Dela sidan:

Kvällen är kylslagen i Stockholm den 28 februari 1986. Göran Åhgren och hans fru bestämmer sig för att se Suzanne Ostens film "Bröderna Mozart" på biografen Grand vid Sveavägen. Förutom Rapport-reportern sitter bland andra Björn Rosengren och Robert Gustafsson i salongen. I stolsraden bakom Göran Åhgren har Olof Palme bänkat sig. Filmen slutar, statsminister Palme promenerar med sin fru längs Sveavägen, skjuts med två skott och dödförklaras senare på Sabbatsbergs sjukhus. Små beslut gjorde att Göran Åhgren inte såg mordet med egna ögon.

– Vi gick ut från biografen och min fru frågade mig i fall vi skulle gå och ta ett glas vin. Jag tyckte det var för kallt och vi hade ju vin hemma så varför skulle vi gå hela Sveavägen fram till Kungsgatan? Vi gick Tegnergatan bort mot Humlegården. Jag hade en kamera i fickan. Många gånger har jag tänk på detta. Tänk om jag hade tagit bilden? Det finns ju ingen.

Göran Åhgren får ett telefonsamtal mitt på natten. Hans chefer vill att han ska in och jobba. "Inte en chans", tänker reportern. Innan han får veta vad som hade hänt.
– Jag blev helt chockad. Och var ganska blockerad när jag kom till jobbet. Vi hade ju aldrig gjort en sådan nattsändning förut. Det var totalt kaos. Jag skulle göra ett inslag där jag beskrev vem Olof Palme var. Google fanns förstås inte och vi hade inget rörligt arkivmaterial tillgängligt. Så jag fick sitta i studion och läsa upp mitt manus tillsammans med stillbilder, men jag var ganska låst. Det var en overklighetskänsla under sändningarna på morgonen.

– Att vi var så dåligt förberedda var jättekonstigt om man ser till situationen. Hatet mot Olof Palme var enormt vid den här tiden. Och det fördes många samtal på redaktionen utifrån scenariot "om Olof Palme blir skjuten". Det borde funnits en färdig runa.

Vad var det för tankar som flög igenom ditt huvud när det gick upp för dig att Olof Palme, som du befunnit dig på samma biograf som, hade blivit skjuten?
– Det första var att det borde ha varit bevakning i hela stan, men det var ju ingenting. Vi hade tv-team som var ute med polisen samtidigt som mordet för att göra ett inslag om ungdomsligor. När man tittar på tidskoden för bandet i efterhand står de och intervjuar en polis vid Sergels Torg när skotten faller. Sen filmar de åkningen förbi mordplatsen och någon säger. "Titta där har det hänt något". De frågor polisen som säger att "någon har blivit skjuten" sen åker de tillbaka till centralen och filmar om ungdomsligor igen.

– På filmen ser man poliser som går visslande på perrongen med händerna bakom ryggen. De hade uppenbarligen ingen aning om att statsministern hade blivit skjuten då är det en timme efter mordet. Det där tänker jag på med jämna mellanrum.

Göran Åhgren har fyllt 67 år. Under karriären har han fått erbjudanden på TV4, men han har blivit kvar på SVT i 41 år. Nu har hans anställning upphört. Men till skillnad från kollegorna Marianne Rundström och Claes Elfsberg som öppet kritiserat SVT:s ålderspolicy verkar han närmast uppsluppen. Innan allt är slut ska han göra sommarvikariat och fasa ut sig själv.

– Det är ju kul. Nu kan jag göra precis allting. Jag har inte fått några direkta erbjudanden än, men det finns jobb att göra. Utanför SVT också. Jag ser hur kul min son Eddie har det som är regissör och blir inspirerad.

Kan du tänka dig kommersiella uppdrag?
– Ja, så länge det handlar om film och berättande så är jag öppen. Jag ser det som att SVT har gett mig 40 års utbildning. Som att jag åker på flaket och är färdig student. Det är inget att gnälla över, är man 67 år så är man. Jag har jobbat med många unga som är fast i vikariesvängen, människor som är över 30 år och har svårt att få lån till en bostad. Det finns ingen anledning för mig att stå i vägen för dem. Ingen är ju oersättlig. Tror man det så överdriver man sin egen betydelse. Man får inte tro att man är någonting.

Är du lite vän av jante?
– Ja, det är viktigt att respektera alla du möter. Oavsett om det är en president eller någon som står i kassan på Ica. Det är viktigt att ha den människosynen. Ibland upptäcker man att offentliga personer som man har tyckt är skitstövlar är jättetrevliga. Många gånger blir man tvärtom besviken.

1980: Göran Åhgren möter Rumäniens kommunistiske diktator Nicolae Ceaușescu. Rapport-reportern talar rumänska och har gjort flera minnesvärda reportage och intervjuer från landet. Bland annat i samband med järnridåns sammanbrott 1989. FOTO: Björn Elgstrand.

När man tittar tillbaka på den tv som Göran Åhgren har skapat blir det tydligt att det är bilderna som bygger dramaturgin i inslagen. Under uppväxten var hans föräldrar knutna till filmvärlden. Sonen fick fotoambitioner och gick två år på den legendariske Christer Strömholms fotoskola. Men han gled alltmer in på journalistiken och fick ett vikariat som bildredaktör på Rapport 1976. Vikariatet förlängdes och blev en fast anställning. Efter ett tag såg dåvarande Rapport-chefen Ingvar Bengtsson till att han blev reporter.

– Det var jävligt rökigt och väldigt mycket vänster. Det var färgat av tiden. I Rapports första sändning 1969 gjorde man ett tio minuters inslag från gruvstrejken. Vi förlängde programmet med en timme när det var första maj varje år. Det fanns inte ett demonstrationståg som vi inte bevakade.

Hur kunde diskussionerna se ut, alla kan ju inte varit på samma sida?
– Nä, men rätt mycket. Vi hade en politisk reporter som hette Gunnar Palin. I intervjuer kunde han säga till Tage Erlander "hur ska det gå för oss i valet?". Han gick och skröt om att när han fyllde 50 stannade det en svart bil utanför, sedan kom Olof Palme in med ett fång rosor och gratulerade honom på hans födelsedag. Kan du tänka dig att Mats Knutson eller motsvarande skulle göra samma sak i dag. Men det fanns andra uppfattningar.

Man brukar ju se brytningen mellan 1970- och 80-tal som ett påtagligt skifte i idédebatten. Hur såg det ut på SVT?
– Det blev mer balanserat. Jag gjorde något inslag i början av 1980-talet om hur det blivit fint att vara rik. Gå på dyra restauranger och skaffa skrytbilar. Hela den där vänsterkulturen på SVT och den journalistiska produkten suddades ut med tiden.

För det lever ju ändå kvar en sorts föreställning om public service som vänstervridet. Inte minst bland högerdebattörer?
– Så som det var när jag började var det bara en spegel samhället. Socialdemokraterna hade en dominant ställning och det återverkade på redaktionen. Men det kanske är en föreställning som lever kvar, att SVT är vänstervridet, trots att det absolut inte är så. När kungens mamma Sibylla dog var det ett kort telegram före vädret, när Daniel och Viktoria skulle gifta sig var det så överdrivet så det inte är sant. Då sände Gomorron Sverige mittemot slottet varje dag. Där har du en stor skillnad.

Han beskriver kreativiteten och förmågan att komma på bildlösningar som sin största styrka. Göran Åhgren har alltid klippt inslagen själv.
– Har jag bilder så kommer texten automatiskt. Jag skriver aldrig något på en presskonferens. Det jag inte kommer ihåg har ingen betydelse. För mig handlar det snarare om hur jag ska gestalta det i bilden.

Ingmar Bergman frågade mig en gång "varför håller du på med det där?". Då svarade jag att jag får skriva manus själv, välja roller och har en publik på en och en halv miljon. "Dina filmer sitter du och har ångest för hela tiden sade jag". Då sa Bergman "du kanske har rätt". För mig är det som att göra film varje dag.

Fotbolls-EM i Sverige 1992. Några engelska supportrar har misskött sig i öltälten på Gärdet och det beslutas att inga från Storbritannien skulle få tillträde till området. Idiotiskt att förbjuda ett helt folk och hur ska det kontrolleras tänker Göran Åhgren som bestämmer sig för att spela ett spratt. Han klär sig i kritstrecksrandig kostym och plommonstop på huvudet. Går in i supporterzonen och pratar med brittisk accent. Efter inslaget var de brittiska fansen välkomna. Bara ett exempel på hur tv-reportern använt sig av humor i rutan.

– Britterna fick dricka öl på Gärdet tack vare mig. Det var ett helspejsat inslag och jag fattar egentligen inte att det sändes.

Den karaktäristiska mustaschen, de kreativa ståupporna, en första bildruta som överraskar. Egensinnighet och självdistans, en ovilja att upprepa sig. Ett inslag där Göran Åhgren blir skjuten av polisens elchockpistol under ett Rapport-inslag har blivit något av en kultklassiker.

– Det handlar om att ta med tittaren. Jag ser ungdomar i dag som kan berätta med kamerans hjälp. Du är för ung för att komma ihåg hur stelt det var en gång i tiden, även internationellt. Du har fyra sekunder på dig att fånga tittarens uppmärksamhet. Du måste väcka en nyfikenhet i anslaget. Genom åren har det ofta kommit fram folk på gatan som tackat för ett roligt inslag.

Vad har den relationen till tittarna betytt för dig?
– Den har varit viktigast hela tiden. Jag jobbar inte för redaktören i första hand, utan min publik. Det var en gång en hantverkare uppe och jobbade utanför klipprummet som frågade vad jag höll på med. Jag visade inslaget och han blev nyfiken direkt. Då gick jag in i vårt system och gjorde det godkännande av inslaget som en mellanchef egentligen skulle göra. För det är ju han som är kunden, inte mellanchefen.

För vissa kan tv-mediet nära ett ego på ett destruktivt sätt. Har du sett mycket av det där?
– Det är ett livsfarligt gift för många, man tror att man är märkvärdig. Jag har sett folk bryta ihop av att inte vara i rutan.

Vad är det för ingredienser som gör att många drabbas?
– Det är en lätt väg att bli bekräftad vilket är et grundläggande behov hos alla människor. Det är lättare att vara programledare eller redaktör. För det är inte alla dagar du lyckas åstadkomma någonting som reporter. Ibland går det jättebra, men ofta kommer du hem tomhänt.

Hur ser du på kritiken mot mångfalden i SVT:s nysatsning "Morgonstudion"?
– Vår nya målgrupp för morgonprogrammen är 20 till 40 år. Jag undrar hur de tänker där, jag tror att det kan bli jättesvårt att få dem att titta. Jag tror också det kommer bli svårt att få folk i förorterna att identifiera sig med programledarna och titta på programmet på morgonen.

Vad ska till här?
– Valet av programledare kanske inte var det allra bästa. Det måste gå att hitta andra som passar bättre för målgruppen än de här. Alla är i samma åldersspann och bor på Södermalm. De kunde ansträngt sig mer i rekryteringen.

När Göran Åhgren var med och startade upp ABC-redaktionen för 30 år sedan tyckte han det var viktigt att det skulle vara en programledare med invandrarbakgrund vid sidan av Bengt Magnusson.

– Jag ville helst se en svart programledare. Chefen vid den tiden Jan Andersson kom tillbaka och sade "Vi har en praktikant på Aktuellt. Hon är inte svart, men hon har i alla fall utländsk bakgrund". Nedjma Chaouche fick jobbet som programledare och det var jättebra. Jag tyckte det var viktigt för oss att visa en vilja att spegla mångfalden i samhället så som det såg ut. Det måste synas även i tv.

Vad gjorde det för skillnad?
– ABC blev ett väldigt populärt program. Sedan gick alla till TV4 och lyfte deras bildberättande. Jag tycker fortfarande de ofta är bättre än oss när vad gäller nyhetsprogrammen. De lägger ner mer jobb på bilder än SVT.

Göran Åhgren beskriver hur Rapportdesken som tidigare satt centralt har blivit bortskuffad i en hörna där istället onlineredaktionen tagit allt större fysisk plats på redaktionen. SVT:s roll på webben är den fråga som diskuteras mest i tv-huset.

– Jag tror SVT ska försöka att inte göra det alla andra gör. Jag brukar skoja om att vi gör tidning och den tycker alla är viktigast. Det handlar mindre och mindre om bilder och en ledande attityd är att människor inte orkar med bilder. Men man kan inte komma bort från att tv är tv.

Vad har det inneburit för dig att jobba för public service?
– Oberoendet och befrielsen från reklamtänkande har varit centralt för mig. Tittarna ska kunna lita på att det jag säger är riktigt.

Hur ser du på public service plats i det nya medielandskapet?
– Det är viktigt att stå upp för oberoendet och ibland ser jag inslag som inte ha borde ha sänts, där det är mycket reklam. Ibland rena reklaminslag. Vi diskuterar det återkommande på redaktionen, ändå sker det med jämna mellanrum. Jag tror inte att ungdomarna har samma insikt om vilka avsändarna kan vara och deras syften. Det är lätt att gå andras ärenden. Det är också en generation som har växt upp i en mer kommersialiserad omvärld.

Är det här en stor utmaning för SVT framåt?
– Det är lobbyister hela tiden som prackar på oss saker. Finns det ett publikt intresse för, låt oss säga att ett företag har gjort en undersökning, då kan man överväga publiceringen. Men man måste alltid tvätta bort reklambudskap och det här görs inte alltid.

 

FAKTA/ Göran Åhgren
Ålder:
67 år
Familj: Fru, son och barnbarn
Bor: Stockholm
Uppväxt i: Sunne och Stockholm
Utbildning: Christer Strömholms tvååriga fotoskola och oavslutade studier i journalistik. 
Karriär i korthet: Frilans -76, SVT från 1976 (fast anställning från 1978)
Senast lästa bok: Linn Ullmans "De oroliga"
Gör på fritiden: "Läser, skriver, försöker träna (simning)
Medievanor: DN, SvD och DN i papper. Stödköper kvällstidningarna. 
Oanad talang: Talar rumänska.
Hissar: SVT Play
Dissar: Näthat



Dela sidan: