Dela sidan:

På Ted X i Singapore kunde åhörarna vila ögonen på toalettpappersrullar och samtidigt lära sig fakta om hur världens befolkningstillväxt utvecklar sig. Men den gången i november 2015 var inte den första som Hans Rosling skapade uppmärksamhet för sina scenframträdanden.

Konceptet, som togs fram av stiftelsen Gapminder, går helt enkelt ut på att använda vardagsobjekt som staplar för bättre inlärning. Den som sett Hans Rosling tala känner säkert också igen mjukvaran Trendalyzer, som visualiserar statistik och data genom bubbeldiagram. Också den är framtagen av Gapminder.

Hur blev det så? Vi backar bandet till 1998. Hans Rosling arbetade som universitetslärare och hade hand om läkarutbildningen. En av kurserna gick ut på att besöka länder som Tanzania och Indien för att studera hur sjukvård bedrivs i fattigare länder. Under introduktionsveckorna lyckades studenterna aldrig förstå helheten. Hans Rosling började förenkla genom att använda en ganska ful, men spännande pappersgraf med hälsa på ena axeln och ekonomi på den andra. På så sätt kunde studenterna jämföra Sverige med landet de skulle åka till.

Strax därpå skulle sonen Ola Rosling skriva en B-uppsats i ekonomisk historia på Göteborgs universitet. Hans Rosling hade visat upp den halvfula grafen under en middag med familjen och Anna Rosling Rönnlund tog i hemlighet med den hem till Göteborg och satte upp den på toalettdörren.

– Då fick Ola en snabb och smart tanke om att animera grafen för att slippa skriva – han har aldrig tyckt särskilt mycket om att skriva. Det blir ekonomisk historia per definition eftersom grafen rör sig bakåt på tidsaxeln. Det skulle också underlätta för honom, eftersom han ville söka in till Konsthögskolan med en tecknad film, och kunde genom att animera grafen fräscha upp sina kunskaper om hur man gör tecknad film.

Sagt och gjort. Handledaren Jan Jörnmark gick med på idén.

– Vi var 25 år och höll på att plugga. Det var aldrig meningen att det här skulle bli ett helt arbetsliv, säger Anna Rosling Rönnlund och skrattar till.

Hans Rosling började visa upp sonens animationer på konferenser och föreläsningar. Det väckte uppmärksamhet inom globalhälsonischen, eftersom ingen hade fått data presenterat för sig så tydligt tidigare.

– Vi hade råkat uppfinna ett nytt format för att visualisera data. Det fanns inte någon datavisualisering som arbetade med alla dimensioner som vi gjorde. Då insåg vi vikten av att göra data begriplig och tydlig och sedan dess har vi hållit på.

Ni ville inte kommersialisera Trendalyzer. Varför?
– Vi har ingenting emot kommersialisering som sådan men vi vill att data ska vara fritt tillgänglig för alla. Det är mycket enklare med ett gratisverktyg. För att nå ut till den breda allmänheten, få den att användas i skolor och i fattigare länder med mindre resurser, så måste den vara gratis.

Som den enda vita i klassen tillbringade Ola Rosling sina barndomsår i Mocambique tillsammans med sin familj. Senare bodde han i Costa Rica. Utlandsvistelserna har gett det Roslingska hemmet en internationell atmosfär, även hemma i Sverige. Anna Rosling Rönnlund träffade Ola under gymnasietiden. Hon var inte berest utan kom från en konstnärsfamilj. När hon tittade på siffror var grafer helt avgörande för att hon skulle förstå. Det hjälpte henne att prata om världen trots att hon inte hade någon förstahandsinformation.

– Det var kittlande och kul, men samtidigt såg jag att 18 procent av den fattigaste kvintilen i Tanzania inte har någon improved pit latrine. Men vad är det? Om jag hade fått se hur en sådan ser ut skulle det hjälpa mig att förstå vad vi pratade om. Så då började vi lägga till foton. Om man klickar på Sveriges bubbla så borde man kunna splittra den i fem inkomstgrupper och se hur de sprider ut sig i grafen. Och så borde man i inkomstbubblorna se ut hur det ser ut hemma hos folk. I ett vanligt hem, på en förlossningsavdelning och i ett klassrum. Så kunde man se ojämlikhet inom länder, säger Anna Rosling Rönnlund.

– Egentligen är det samma grejer vi håller på med hela tiden.

Dollar Street är ett fotobaserat verktyg för att jämföra boendestandard över hela världen, fattiga till vänster, rika till höger och alla andra någonstans i mitten.

Projektet har i ett planeringsstadium funnits med länge. Men när Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling 2007 sålde sin mjukvara till Google flyttade de till i Kalifornien för att arbeta på internetjättens huvudkontor i Mountain View.

– Där insåg vi två saker: Dels att Dollar Street-projektet aldrig skulle hända av sig självt medan vi var på Google och höll på med bubblor. Och dels att Hans Roslings popularitet började öka lavinartat. Ola och jag hade jobbat dag och natt i tio år med att utveckla visualiseringar som han använde när han gick upp på scen. Med sin karisma och sitt sätt att förklara världen på, är det klart att det hade viss effekt. När hans popularitet ökade insåg vi att vi inte var klara, för det som drivit oss från början var ju intresset för själva frågorna, inte att bygga generisk mjukvara.

På Google kunde Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling till exempel få frågan om de kunde hjälpa dem att integrera surfdata i bubbelgraferna. De hade ju byggt ett generellt verktyg, för vilken data som helst. Men de ville inte hålla på med surfdata, hela deras drivkraft gick i stället ut på att sätta ljus på världens ojämlikhet.

– Där någonstans kom en frustration. Vi hade fått ett drömjobb vi inte hade sökt, höll på med bubblorna och insåg att vi kunde bli fast på Google för alltid. Det var ett härligt klimat, schysst jobb, spännande dagar. Men ingen kommer göra Dollar Street, och Hans blir äldre. Ville vi fortsätta göra världen begriplig kunde vi inte stanna där. Så vi flyttade tillbaka till Sverige igen.

Det var 2010. Sedan dess har fokus legat på att bygga ramverk där de är mer innehållsorienterade, men har verktyg och grafer som kan förklara ordentligt. De jobbar för att motverka tre stora missuppfattningar:

1. Folk tror att det bara blir värre i världen (men mycket blir faktiskt bättre).
2. Folk tror att det är ett gap mellan fattiga och rika (men det finns inget gap och de flesta bor i mitten).
3. Folk tror att världens befolkning bara ökar (men FN:s befolkningsexperter visar att antal barn per kvinna sjunker och att ökningstakten kommer att minska; troligen stannar befolkningen på ca 11 miljarder runt år 2100).

Nu försöker de nå bredd och få människor att använda verktygen, bland annat genom att översätta materialet.

– Hans var en makalös kommunikatör och han fick folk att lyssna. Men i vår utbildningssatsning blev han i bland lite av en bromskloss. När vi pratade med lärare sa de att de gillade både Hans och våra verktyg. Men jag har anat lite i deras tonläge att det har känts lite pinsamt att ställa sig framför en klass och låtsas vara Hans. Han var för speciell och duktig. Det var i bland svårt för folk att förstå att de inte alls behövde vara som Hans för att berätta om världen, säger Anna Rosling Rönnlund.

– Nu är det lättare att nå ut för nu kan vi säga till lärarna att Hans inte längre finns, så om vi ska lyckas behöver vi hjälpas åt. Det är en lättare mission att förstå, och nu finns ingen risk för att dörren öppnas och Hans kommer in och tycker att de gör en töntig lektion.

En av de grejerna som många pratade om kring Hans är äpplena, skorna och bollarna som han använder på scen. Hur stor del har ni i den pedagogiken?
– Stor, vi har tagit fram ett koncept som handlar om hur vi kan förklara världens befolkningstillväxt i framtiden genom att använda vardagsobjekt som staplar. Ute i klasser, även sådana som har en dator per elev, föredrar ofta lärarna att jobba analogt – och faktiskt även studenterna. Att stapla fysiska objekt gör något positivt med inlärningen.

Hur har ni diskuterat fram vad attributen ska vara?
– Det har ofta varit många, långa och frustrerande diskussioner. Vi är tre passionsdrivna personer som alla har ett gemensamt mål, men ingen är beredd att ge sig. Det har hänt att jag och Ola, exempelvis, har kommit på en fantastisk lösning som Hans har kuppat. Han har spelat med ett tag, men sedan har han förskjutit proportionerna eller slängt in något färgglatt i sina slides.

Anna Rosling Rönnlund tror att äktheten i presentationerna är en av nycklarna till framgångarna.

– Man kan säga att vi har använt Hans livepresentationer och publiken för att skissa fram ett format. Hela tiden har det varit ganska svettigt. Du kanske har sett att Hans har gått mellan olika datorprogram. Folk i publiken har andan i halsen för att de ser att det kan gå åt helvete när han håller på och fipplar mellan programmen. Vi har lagt mer tid än någon annan på att utveckla våra koncept och datadrivna berättelser, men vi har lagt mindre krut på glossigheten och den sista polishen i presentationerna.

Gapmindergrundarna har inför varje framträdande pratat om faktan och stött och blött den för en presentation som en femåring och en president ska kunna förstå. För att säkerställa det har de använt sig av Anna Rosling Rönnlund.

– Jag avskyr akademiskt pladder och försvårande omständigheter. Jag har varit modig som stått på mig. Vi har varit på Världsbanken, FN, Google, men hela tiden har jag vågat erkänna när jag tycker att det blir för svårt. Det betyder inte att jag är dum i huvudet – men jag har vågat säga att just den här grafen fattar jag inte.

Därmed har trion stått pall mot dubbeldubbellogaritmer och regressionsanalyser – och kunnat fokusera på helheten i stället.

– Medier tenderar att berätta om händelser som är ovanliga. Vi på Gapminder försöker hitta samband eller långsamma trender över tid som är intressanta. Och sedan berätta historier omkring som gör att folk vill lyssna på fakta. Det är en ganska tuff uppgift, så det är väl tur att Hans kunde sluka svärd.

Det är mer tacksamt att vara journalist ...
– Det finns ingen anledning att lägga skuld på media, eftersom media ger konsumenten det konsumenten vill ha. Jag gillar också att läsa om ovanligheter, som den nyheten där ett litet barn blev uppäten av en krokodil på Disneyland. Den har allt; död, Disneyland, litet barn, läskigt djur. Men sannolikheten för att den ska hända igen är fruktansvärt liten.

Det pratas om faktaresistens och att folk alltmer blundar för fakta. Även att åsikter tar mer plats. Håller du med om att vi blivit mer faktaresistenta?
– Jag har ingen data på det här, men generellt tror jag inte att faktaresistensen har ökat. En större del av befolkningen har tillgång till fakta i dag. För fem till tio år sedan var det ett stort problem att fakta från myndigheter var svår att komma åt. Nu är den tillgänglig och går ofta att hitta, men det finns så mycket att folk inte vet vad de ska välja. Det som återstår är att bygga upp en kunskap om hur de hittar och navigerar i all denna information. Men det tar tid och handlar om fostran.

Knep för att navigera kommer vid årsskiftet att publiceras i form av boken "Factfulness" – ett verk som Hans Rosling skrev på tillsammans med Ola Rosling och Anna Rosling Rönnlund innan han gick bort.

– Utifrån utgångspunkten att världen blir sämre är det lätt att bli ledsen, pacificerad, olycklig och stressad i allmänhet. Det är ju relevant när olyckorna är stora. Men när vi tror att de är stora överallt finns det en risk för att vi inte gör något eller fokuserar på fel saker. Om vi lär människor hur de långsamma globala trenderna ser ut kommer de märka att mycket, absolut inte allt, men mycket blir bättre över tid. Det ger en viss stressreduktion som leder till bättre beslut.

Boken innehåller tio tumregler för hur människor ska hantera sina egna känslor när de möter nyheter eller fakta.

– Exemplet med barnet som blev uppäten av en krokodil är en typisk rädslogrej. När man känner påslaget och blir rädd – då får man tänka på sannolikheten genom att ställa sig frågorna: Har jag hört om andra barn som blivit uppätna av djur? Hur många barn är det som har blivit uppätna av djur? Ska jag kanske jämföra hur många barn som blivit uppätna av djur med trafikdöd?

Boken blev till efter insikten att människor generellt har en helt felaktig världsuppfattning, oavsett om de är hög- eller lågutbildade. Men det är inte dumhet som orsakar det, utan hur våra hjärnor fungerar. En långsam global trend är svår att ta in om det inte parallellt finns en historia om ett barn som blir uppätet på Disneyworld.

– Då kommer vår hjärna att minnas den, för det är den typen av ovanliga saker vi samlar på. Ju äldre vi blir, desto fler exceptionella minnen har vi lagrat i huvudet. På så sätt får vi mer och mer fel. Det försöker vi påverka med boken. Hans hade lite svårt att förstå att vi inte lyckades få folk att lägga sin fritid på att lära sig fakta om världens länder. Det hoppas jag vi kan göra nu.

Ni har jobbat tajt alla tre och samtidigt varit en familj som levt ihop. Det här har ingenting med er kommunikativa gärning att göra, men hur har ni tacklat det egentligen?
– Fast, det har det nog. Om vi enbart hade haft en professionell relation hade vi inte stått ut med varandra. Vi har varit så oense och lagt så sjukt många kvällar, nätter, dygn och helger på att älta och försöka lösa saker. Samtidigt har vi kunnat ha kul ihop. Det har funnits ett förtroende och vi har kunnat vara hårdare och ärligare mot varandra. Hade vi inte varit familj hade vi packat ihop och sagt att vi skiter i det.
Utan familjebanden hade de heller aldrig funnit varandra, hävdar Anna Rosling Rönnlund.

– Vi har olika specialiteter. Att jag som kommer från en konstnärsfamilj skulle jobba med en svältforskare som var dubbelt så gammal som mig under så lång tid och med min man som är fascinerad av logik, matte och programmering – det hade inte hänt annars.

Hon pekar också på andra olikheter.

– Jag och Ola träffades när vi var 16 år. Jag är från en skilsmässofamilj och har ingen som helst konservativ familjesyn, så jag är glatt överraskad att vi har hållit ihop. Olas mamma och pappa träffades på samma gymnasieskola där jag och Ola träffades. Det är så pinsamt att jag blir alldeles stressad.

Trots det har de hängt ihop genom allt. När de först bodde i Uppsala jobbade de båda på ett ålderdomshem. När Anna Rosling Rönnlund kom in på fotohögskolan fick Ola Rosling inte vara i datasalen, eftersom han inte gick på skolan. Då väntade paret tills alla hade gått hem på kvällen och han kunde smygas in. Sedan satt de och jobbade i datasalen långt in på nätterna. När Ola Rosling senare jobbade på en tidskriftsverkstad gjorde paret likadant.

– Vi har alltid jobbat tillsammans utan att tänka på det.

I en tidigare intervju nämnde Ola att ni var frustrerade över att Hans hade hamnat i fokus snarare än siffrorna han presenterade. Hur ser ni på det i dag?
– Efter att folk har lyssnat på Hans föreläsningar har de gått därifrån och inte alltid förstått den information han har förmedlat. Hans karisma har å ena sidan trollbundit publiken, å andra sidan blockerat den så att de inte hört vad han sagt.

– Det tröttsamma har varit att professorn alltid tillskrivits att han suttit hemma på kammaren och, underförstått som Balthazar, klurat ut visualiseringarna, dataprogrammen, koncepten, förklaringsmodellerna och alla slideshows och på sin höjd från ovan delegerat ner till knoddarna att genomföra hans redan färdigtänkta masterplan. Så har det inte varit.

Hon exemplifierar med att Hans Rosling i april fick ett postumt pris från FN för sina kreativa visualiseringar.

– Det är fine. Men bilden han har tillskrivits har gjort att vi under Hans sjukdom levt med en rädsla för vad som skulle hända. Vad händer när Hans går bort och hela världen uppfattar att det är professor Balthazar som tänkt ut allt?

Hur har ni tacklat den?
– Förvånansvärt bra. Såhär i efterhand var det nog en fiktiv rädsla. Kanske var det en sådan sorglig fas så vi behövde fokusera på något bortom Hans bortgång. Nu fortsätter vi som vi alltid har gjort och det känns otroligt värdigt. Hans var tvärateist och trodde inte på ett liv efter detta, men om han hade fått ett sådant hade han varit stolt över att vi inte pausar utan växlar upp. Vi kan inte ersätta honom, men vi kan göra annat. Vi kan framför allt bredda och sprida informationen och tänka nytt.

Anna Rosling Rönnlund tar en kort paus. Sedan tillägger hon:

– För oss är det oerhört sorgligt att människan Hans gick bort. Det är sorligt för världen att han inte finns längre. Men i vårt praktiska yrkesliv påverkar det oss ganska lite. När han blev sjuk 2016 slutade han att resa, men dessförinnan var han nästan alltid på resande fot medan vi var stationära. Det berodde dels på att vi hade småbarn, men nu börjar de bli stora, vilket ger oss mer flexibilitet och rörlighet. Vi har tänkt långsiktigt de senaste åren med målet hur vi kan förvalta Hans tankearv. Vi vill göra skillnad på riktigt och är inte särskilt intresserade av att dutta. Därför är vi inte speciellt stolta över det vi har åstadkommit hittills, mer frustrerade över att vi inte lyckats bättre.

Fast ni har ju lyckats bra.
– Ja, men vi är inte sentimentala. Vi tänker framåt och det finns oändligt stora problem att ta tag i. Vi får se hur vi lyckas med det.

FAKTA/Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling
Är: Medgrundare till stiftelsen Gapminder som jobbar för faktabaserad världsbild utan politisk agenda.
Annas ålder: 42 år.
Olas ålder: 41 år.
Familj: Barnen Max, 12 år, Ted, 10 år och Ebba 8 år.
Annas utbildning: Kandidatexamen i fotografi och masterexamen i samhällsvetenskaplig utbildning med sociologi som huvudämne.
Olas utbildning: Kallar sig lite skämtsamt för UDO, University droput. Läst fristående kurser i ekonomisk historia och matematik. Gått flera konstskolor.
Gör på fritiden: Hänger mycket med barnen och gillar spontant umgänge.
Anna tjänar: 577 900 (2015).
Ola tjänar: 551 300 (2015).
Filmtips: Våra Don't panic-filmer; först "The truth about population" och sen "End poverty". De är aktuella i ungefär fem år till, men sedan kommer världen ha förändrats för mycket.
Lästips: "Superforecasting" av Philip E. Tetlock, "Thinking, fast & Slow" av Daniel Kahneman och "Predictably irrational: The hidden forces that shape our decisions" av Dan Ariely.
Annas medievanor: Bläddrar förstasidor i mobilen. DN på helgerna.
Olas medievanor: Ingen stor mediekonsument.
Hissar: Ödmjukhet och nyfikenhet.
Dissar: Självgodhet och arrogans. Det är nyckeln till alltihop. Är vi nyfikna och ödmjuka kommer det andra falla ut. Vi kommer ta till oss ny info om världen, ha roligt, våga ställa frågor utan att känna oss för töntiga. Men när det är för mycket prestige så dör det samtalet.

Anna Rosling Rönnlund om var Gapminder är om fem år: "Vi håller precis på att starta upp kunskapscertifiering. Vårt mål är att om fem till tio år ha kunskapsceritiferat alla skolor, kommuner, organisationer, företag och deras personal. Det ska bli en grej att ha på sitt cv hoppas vi, att man är kunskapscertifierad av Gapminder. Testet är busenkelt och den som använder våra minnesregler kan lista ut svaren utan faktan. Målet är inte att man ska kunna frågorna utantill, utan ha rätt tänk på plats. Dessutom hoppas vi att skolorna använder våra läromedel i högre utsträckning och att Dollar Street används i skolor över hela världen och innehåller massor med hem."

***

Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling vinner Resumés ranking Näringslivets 150 Superkommunikatörer, i kategorin Myndigheter, organisationer och ideell sektor. Juryns motivering lyder:

"I en tid då falska nyheter förpestar vår världsbild och bidrar till skeva verklighetsuppfattningar är det såväl befriande som lärorikt med vinnare som får oss att förstå komplex statistik genom toapappersrullar, bollar och kaffekoppar."


Dela sidan: