Dela sidan:

På Expressen jobbar man. Hårt. Kvällstidningens kultur är välkänd i Mediesverige. Belamrade väggar med storbildsskärmar som visar livesändningar från CNN eller digitala nyckeltal i all ära. Expressen är en ständig jakt, med ett stigande tempo och sena timmar. Diamant Salihu är inget undantag. Innan han lämnar kvällstidningen efter elva år har han nio veckors komptid att ta ut. Det har inte varit förgäves.

Scoopet om våldtäktsanhållan mot Julian Assange 2010, ett otal uppmärksammade reportage, granskningar och krönikor, men också tre olika vändor som utrikeskorrespondent i London och New York. Bara ett axplock av resan som ledde fram till att han i dag är en av tidningens mest framburna pennor. När han avtackades från kvällstidningen i onsdags var det många som ville hylla reportern, ”Han exemplifierar vad Expressen står för”, sa redaktionschef Magnus Alselind.

Resumé träffar honom dagen innan första publiceringsdagen av tidningens stora granskning ”Gängen Inifrån”. Diamant Salihus sista avtryck innan han lämnar kvällstidningsvärlden för public service. 
Målet är att etablera sig. Att ta plats och förtjäna det.

– 
Jag ska byta till någonting som jag inte behärskar fullt ut. Jag har kommit fram till att det är en bra känsla. När jag har känt den där typen av osäkerhet har det alltid lett till att jag har utvecklats.

Just osäkerhet präglade Diamant Salihus första månader i Sverige. När han kom från Kosovo sommaren 1991 var utsikterna att stanna i det nya landet små. Två år tidigare hade Socialdemokraterna med stöd av Centerpartiet och Moderaterna beslutat att stoppa de stora flyktingvågorna genom Luciabeslutet. Men under vintern efter regeringen Bildts maktövertagande revs beslutet upp. Sjuåringen och hans familj fick stanna i Sverige.

Från 1991 och framåt blev situationen på Balkan bara värre. Diamant Salihu levde i något han själv vill kalla en ”skyddad verkstad”. Han spelade fotboll med sina svenskfödda kompisar medan tv:n där hemma visade bilder från kriget. 1997 återvände han till Kosovo för första gången sedan flykten till Sverige. Året efter bröt kriget ut igen där hans morbror deltog, och stupade.

– Det var redan en stor oro. Min mamma var konstant rädd. Vi var hemma och tittade på parabol-tv när det började rulla en lista på namn som hade dött i en strid nära den by jag kommer ifrån. Min morbrors namn var det första som kom upp och jag såg hur min mamma bröt ihop. Först den dagen blev kriget verkligt för mig. 

Som åttaåring kom Diamant Salihu och hans familj till Borlänge. I efterhand ser han den nyligen bortgångne miljöpartistiske lokalpolitikern Nils Gossas som en stor anledning till att de kom in i samhället. Han hade lärt känna mamman under hennes praktik på äldreboendet. Han gav pojken Vilhelm Mobergs böcker, visade svenska traditioner och fick familjen att lära sig Sverige. Barnet kom in i en annan värld och utvecklade sitt språk. 

Samtidigt var journalistiken ett annat kosmos för Diamant Salihu. Han satt på skolbiblioteket, slukade böcker om rymden och hade siktet inställt på bli ingenjör. Att han kunde skriva visste han inte, tills han fick ett hedersomnämnande i en nationell novelltävling. Under en klassresa till Stockholm fick han tips om ett jobb på Borlänge Tidnings ungdomsredaktion. Niondeklassaren Diamant Salihu, som hade missat sista ansökningsdagen, traskade upp till nyhetschefen efter klassresan och vädjade om att få chansen. Han fick grönt ljus och under hela gymnasietiden kom han att skriva om ungdomsfrågor, intervjua lokala kändisar och göra sina första granskningar. Den påverkbara tonåringen hade på kort tid gått från att drömma om rymden till att bara vilja en sak.

– 
Jag kom in i en lokaltidningsvärld med stora datorer, folk som tittade i gamla legg för att se vad som skrivits om en lokalpolitiker och murvlar som gick ut på stan och tog en kaffe med makthavare. Men framförallt lärde det mig vilket hantverk det handlar om och jag förstod att det var journalistik jag ville hålla på med.

Dags för lumpen och Diamant Salihu hamnade på Värnpliktsnytt. Det blev något av en ögonöppnare med stark passion hos de hungriga rekryterna, feedbacken var rak. 

– Man kunde få väldigt knäckande kritik. När jag lämnade in min första text var den ordinarie chefredaktören Jenny Harlin bortrest och bildredaktören korrläste. Texten var full av rödmarkeringar. Då kände jag att det här med journalistik var för svårt, att jag inte dög. Kritiken var ändå ett bra sätt att komma in. Att känna: ”jag är ingen jävla stjärna”. Jag trodde att mina tre år på Borlänge Tidning hade gjort mig till journalist. Nu fick jag börja om och det var bra. 

Efter muck skickade den aspirerande reportern ut ansökningar till i stort sett alla stora redaktioner. Men sommarvikarierna hade tagit platserna. Diamant Salihu fick åka hem till Borlänge och jobba som lärarvikarie. Han skickade in nya ansökningar till Tidningssverige inför sommaren 2005 och fick napp på GT, men valde i stället att ta ett ettårigt vikariat på lokaltidningen i hemstan. 

Följande sommar tog han chansen att åka till Göteborg. En stor sommar för staden med friidrotts-EM som grädden på moset. I den mejltråd som användes i samband med tidningslämningarna började fler och fler kollegor på Expressen undra: ”Vem fan är Diamant Salihu?” Den unge reportern kom in med bra vinklar och fick tag på folk. 

Den 11 september 2006 började han på den stora redaktionen i Stockholm. Under månaderna som följde kom erbjudanden från flera tidningar som han kunde använda i förhandlingarna med arbetsgivaren. Tidigare den hösten hade Niklas Svensson och Niclas Rislund slutat efter två uppmärksammade skandaler. Dessa omständigheter gjorde det svårt för cheferna att inte ge Diamant Salihu fast anställning. Karriärplanen innan var tydlig.

– Jag tänkte ge det tre år. Så länge skulle jag vara beredd att hoppa runt mellan olika vikariat på redaktioner. Det hade kvittat om jag hade jobbat arslet av mig: hade jag inte fått ett fast jobb hade jag pluggat till ingenjör i stället. Jag visste att det var det här jag ville göra redan när jag var 16 år. Jag ville inte harva runt. Antingen hade jag kapaciteten att komma in på en av de största redaktionerna eller så är det ingenting för mig. Jag ville bli bäst.



Var kommer det där ifrån tror du?
– Det kanske låter som en typisk klyscha för en person med invandrarbakgrund. Men att komma som en liten unge till ett nytt land betyder mycket. Medan dina föräldrar står och stampar, och kämpar för att lära sig alla regler och kulturskillnader så lär man sig allting snabbt som barn. Mina föräldrar var dessutom arbetslösa väldigt länge. Jag hade alla förutsättningar att lyckas mycket bättre än mina föräldrar och kände att jag måste ta vara på den chansen. Varför ska jag nöja mig med något annat än att bli bäst? Jag ville få det bättre än mina klasskompisar som hade det bättre än mig, eller åtminstone lika bra. 

Den strävsamma första tiden i Sverige gav dig ett driv?
– Definitivt. Det får nog de flesta ungar i samma situation om de har rätt förutsättningar. Jag växte upp i ett Borlänge där de sociala avstånden inte var lika stora som i dag. Du lärde känna väldigt många olika människor och kom i kontakt med olika typer av miljöer. Det var enklare att integreras än vad det är för många i dag. Man förstod vad man kunde åstadkomma med sitt liv och hade andra förväntningar. 
 
Vad hade du för förväntningar när du kom till Expressen?
– Jag hade koll på några av namnen på tidningen. Min första tanke var att jag måste lära känna stjärnorna där. För de kunde lära mig hur man blir en bra journalist. Att ta rygg på personer som hade siktet högt inställt var min strategi. För jag ville också dit. Man lär sig inte av att stå ensam. Man lär sig av andra människor. Det är det mest effektiva sättet att bli riktigt bra. 

Var det något som överraskade dig?
– Jag var inte van vid den här extrema arbetsmoralen. Det fanns en galen passion för jobbet. Men också en snällhet. När jag hade pratat med andra människor fick jag ofta höra om ” vassa armbågar på Expressen”. Men de mest erfarna journalisterna var de mest ödmjuka. Jag fick jobba hårt, men det var värt det. Jag satt kvar den extra timmen för att vara med tills tidningen skickades till tryck. Ta det där sista samtalet, slipa på mina texter. 

Det verkar finnas en romantisering av hårt arbete på Expressen?
– Så är det. Men det handlar om en passion som jag är fascinerad av. När man ser föräldrar som har småbarn och verkligen sitter kvar sent för att göra den sista grejen perfekt och kollar fakta i detalj. Det här är något jag tar för givet efter så många år. Men det handlar nog om ett personlighetsdrag som jag delar med många andra på tidningen. 

Passion å ena sidan. Men i mina ögon kan det låta en aning omodernt?
 – Jag vill inte att någon ska försaka sin familj på grund av jobbet, men jag tycker samtidigt att det är inspirerande med människor som har drivkrafter.

Diamant Salihus kontakt med SVT inleddes för två år sedan. Dialogen blev mer konkret och ledde till slut till ett erbjudande som samhällsreporter på riksnyheterna. Precis som när han lämnade Borlänge för elva år sedan beskriver han steget till tv som läskigt. Kommer han klara det här? Samtidigt vet han att obekväma förändringar måste till för att utvecklas i karriären.

Om man som du har en tydlig drivkraft att vara bäst. Hur kommer du förbereda dig den här gången?
– Genom att lära mig av de duktiga journalisterna som jobbar på SVT i dag, men också komma dit med mina idéer och bidra till att stärka upp redaktionen. Jag tar också med min förmåga att möta människor. Jag tror kvällstidningsperspektivet går bra ihop med att göra bra journalistik på SVT.

Räknar du löpsedlar?
 Nej, absolut inte. Det finns kanske folk som gör det, men jag tycker inte det är en måttstock. Det är många viktiga reportage som inte hamnar på löpet. Men jag vill göra saker som sätter avtryck och berör. Journalistik som blir riktigt bra för att man lyckats få människor, som man inte skulle nått fram till annars, att berätta saker. För mig är det en bättre benchmark. 

Just att komma nära människor och vinna deras förtroende har varit en av Diamant Salihus främsta egenskaper som reporter. Han var den förste som fick en intervju med den då terrormisstänkte Moder Magid Mothanna i Boliden och i den pågående gänggranskningen har förmågan att få folk att ställa upp varit central.

– Att vara ödmjuk är en av de viktigaste egenskaperna en reporter kan ha. Oavsett om du pratar med en asylsökande eller en rasist. Alla har rätt till sina känslor och upplevelser även om de inte är dina. Som journalist måste manförsöka förstå varför folk känner som de gör, även om man inte gillar åsikterna. 

– Det fanns så många olika öden där jag växte upp. Jag blev lite av en kameleont. De som jag gick i skolan med blev alltifrån kriminella till väldigt framgångsrika. För mig är det lika naturligt att prata med båda sidorna när jag är tillbaka i stan. Alla har sin egen väg. 

Med det ökade antalet skjutningar i Malmö beslöt Expressens chefredaktör Thomas Mattsson att låta redaktionen granska hur det såg ut med tillgången av illegala vapen. I oktober 2010 köpte Diamant Salihu en insmugglad pistol i Malmö och överlämnade den till polisen. Expressen-reportern åtalades för vapenbrott och under stor kritik från Mediesverige påbörjades en rättsprocess som skulle pågå fram till 2015 och sluta med dagsböter på 42 400 kronor för reportern. 

– Jag är övertygad om att det var samhällsviktig journalistik. Men processen var lärorikt eftersom jag fick se perspektivet från de anklagades sida. Att själv bli förhörd, att själv stå på de anklagades bänk.


FAKTA/ Diamant Salihu
Ålder: 33 år
Bor: Stockholm
Uppvuxen: Kosovo, Borlänge och Stockholm. 
Familj: Fru, föräldrar och syster.
Tjänar: 822 854 (inkomstdeklaration 2016)  
Karriär i korthet: Borlänge Tidnings ungdomsredaktion 2000-2003. Värnpliktsnytt 2003-2004, allmänreporter- och kommunreporter på Borlänge Tidning 2004-2006. Sommarvikariat på Göteborgs-Tidningen från 19 juni 2006. Expressen från 11 september 2006. SVT från 1 september 2017.
Drömjobbet: Att göra berörande, avslöjande och upprörande inslag i SVT:s alla plattformar.
Medievanor: Blandat med nationella och internationella medier utifrån vad som syns i mitt Facebook-flöde och utifrån alla pushar jag får.
Lästips: Max Tegmarks Universum för att vidga perspektiven. Och min Värnpliktsnytt-kollega Kajsa Normans bok ”Den som tröttnar Förlorar kampen om Venezuela”, om man via spännande människoöden vill få en bra inblick i vad som sker i landet.
Hissar: Inspirerande lärare.
Dissar: Trångsynthet. 

Diamant Salihus karriärtips
1) Ta rygg på dina förebilder 
2) Lyssna på din omgivning för att förstå vad som är viktigt
3) Skapa idéer – roligare än att få något utlagt
4) Ha en annan utbildning som en grund att stå på
5) Var ödmjuk och visa respekt mot dem du möter i ditt jobb
6) Lär dig språk  
7) Ring alltid det där extra samtalet.
8) Missa aldrig en AW. 


Dela sidan: