Dela sidan:

London, februari 1980. Robert Smith och de andra medlemmarna i The Cure bläddrar igenom första utgåvan av fanzinet Jörvars Gosskör medan en provpress på deras kommande album "17 Seconds" hörs i bakgrunden.

Jan Gradvall ler brett till minnet av när han som sextonåring tillsammans med Sven Dolling spenderade sportlovet i London, för att se och intervjua en handfull brittiska band för sin alldeles nystartade musiktidning.
– Det var en av de första intervjuerna vi gjorde överhuvudtaget. Vi hade skrivit brev till banden först och på den tiden var det en grej att säga ja till intervjuer med fanzines. Det var egentligen helt osannolikt alltihop, inte minst att våra föräldrar släppte iväg oss.

Han sitter på Pascal i Vasastan, som drivs av tre Linköpingsyskon. Fiket är Jan Gradvalls ständige preferens för intervjuer, som en sorts hommage till hemstaden. Han rättar till sina trotjänare Ray Bans-glasögon och berättar vidare om uppväxten i universitetsstaden.
– Det var en tid då det startades band och punkmagasin överallt, även om de inte nödvändigtvis visste hur man spelade eller skrev. Det saknades en konsertlokal i Linköping, så vi startade en rockförening med de lokala punkbanden för att arrangera konserter, och i samma veva vårt fanzine.

En punkig inställning – men ändå så driftig, och i så tidig ålder?
– Många unga hade mycket energi och förverkligade saker då. Det fanns en "gör det själv"-inställning och samtidigt en tillåtande omgivning. Till och med nuvarande Rikspolischefen Dan Eliasson var med i ett band. De har en låt som heter "Knulla i Bangkok".

Jan Gradvall och hans kompis skickade nitiskt sin Jörvars Gosskör till tidningar de själva gillade i hopp om större genomslag. Ibland fick de också några raders utrymme. Det sista av de sju numren trycktes -84, och efter att tidningen postats i vanlig ordning hoppade han på ett tåg för att backpacka på den transsibiriska järnvägen.

När han återvände till sitt pojkrum några månader senare låg en lapp på sängen: "Ring Mats Olsson".
– Han var den absolut viktigaste musikskribenten i Sverige då, med sin lördagssida om pop i Expressen. Han ville släppa fram en yngre skribent och undrade om jag hade lust att flytta upp till Stockholm. Så jag gjorde det; såg konserter på kvällarna, skrev recensionerna på nätterna och satt sedan på min plats igen på morgonen efter. Det var en oerhört pressad tid, men så himla nyttig.

 

Jan Gradvalls elva månader på Expressens musik- och nöjessidor är hans enda tid som annat än frilans. Från det att han blev utlasad från tidningen har han alltid varit stått på egna ben. De första frilansåren skrev han för Slitz, som då var en musiktidning, men också Nöjesguiden och Tidskriften Pop.

Symptomatiskt för allt Jan Gradvall producerade var, förutom att det nästan jämt handlade om populärkultur, att han alltid skrev för framtiden.
– Jag levde mycket på idén om att man inte är bättre än sitt senaste jobb. När jag skrev en text så gjorde jag det för andra tidningar – sådana som jag ville skriva för härnäst. Det var en typ av överlevnadsinstinkt, som gjorde att jag hela tiden eftersträvade perfektion i allt jag gjorde.

– Och så är det fortfarande. Om någon ser mitt namn, så ska det hålla kvalitet, även om det är en text om en skådespelare i en flygtidning. Det borde kanske vara självklart, men så är det tyvärr inte.

Han är rent av mån om hela resultatet, från ax till limpa.
– Jag vill att texten ser bra ut, med passande utgångar och lagom långa stycken. Ibland har jag kanske lagt mig i slutprodukten i papperet lite väl mycket. Det beror nog på att jag lekte mycket med typografi när jag var liten, eftersom pappa jobbade som blysättare.

Vad har du mer använt för metoder för att utvecklas?
– Jag har gjort det svårt för mig, vad gäller ämnesval. Genom att se varje artikel som en typ av fortbildning har jag hela tiden lärt mig nya saker.

I slutet av 90-talet hörde Dagens Industri av sig och efterfrågade en spalt varannan vecka om populärkultur.
– Jag tyckte det var jättekonstigt. Jag på en affärstidning? Men det visade sig att jag var bra på att serva läsaren med kunskaper om populär- och mediekultur, samt beskriva varför något är intressant just nu. I början förväntade jag mig att de ville ha affärsvinklar, och skrev nog lite så, men inte så mycket längre. Jag har fått väldigt fria tyglar.

De senaste åren har Jan Gradvall flera gånger anklagats för att befinna sig lite för nära näringslivet, i en yrkesmässig gråzon: Ett reportage i DN om Volvos reklamfilm med Zlatan kritiserades för att "tänja på gränserna mellan reklam och journalistik" och i en intervju med Max Martin hade Jan Gradvall både Polarpriset och Di som uppdragsgivare. Dessutom har Thåström anlitat honom för en intervju i samband med ett skivsläpp.

Har du haft svårt att skilja på marknadsföring och journalistik här?
– Jag är väldigt öppen för den här typen av diskussioner, men nej, jag tycker ändå inte det. Vad gäller Zlatan kan man jämföra det med att jag skriver om en författare som släppt en bok eller en artist som gjort en skiva. Man måste ju kunna skriva om en reklamkampanj utan att det uppfattas som en del av marknadsföringen. Resumé kan bevisligen skriva om reklam.

– Thåström ville göra en intervju helt fri från etablerade plattformar. Han hade inga restriktioner och la sig inte i frågorna. Vi kunde ju ha gett den till Aftonbladet som hade packat in den med reklamskyltar, men så ville han inte ha det. Som intervju betraktat är den så bra som jag kunnat göra den.

Men det faktum att du har fått betalt av en artist som du ska bevaka, riskerar inte det att undergräva ditt oberoende?
– Det håller jag med om, det kan vara problematiskt om intervjun med Thåström får någon att tro att jag också får betalt någon annanstans.

I dag är Jan Gradvall inne på det nittonde året som kolumnist och skribent för Di. Han skriver även för Expressen, gör en musikpodd för SR och analyserar populärkultur i TV4:s morgonsoffa.

Han har fått flera erbjudanden om fast anställning eller att bli chefredaktör på stora tidningar, men har aldrig haft skäl nog att ge upp frilanslivet.
– Jag vill inte ta hand om personal och om jag hade suttit på en tidning hade det nog blivit mer recenserande. Inget ont om det, men jag vill fortfarande göra det jag är bra på, vilket är att blanda reportage på 14 sidor med korta debattartiklar och personintervjuer i radio. Man lär sig ständigt att bli bättre och jag trivs väldigt bra med det.

Jan Gradvalls 5 karriärtips

  1. Använd energin till att själv göra så bra saker som möjligt i stället för att kommentera vad kollegor gör. Schyffert har sagt: "Det finns två sorters människor. De som gör saker. De som går bakom och kommenterar".
  2. Bli aldrig bekväm, tvinga dig hela tiden att göra saker du inte fullt ut behärskar, trots att det blir stressigare och slukar tid. Bowie har sagt: "Gå alltid ut lite längre i vattnet än stället där du bottnar".
  3. Om du skriver: förstå att det är ett ensamarbete. Hur bra dina jobb blir avgörs inte av hur mycket du minglar och snackar, utan av hur många gryningstimmar du sitter i din ensamhet och tvättar bort adjektiv och flyttar runt kommatecken.
  4. Ta in mer än vad du pressar ut. Förr var jag frustrerad över att det varje månad fanns 14 artiklar jag inte hann skriva. Nu inser jag det är något bra.
  5. Hjälp och släpp fram yngre kollegor. Det var så jag fick chansen. Jag glömmer aldrig det.

Fakta / Om Jan Gradvall

Ålder: 53
Bor: Stockholm
Uppvuxen: Linköping. 
Familj: Fru och son.
Tjänar: 1 630 000 kronor (Omsättning i aktiebolag 2015). 
Karriär i korthet: Fanzinet Jörvars Gosskör, vikarie på Expressen, därefter frilans hela livet: Pop, Nöjesguiden, Expressen, Di, SR, TV4. Med i juryer för bla Stora Journalistpriset. Sitter i konstnärliga råd.
Utbildning: "Ingen alls. Gick på ekonomisk linje i Linköping, inte ett enda universitetspoäng. Men sett och använt mitt yrke som en enda lång betald utbildning."
Drömjobbet: "Att intervjua ABBA, alla fyra medlemmarna, vilket ingen hade gjort på 30 år. Att intervjua Max Martin, något jag jobbade på i 18 år. Båda de har jag nu gjort. Har inget drömjobb kvar!"
Medievanor: "Läser färre och färre tidningar för att koncentrera mig på mitt eget skrivande, men de få jag läser, läser jag grundligt. Främst Financial Times fredagssektion Life & Arts och veckotidskriften The New Yorker. Enda svenska dagstidning jag läser varje dag är Di."
Musik: "Tröttnar aldrig. Tycker den musik som släpps i morgon alltid är mest intressant."
Lästips: Zadie Smith, Joan Didion, Caitlin Moran.
Rekommenderar: Att sluta surfa på mobilen på bussen och t-bana och istället ta med sig en bok. Börjat med detta 2017, får mer läst än på väldigt länge.



Dela sidan: