När pappan i Ruben Östlunds film "Turist" ser lavinen komma från alprestaurangen där familjen satt sig för att äta lunch, gör han vad ingen pappa får göra. Han rusar upp, springer för allt vad han är värd för att sätta sig själv i säkerhet medan hustrun och de två barnen blir kvar bakom. Lavinen stannar lyckligtvis upp strax innan den når uteserveringen där den lämnar gästerna i ett moln av ofarlig snörök. Den psykologiska intrigen är uppenbar och skildras lika ömsint som exakt. Det är omöjligt för pappan att i efterhand försvara sitt beteende. Hans förtroendesaldo ligger så långt på minus att han skulle behöva göra tio stycken Sully i rad för att komma upp till acceptabel moralnivå.

När flygkaptenen Chesley "Sully" Sullenbergers Airbus 320 fick in en flock kanadagäss i motorerna strax efter start från JFK, insåg han att endast Hudsonfloden återstod som landningsbana. Sully och hans besättning ombesörjde att alla passagerare kom ut på vingarna med flytvästarna på. Medan Airbusen långsamt vattenfylldes, vadade Sully genom bänkraderna, kollade noga att ingen lämnats kvar och säkerställde att alla passagerare räddades ombord på de båtar som skickats ut för att undsätta dem. Som siste man lät han sig plockas upp. Självklart, tycker vi.

Samtidigt uppstod flera exempel på "Turist"-effekten den 7 april. Till de sämsta hör det en bekant till mig i upprördhet redogjorde för. Hans dotter deltog i en liten grupp av åttaåriga barn som just övat sång. När de första nyheterna spreds, däribland rykten om skottlossning på flera ställen i city, lämnade lärarinnan de fyra barnen åt sitt öde i en i övrigt tom lokal i innerstan. Där satt de tills en mormor knackade på. Hennes fredagsuppdrag var att hämta ett barnbarn och i mormors värld skulle det utföras, terrorister eller inte.

På de allra flesta skolor tycks det mesta ha skötts exemplariskt. På kontoren i city kan det ha varit lite si och så. Jag triggades av att fråga runt lite efter att å ena sidan ha hört om lärarinnan som valde att lämna fyra barn ensamma, och å andra sidan lyssnat till hur sansat och målmedvetet min frus närmaste chef hade agerat. Hon (chefen) gjorde omedelbart upp en lista över var alla anställda befann sig, använde sig av andra kanaler än mobilnätet när det upphörde att fungera samt säkerställde att samtliga befann sig utom direkt fara. Regelboken, helt enkelt.

Varför bry sig i efterhand? Enkelt: de två ytterligheterna ovan är intressanta när man letar chefsämnen. I en tid när vi tjusas av vad människor säger att de ska göra i större uträckning än vad de faktiskt levererar, är det i situationer som denna som karaktären prövas. Den 7 april var på riktigt. Hur du handlade som chef den sorgliga eftermiddagen berättar långt mer om dig än vad Linkedin gör.

"Var är barnen?", var förmodligen den första tanken som slog många. Chefer inkluderade. Men chefens omsorg slutar inte vid familjens väl. Det är just det ansvaret, utöver längden på sifferraden i lönekuvertet, som skiljer chefer från anställda.

Vem annars om inte chefen träder fram, behåller lugnet och tar kommandot? Räknar metodiskt in passagerarna och ser till att de bär flytväst innan de skickas ut på de räddande vingarna. "Turist"-chefen då? Där är förtroendet tillintetgjort. För du har fått det bekräftat: i stället för att vada mellan bänkraderna kommer hen sannolikt sno flytvästen från dig.

Björn Rietz, copywriter
björn@rietz.se