Dela sidan:

Det är några dagar innan nyårsafton 2000. Robert Bohman vaknar upp på en polisstation i Kramfors. Han har försökt ta sitt liv genom att kasta sig ut från en bil i mycket hög fart, men klarar sig utan en skråma. Under de senaste åren hade han lika gärna kunnat dö av hjärtstillestånd, stroke eller en överdos. Men paradoxalt nog var det här en tid där han hade börjat få ordning på sitt liv. Den tidigare firade konceptdesignern hade några månader innan åkt till New York som bostadslös, pank och med bara Café Opera kvar som kund. Gjorde resan enbart för att gå på ett möte med en behandlingsgrupp. I samtalen där kunde han för första gången relatera till de andra klienternas berättelser. Robert Bohman åkte hem till Sverige med ny kraft och fick uppdraget att ta fram konceptet för MTV European Awards. Pengar på fickan igen och han tänkte att nu när han visste så mycket om sjukdomen så kunde han väl dricka en mellanöl.

Han planerade mellanölen i tre-fyra veckor. Satte ut ett datum för den sista kvällen på G-Klubben den 22 december. Nattklubben som han grundat i början av 1990-talet.

Mellanölen sveptes på fem minuter. Den fysiska allergin slog in. På NK blev det inga julklappar, i stället åtta whisky och ett samtal till langaren som vägrade sälja eftersom Robert Bohman hade varit nära att dö hemma hos honom senaste gången. Deras överenskommelse bröts och Robert drog i sig ett gram i ett svep, ställe sig upp och sade "det här är ju inte ett gram" varpå han svimmade. Han vaknade upp, samlade sig, åkte in till Kungsträdgården och stängde G-Klubben. Nästa minnesbild är på ett sjukhus två dygn senare. Han vet inte riktigt vad som hände däremellan.Den 28 december blev han utkastad från ett behandlingshem där han tidigare varit inlagd. Efter självmordsförsöket i Kramfors åkte han tillbaka till stället där han blivit avvisad ett dygn tidigare. Den 29 december 2000 är hans första nykterhetsdag. Sedan dess har han inte druckit en lättöl.

xxx

Robert Bohman sade länge att han aldrig skulle röra alkohol. Hans styvfar var alkoholist och han hatade det. Sen kom första fyllan. Men det han minns starkast var när han 13 år gammal hade hittat en av styvpappans vinflaskor, tog ett glas och gick till fritidsgården i Bagarmossen. Han blev uppfylld av känslan att "Det är så här jag ska ha det. Det är så här jag är". Han var glad, hel och den person som han ville vara. Han bestämde sig för att inte berätta för någon. Några år senare hörde han talas om amfetamin och visste att han skulle gilla det innan första gången. Vid 16 års ålder började han ta drogen regelbundet hemma när han byggde möbler, sydde kläder eller tillverkade smycken. Året efter tog han kokain för första gången. Skapandet och ruset kom att vara en symbios för honom under många år.

Karriären som konceptdesigner tog sin början med den medialt omtalade och i klubbkretsar välbesökta klädbutiken Halberg & Venn som också arrangerade temafester och modevisningar. Under början av 1990-talet drev han också klubbarna Vegas och G-Klubben. Allt tillsammans med barndomsvännen, B-Reel-grundaren och filmproducenten Fredrik Heinig.

– Det var en tid som gav mig en känsla att jag kunde bli allt. När någon startade ett produktionsbolag var det "jag kan göra tv", när någon skulle släppa en skiva var det "jag kan göra en musikvideo".

Det blev redaktionella jobb som konceptdesigner. Det blev reklamfilmer i Sverige och senare på den internationella scenen där han skapade ett uttryck som orkestrerades i hela filmen. Parallellt skapade han konceptuella världar till klubbverksamheten. Det blev större och större fester, innan missbruket fick honom att krascha.

– Redan när jag började använda droger fanns det med i ett kreativt tänk. Jag tog kokain för att hitta på idéer och arbeta. Om jag fick ett stort jobb kunde jag ringa upp min langare, sätta mig på en trevlig bar, ta en whisky och lösa mitt jobb där och då. Det fungerade i början.

På en av sina klubbar träffade han sin blivande fru Katerina Janouch. Hon hade en son sedan tidigare vilket fick Robert Bohman att hålla tillbaka vardagsbruket. Paret fick barn i en strid ström, men sakta men säkert eskalerade missbruket igen. När det var som värst missbrukade han 24 timmar om dygnet, 5-10 gram kokain om dagen för att orka och en liter whisky för att komma ner i varv. När Robert Bohman kom ut på andra sidan som drogfri hade han genomgått sex behandlingar och fått tvångsvård vid ett tillfälle.

– Jag tappade aldrig någonsin ett jobb. Men jag var ingen kul typ. Jag var inget vidare social utan drog mig undan alltmer tills jag var isolerad.

Hur funkade det när du jobbade med internationella produktioner där många människor är involverade?
– I vår värld handlar det också om att vara en härlig typ, så i den perioden blev det färre jobb. Det förstod jag inte då. Bra resultat är en sak, men det handlar om att ha en rolig väg dit också. Är man en människa som är svår att få tag på, inte vill vara med på eventet, drar sig undan och sitter nere i sin loge på sin egen klubb för att man inte längre vill snacka med folk. Då är det många som tar avstånd ifrån en.

Men du märkte inte det då?
– Det är klart jag innerst inne kände att något var fel, men försvaren är så starka, förnekelsen så stor. Det är ett naturligt försvar, ingen människa vill tro det är något fel på en, att jag, som har allt det här skulle ha förlorat kontrollen?

Hur såg du på relationen mellan kreativitet och droger?
– I början var jag rädd för att min kreativitet var borta. Jag hade gått på rock n'roll myten om att kokainet och whiskyn skapade kreativiteten. Att jag behövde drogerna för att kunna arbeta. Till viss del hade jag rätt eftersom kokainet frigör dopaminet i hjärnan. Ruset framkallade kreativitet och idéer, men det jag inte förstod var att drogerna inte skapade själva kreativiteten. Den fanns ju redan där. Det handlade bara om att hitta andra sätt att plocka fram dem.



Från att ha varit en social person satt Robert Bohman till slut bara på sitt kontor. En assistent såg till att han löste sina uppgifter, tog honom till langaren och hjälpte människor att nå honom. Själv ville han få ordning på sitt liv.

– Jag trodde att varje dag var min sista dag som missbrukare. Jag ville inte vara den här personen, inte den här maken, pappan. Jag mådde fruktansvärt dåligt, fast det hade gått så långt att kroppen skrek efter det här. När jag slutade blev jag oerhört sjuk. Jag lades in flera gånger, men efter de besöken ville jag aldrig tillbaka till en avgiftning.

Robert Bohman försökte avgifta sig själv flera gånger. Under vissa tillfällen köpte han upp ett lager med whisky och lade sig i en säng för att dricka bort abstinensen från kokainet. Andra gånger var han hos den nära vännen Fredrik Heinig. När det var som värst låg han där i 14 dagar med bardomsvännen som vårdare. Utan att komma upp ur sängen.

– Det blev som en filmscen där han släpade mig in till duschen och fick spola mig. Han fungerade som min vårdare. Psykaktuen kom dit, men de kunde inte tvinga mig och jag vägrade att återvända dit. Jag ville bara ligga där.

Vad gjorde ditt missbruk med er vänskap?
– Fredrik är som min bror och bröder är där hela tiden även om vi inte alltid träffas.

Du var framgångsrik, hade tre barn, en styvson och ett äktenskap. Höjde det trösklarna för dig att söka hjälp?
– Det blev mer komplicerat. Dels för att mitt liv till en början fungerade vilket hindrade mig från att ta problemen för vad de var. För att enligt mig vara historiens största folksjukdom så är informationen sorgligt undermålig. Människor omkring mig accepterade. De hade överseende med att jag blev full, kom själva på ursäkter. Den mest klassiska anledningen för mig var att ingen förstod mig. Att jag hade det så "tufft" i min barndom. Jag var en av de som sade att ingen förstod vad jag kände. Hålet var i allra högsta grad verkligt, men det handlar också om ta saker för vad de är. I dag tycker inte jag att min barndom var olycklig, tvärtom så var den förbannat bra.

Robert Bohman återkommer flera gånger till hur vårdens utformning i Sverige gjorde det svårare för honom att tillfriskna. Då som nu ligger beroendevården under Socialtjänsten i stället för landstinget. Något som de flesta förknippar med utslagna människor, misär och sociala problem. Första gången Robert Bohman gav upp åkte han till Karolinska Sjukhuset, klev fram till luckan och sade "jag är alkoholist". Det var första gången han tog orden i sin mun. Han fick ett väldigt stressat bemötande och fick till slut ett telefonnummer som han kunde ringa varje onsdag mellan 13 och 15.

– Jag stod där och höll på att ta livet av mig. Jag orkade inte längre. Jag behövde hjälp och kunde inte få det. Att jag skulle vänta en dag längre fram där det fanns två timmar att ringa på. Det fanns inte i min värld där och då. Jag ringde min dåvarande fru och gav upp inför henne. Hon körde mig till S:t Göran och jag hamnade psykakuten. När jag vaknade upp på natten och insåg att det var psykakuten så ställde jag till ett riktigt helvete. Jag såg mig inte som psykiskt sjuk och kände mig lurad.

Beroendeläkaren på S:t Göran förstod inte att Robert Bohman hade druckit. Trots att han hade 3,7 i promille. Socialstyrelsens senaste utredning visar att socialt etablerade personer har blivit en subkategori av missbrukare som inte söker hjälp. Samtidigt är det en grupp som enligt forskningen har enklare att tillfriskna om de får vård.

Varför blev du bra till slut?Varför blev du bra till slut?
– Jag ville tillfriskna, jag ville inte dricka, jag ville inte vara den mannen och pappan. Jag försökte, men kunde inte relatera till behandlingshemmen och terapeuterna kunde inte heller relatera till mig. De sa att jag måste sluta jobba med media och stänga mina klubbar. "Du måste sätta på dig ett par mjukisbyxor och släppa taget". Då hade jag lika gärna kunnat stoppa pickadollen i munnen på en gång. Det här är vad jag älskar, det här är ju mitt liv. Jag ska inte behöva göra avkall på saker som jag tycker om. Redan här föddes idén om att förändra det här. Man ska inte behöva sova i en sliten kollosäng på en tunn madrass för att tillfriskna.

Under slutet av 1990-talet hade han satsat allt på tillfriskna och gick på tre olika 12-stegsprogram om dagen. Men kunde inte relatera. "Gud" hade en central betydelse i tolvstegsprogrammet, men Robert Bohman ville inte bli kristen. Han förstod inte varför han bara skulle få ett barnsamtal i veckan, trots att han hade fyra ungar att ringa till. Han fick inte heller läsa böcker eller tidningar, för det var ju han själv som han skulle fokusera på. Samtidigt fick han inte gå en promenad ensam.

Robert Bohman utbildade sig till beroendeterapeut 2005 och hade vid den tiden snabbt kommit tillbaka som konceptdesigner. Affärsplanen till ett behandlingshem hade han satt ihop redan under åren efter tillfrisknandet.

Hösten 2015 öppnade The Drawing Room i den gamla herrgården Norsholm vid Motala ström utanför Norrköping. Behandlingen riktar sig till socialt etablerade med beroende av alkohol, tabletter, narkotika eller spel. Först tog Robert Bohman och hans kollegor emot en testgrupp på fyra personer. Det föll väl ut och behandlingshemmet som helt präglas av Robert Bohmans konceptuella värld har varit fullbokat sedan dess.

The Drawing Room är personligt inrett med föremål som Robert Bohman hittat på sina många resor runtom i världen (FOTO: Peter Holgersson)

 – Jag ville skapa ett skönt ställe att vara på och varför inte göra vården attraktiv? Alla andra branscher är konceptualiserade. Att paketera på rätt sätt sänker trösklarna, hjälper att ta bort skammen. Då det blir enklare för dig att vilja vara en del av den världen och kunna relatera. I ärlighetens namn finns det ingen som kollar behandlingsplaner när de surfar runt på ställen. I undersökningar kan vi också se att våra klienter väljer oss för att det ser så härligt ut. Anledning två är att de får ha med sig telefonen. Sen måste behandlingen naturligtvis hålla samma höga nivå av kvalité.

I jobbet som konceptdesigner kan kunden vilja ha en giraff längst därborta bakom trädet i öknen i LA och Robert Bohman ser till att den står den där nästa dag. Han har överfört sitt sätt att arbeta till behandlingsvärlden.

– Om min klient har ett styrelsemöte i Japan eller en spelning i Kalifornien så ser vi till att lösa det. På andra behandlingshem kanske de istället får frågan: "vill du leva eller dö?". Varför ska det vara så? Kan man inte ha någon som flyger med eller någon som möter dig. Precis som en produktion när jag ska på inspelning i ett annat land. I första gruppen hade vi en som flög fram och tillbaka till Paris. Då förstod vi att det funkade.

Behandlingen ska ge ett snabbt tillfrisknande. Endast en klient har lämnat det KBT-baserade programmet sedan verksamheten startade. De traditionella föreläsningarna får patienterna först i eftervården eftersom det kan vara svårt att ta till sig information som ligger långt fram i tiden i ett tidigt stadium. I den långsiktiga eftervården jobbar The Drawing Room interaktivt med klienterna som dagligen uppdaterar om tillfriskningsprocessen på nätet.

Målgruppen är högpresterande personer som företagsledare, idrottare, höga chefer, artister, advokater och läkare. Robert Bohman bedömer att omkring 60 procent av klienterna är män. Det finns inga internationella förlagor till Drawing Room. All inspiration kommer från honom själv och rummen är fyllda med konst och antikviteter hämtade från Robert Bohmans resor. Han bär på en större vision om att göra behandlingsmatchning viktigare. Enligt amerikanska studier ökar tillfrisknandet med 25 procent om man matchar klienter.

– Svensk kultur säger det vara lika för alla och det är naturligtvis bra. Men i vissa fall när man som hos oss ska hjälpa en sjuk människa så slår man en kullerbytta . För mig handlar det om att skapa förutsättningar för varje individ. Det finns inget behandlingshem som följt med en dj på turné och är det inget problem för mig. I mitt andra jobb kan jag få en förfrågan och sitta på ett plan till Buenos Aires dagen efter. Varför inte i denna världen.

I höstas förvärvade Nämndemansgården Drawing Room. Robert Bohman är kvar i bolaget, är behandlingsansvarig på The Drawing Room och konceptansvarig för hela Nämndemansgårdens koncern medan hans tre tidigare partners blev utköpta. Visionen är att konceptualiserade behandlingshem kan komma i andra delar av världen och i Sverige. Men behandlingarna är inte gratis, i tidningsartiklar beskrivs Drawing Room som ett lyxboende och en vistelse som varar upp till 28 dagar kostar 185.000 kr.

– Vi är något dyrare än ett traditionellt behandlingshem. Men slår man ut på timmar vad man får hos oss blir vi snarare billigare. Utöver behandlingsplanen, Yoga fyra gånger i veckan, PT, massagemöjligheter, samtal med dietist. Och framförallt diskretion i en speciell miljö.

1997 försökte Robert Bohman ge upp alkoholen första gången. Då hade han allting kvar, fru och barn, stora uppdrag och flådig våning på Rörstrandsgatan. Fram till dess hade det varit lite tokigt med Robban, han var personen som alltid hamnade i konstiga situationer, men lyckades också alltid komma ur dem. Många kan säkert känna igen karaktären från sin vänkrets, och Robert var ju fortfarande bara 25 år gammal. 93 procent av alla alkoholister är heltidsarbetande, fungerande personer, men det är de sju procenten som folk ser.

Hur vet man att det handlar om ett missbruk?
– Det som ger problem är ett problem. Det finns alltid ursäkter. Vem som helst kan bli för full på festen, men den som inte har problem gör det inte igen. Precis som vem som helst kan torska för rattfylla, en gång. Det är ett lackmuspapper. Ett barn bränner sig aldrig på kokplattan mer än en gång.



20 år senare sitter vi Robert Bohmans två våningar stora lägenhet i Vasastan. Han är fortfarande också aktiv på en hög nivå som konceptdesigner inom film, stillbild och klubbar och krogar. Under intervjun får han en förfrågan om två veckors filmande i Bangkok. Källarplanet är belamrat med konst och den långa väggen är fylld med böcker. Här huserade tidigare produktionsbolaget Camp David innan Robert tog över lägenheten efter skilsmässan 2014 från Katerina Janouch. Med fem barn (de fick ett till när Robert blivit nykter) bibehåller det före detta paret en vänskap och författaren bor därför delvis i samma lägenhet. Som medberoende delade hon år av Robert Bohmans missbruk. 2004 gav hon ut den mycket uppmärksammade boken "Anhörig", en roman baserad på deras relation.

– När hon berättade för mig att hon skulle skriva boken hade jag varit nykter i närmare två år. Min första reaktion var att hon borde tillfriskna själv som anhörig. Sedan tänkte jag på att de där känslorna inte gick att återskapa. Så jag gick till henne och bad om ursäkt och sa att hon skulle skriva. Jag tycker det blev en bra bok. Många människor har tagit hjälp av den. Men det är som sagt en roman. Det är i huvudsak verkliga händelser, men även fiktiva.

Var det inte jobbigt att låta någon annan lämna ut sin värsta period i sitt liv till läsarna?
– Det är så klart inte kul att läsa om när man står som en babian och gormar åt sin fru. Men jag hade tillfrisknat och tagit ansvar för vad jag hade gjort. Jag står till hundra procent för vad jag har gjort. Det var de fiktiva händelserna som var jobbigast att behöva klä skott för. Jag minns att Linda Skugge skrev en text om att Katerina borde lämna "svinet" i Expressen. Men den händelsen som hon refererade till var fiktiv. De verkliga händelserna var inte jobbiga. Jag har förlåtit mig själv och gjort rätt för mig till de personerna som jag behövde be om ursäkt till.

Hur var det att be om ursäkt?
– Det var en process det också. Det är ingenting man ska gå ut och göra på en gång. Jag gjorde det väldigt tidigt. Sprang tillbaka till mina klubbar och berättade att jag var alkoholist och under behandling. Det blev fel eftersom jag fortsatte att knarka. Det enda jag gjorde då var att dra in fler människor i mitt missbruk och gjorde dem medberoende. Att kunna be om förlåtelse handlar för mig om att isolera det till vad jag har gjort. Inte vad du har gjort mot mig, även om jag tycker att det var du som startade.

Det där hålet som du upplevde att du hade som missbrukare. Finns det kvar?
– Nej. Det fylldes med normal trygghet. Jag började se livet på ett annat sätt. Började se de bra sakerna och hantera de jobbiga sakerna. Jag slutade med självömkan som var en stor orsak till att jag var kvar i missbruket.

Vid sidan av arbetet med behandlingshemmet är Robert Bohman fortfarande konceptdesigner med kunder som Zurich Bank, Nike, Schweppes och Chevrolet. I samtalet återkommer vi till kopplingen mellan kreativitet om missbruk. En studie från KI från 2010 visar att dopaminnivåerna hos personer som sysslar med kreativa yrken ligger på så pass låga nivåer att det liknar människor med schizofreni.

– För mig är det logiskt. Alkohol eller en drog kan bli en skön relief för en sådan människa. Ett sätt att öppna kranen. Där finns en sårbarhet som gör att många kreativa personer använder sig av sinnesförändrande substanser. Den andra aspekten är att det ofta är en värld där det är mer accepterat. I synnerhet när det ligger ett artisteri i botten. En genialitet eller kreativitet som gör att man slätar över. Omvärlden kan försvara en sådan person när den har uppenbara problem.

Har du själv upplevt det där?
– Mina vänner runtomkring mig tyckte det var spriten som var problemet. Jag vet inte om det var jag som lurade dem. Så min första behandling handlade för mig om att sluta dricka alkohol, men fortsätta att ta kokain. Det enda som det ledde till var att jag blev spritt språngande galen. Jag blev superparanoid när jag inte kunde dämpa med alkohol.

Hur länge upplevde du skam inför ditt missbruk?
– Jag har egentligen varit ganska öppen hela tiden. Den där känslan av skam ville jag få bort på en gång. Förr i tiden trodde man att det här var en karaktärssjukdom. Däremot får man karaktärsdefekter av den här sjukdomen, blir inte en superhärlig person. Det låg mycket skam i hur jag betedde mig under rusen. Hur jag gormade åt min hustru är inte så hett, hamnade i fel säng, tappade bort grejer eller bara stod tyst på min klubb utan att prata med någon.

– Den största skammen var gentemot mina barn. Under hela min uppväxt sade jag: "det här ska aldrig hända mig", med en styvpappa som drack. Och så plötsligt en dag var jag den där pappan. Skammen och skulden när ett av mina barn drar fram en whiskeyflaska under sängen på en av våra resor och säger "pappa, här ligger en flaska vin" och jag svarar att det måste vara de förra gästerna. Den skammen går inte att beskriva, jag skulle ju inte bli den pappan. Det värsta var på behandlingshem. Sorgen och längtan efter barnen.

Robert Bohman tar en konstpaus:

– Samtidigt var jag en väldigt närvarande pappa under mitt missbruk. Var pappaledig med de första ungarna, vilket inte var så vanligt på 1990-talet. Inte lika många skäggpappor i Vasaparken som i dag. När Katerina var hemma med senaste bebisen så var det jag som tog hand om barnens aktiviteter och alla föräldramöten. Jag hämtade på dagis varje dag. Det sorgliga var att jag mot slutet inte kunde hämta barn på dagis utan att ta kokain på dagistoaletten. Jag kunde inte gå de 500 metrarna som var kvar till hemmet utan att ta en liten till. Så illa var det och det är klart att det fanns skam kring det.

Hur pratar du och dina barn om det i dag?
– Vi pratar om allt. Det kommer upp historier hela tiden och i dag är de så pass stora att jag kan berätta om vad som hände på ett roligt sätt. När det gäller missbruket så har jag varit öppen med dem från början, men när de var små på en barnnivå. Ganska tidigt efter att jag blev nykter hade vi gäster hemma och ett av barnen frågade: "Men pappa varför tar inte du en bärs?" då svarade jag att jag var allergisk. Det var rätt väg att gå. Att förklara på ett sätt som ett barn kan relatera till.

Robert Bohman har gjort upp med tiden som missbrukare, men det finns saker som han fortfarande ser på med sorg.
– Jag ångrar ingenting. Det blev som det blev och det var tvunget att bli så, men jag hade kunnat tillfriskna tidigare om jag hade fått rätt information. Jag körde allt i botten och förlorade också allt. För det var så det framställdes för mig i behandlingen. Det är därför jag är lite rädd för att berätta hur illa det faktiskt var, hur mycket kokain jag tog. Då kanske det finns folk som festknarkar och använder mig som ett bevis på att de inte är illa ute. Jag blir deras försvar för att kunna fortsätta, trots att de har problem.

Är du orolig för att dina barn ska hamna där du har varit?
– Nej, vi har en väldigt god relation. De har kört sitt race och har förtroende för mig och Katerina att berätta om något hänt dem eller deras vänner och frågar vad vi tycker. När den yngste sonen var 13 år och hade sin första misslyckade fylla ringde han sin mellanbror och berättade hur han hade blivit hämtad av oss jätteberusad och frågade om råd. Då svarade hans bror: "säg bara exakt som det är, så blir de inte arga". Jag tycker det visar på att vi har gjort rätt. De vet också om att de löper 25 procent större risk att bli missbrukare eftersom jag har den här sjukdomen.

Robert Bohman säger till fotografen att se till att han håller in på bilderna och förklarar sig: "Jag är ju inte gift längre" varpå han utbrister i det där avväpnande och smittande skrattet som han har nära till.

– Jag lever ett förbannat roligt liv. Världens roligaste efterfest. Jag reser vart jag vill, jag träffar de jag känner för och går på krogen, klubbar, lever ett socialt liv. Jag är tacksam för det. Det är med välmening folk frågar om det är okej att de tar ett glas när de sitter bredvid mig, men det blir lite som en handikappad person som alla vill hjälpa fast personen egentligen kan göra massa grejer själv. Det visar att synen på sjukdomen behöver uppdateras.

Vad tänker du om dagarna som slutade på en polisstation efter självmordsförsöket?
– Det är lika viktigt för mig idag att minnas hur det sista återfallet började som nykterhetsdagen och vad som ledde fram till det. De dagarna är viktiga på många sätt, insikterna om mig själv, vad jag behövde göra, beslutet jag tog, systemet som återigen inte var anpassat för den här sjukdomen vilket också ledde till att vi har en utarbetad policy om en klient ringer och har tagit återfall. För min del höll det på att kosta mig livet, och det vill vi göra vad vi kan för att undvika att det skall hända någon. Sen är det naturligtvis en historia som jag i dag kan skratta åt. Det är inte alla som kastat sig ur en bil i 100 kilometer i timmen och klarat sig utan en skråma. Kramfors mitt i vintern vet du, haha.

FAKTA/Robert Boman
Ålder:
46 år
Familj: Massor av barn.
Tjänar: 203 000 kronor i förvärvsinkomst samt inkomst av eget kapital 1 346 761 kronor (2015).
Uppvuxen: Med mamma i Enskede
Bor: Vasastaden och ofta på flygplan.
Utbildning: Självlärd konceptdesigner, utbildad alkohol- och drogterapeut.
Karriär i korthet: Tagit fram flera koncept för musikvideor, fester och reklamfilmer. Bland annat "Pass this on"  med The Knife och haft Jennifer Lopez, kortfilmen Ivy Vigilante, Childhood som uppdragsgivare, drev tidigare butikskedjan Pom Pom Parlour, har startat upp Moon Motell och The Drawing Room. I dag även konceptansvarig för Nämndemansgårdens verksamheter.
Gör på fritiden: Hjälper Daniel Jouseff
Senaste film:
 "Amy"
Lästips: Den egna boken: "One Fancy Place", med tips om 17 alkoholfria drinkar.
Medievanor: Mest lakritspipor på Instagram
Oanad talang: Ser allt i bilder
Hissar: Vackra saker
Dissar: Rädslor och allt "tyckeri" i sociala medier



Dela sidan: