Och fem minuter efter att man lämnat barnen på dagis börjar man sakna dem. Och fem minuter efter att man hämtat dem igen börjar man sakna tystnaden. Det vore praktiskt om man kunde vända på det där.

Har du haft funderingar kring hur mycket av ditt privatliv du vill lämna ut?

– Mest blottar jag ju mig själv, snarare än mina barn. Samtidigt är det klart att man måste dra gränser, jag skriver ju om politik också. Får man ett par tusen hatiska mejl om året börjar man nästan automatiskt att fasa ut barnen ur berättelsen om sig själv. Men jag tycker fortfarande det är kul att skriva om livet med barn så jag tänker inte sluta helt.

Hur hanterar du de som hör av sig?

– Ett tag försökte jag svara alla de som hörde av sig via mejl. De konversationerna hade man nästan kunnat ge ut i bokform för att de är så bisarra. Ofta har de läst en tolkning av mina texter som den sverigevänliga, rasistiska alternativmedian skrivit snarare än den text jag faktiskt skrev. Då är det svårt att resonera. Ett ljus i det där mörkret är när de skriver från sin iPad, vilket förvånansvärt många gör. Det är något banalt och väldigt roligt med ett långt och ursinnigt mejl om den vita rasens undergång som avslutas med raden "Skickat från min iPad". Som om de till sist samlat sig för att berätta att de har en iPad. Det finns också värme i den inre bilden av en uppriven rasist med en iPad i knät, som tampas med autocorrect och tumskrivning, tungan i mungipan. Det är ju svårt att skriva på en iPad! Även om man inte är jättearg. Tänk att vara jättearg på en iPad!



FAKTA/Andrev Walden

Ålder: 40 år.

Uppvuxen: Mest i och kring Norrköping.

Bor: Södermalm, Stockholm.

Familj: Sambon Lisa och sönerna Jack, 6, och Julian, 4.

Tjänar: 692 000 (2015).

Utbildning: 2-årig journalistutbildning, folkhögskola. Avslutades aldrig.

Karriär i korthet: Sportreporter Norrköpings Tidningar, Folkbladet och Östersundsposten (1997-2001). Redigerare Aftonbladet (2001-2002), redigerare/sportredaktör Svenska Dagbladet (2002-2003), redigerare Expressen (2003). Redigerare, utvecklare och sedermera chefs-AD för Aftonbladet Feature (2004-2014). Grundade populärvetenskapliga konceptet Rymdslottet 2014 och lämnade Aftonbladet för att göra bok av det men kungahuset satte stopp. Skriver återkommande för Café och DN Kultur samt som fast kolumnist i Aftonbladet (2016-). Redaktör Breaking News med Filip och Fredrik i Kanal 5 (2015-). Redaktör och programledare för Sociala Monster i SVT (2016).

Gör på fritiden: Är pappa. Begriper inte hur människor med barn hinner med någonting annat. Att du ens frågar en tvåbarnsfar vad han gör på fritiden – att du ens använder begreppet fritid! – vittnar om att du inte har barn. Okej jag spelar lite PS4 också. Om sambon somnar tidigt. Eller läser om rymden. Eller tittar på The Walking Dead. Innan hon somnar tittar vi på alla tv-serier utan zombies. Började med The Handmaid's Tale igår.

Senaste film: Passengers. Uppfriskande omsorgsfull med vetenskapen men jag föredrar de lite smutsigare rymdfilmerna. Ser mycket fram emot Alien: Covenant nästa månad.

Lästips: Laurie Penny. Ung brittisk kolumnist med världens kanske vassaste penna just nu. Man behöver inte hålla med henne om allt för att trollbindas av hennes ursinniga stilistik (men det underlättar om du åtminstone inte är radikalhöger för hon tar inga fångar i trollskogen). Hon skriver meningar som är så roliga och perfekt doserade att de liksom blir musik. Man måste läsa igen och sjunga med. Hon skrev en text för Medium i fjol, "I’m with the banned", ett slags studiebesök hos den amerikanska alt-right-rörelsen och där finns passager jag fortfarande nynnar på emellanåt. Läs den.

Medievanor: Är det här man ska namedroppa lite märkvärdiga titlar och nämna The Economist fast man egentligen bara läst en Jan-Werner Müller-kolumn om populism en gång? Min läsning styrs mycket av mitt twitterflöde, enda fasta hållplatserna är DN, The Guardian, SVT:s text-tv (forever!) och podcasterna Startalk (med Neil deGrasse Tyson) och Science Weekly (The Guardian igen).

Oanad talang: Kan rabbla periodiska systemets 118 grundämnen i atomnummerordning på 50 sekunder. (Som om någon annan ordning vore lättare?) Det är ett pågående nerd-battle med Bea Uusma, som varslat om att hon är under 50 sekunder nu så jag vill pressa ner mot 48 i alla fall innan vi avgör det här en gång för alla. På en äng i gryningen.

Hissar: Resumé som äntligen lanserar det banbrytande konceptet *intervju med Andrev Walden*. Det har nästan ingen annan gjort. Älskar att ni vill intervjua mig! Tror jag!

Dissar: Orkar inte dissa. Kan jag få hissa en gång till i stället? I så fall säger jag IRM (Inte rasist, men) för att de inför nazisternas marsch i Falun 1 maj lanserat det roliga tyska stegräknarkonceptet – för varje meter nazisterna marscherar skänker de 10 kronor till SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) samt 10 kronor till en avhopparverksamhet. Eller mer – du kan swisha upp beloppen här.

Andrev Walden om...

... sin korta reklamkarriär: Forsman & Bodenfors ringde mig för att Apoteket ville göra en kampanj om att man måste använda solskydd för att inte få cancer, och de tänkte att jag i egenskap av rymdexpert – och rimligen då också expert på solen – kunde hjälpa dem med en alternativ take. Cancer och myndiga förmaningar är ju så mörkt och saknar helt virala kvalitéer. Så de bad mig sitta med på mötet med Apoteket, som ett slags konsult. Jag kapade ju hela mötet med en föreläsning om att solen är en atombomb (det är den!) (kan man säga!) och visade mock ups jag hade gjort i Photoshop med barn på stranden framför en horisont med atombombsmoln. SKYDDA ER! etc. Det fungerade ju inte, förstås. De blev ju helt vita i ansiktet. Men min vansinniga dragning på det där mötet hade ju något. Och blev i sig grunden för manuset till den där filmen. Där jag fick tona ner det värsta förstås.



Dela sidan: