Sommaren 2015 ställde jag frågan "När kollapsar Almedalsveckan?" i Svenska Dagbladets Almedalsbilaga. Jag konstaterade att några Almedalsveteraner hade aviserat att de börjat tröttna och avstod från att besöka arrangemanget för första gången på många år. Det var för två år sedan. Så vad har hänt sedan dess?

Stefan Löfven aviserade inför i år att han inte kommer att närvara personligen, Magdalena Andersson är på plats och talar i stället. Det verkar också som att fler riksdagsledamöter än vanligt väljer att stanna hemma, enligt rapporter.

Pekar detta på att Almedalen är på väg utför? Det skulle ju kunna röra sig om rena tillfälligheter. Så hur förutser man med större tillförlitlighet om Almedalsveckan är på väg mot sitt sammanbrott eller inte?

Kanske kan man låna en analysmodell från geopolitiken. Det sägs att al-Qaidas chefsideolog, och numera även ledare, Ayman al-Zawahiris favoritbok är The Rise and Fall of The Great Powers, publicerad av Yale-historikern Paul Kennedy år 1987. Boken avhandlar ett antal historiska imperiers uppgång och fall mellan 1500 och 2000 – från Mingdynastin, Osmanska riket, Österrike- Ungern, Storbritannien, Sovjetunionen och det moderna USA – och identifierar de gemensamma nämnarna för imperiernas framväxt och nedgång. 

Paul Kennedy identifierar de faktorer som brukar föregå imperiers fall:

  • Ökat inhemskt missnöje. Politisk polarisering och civil oro på hemmaplan.
  • Ökad vidsträckthet (inte minst militärt). Imperiet sprider sig självt för tunt och får svårt att hantera sin storlek.
  • Skenande kostnader. Utgifterna ökar, inte minst på grund av föregående punkt.
  • Hårdnande internationell ekonomisk konkurrens. Andra länder vässar sig i den internationella handeln.

Al-Qaidas långsiktiga plan med 9/11 ska ha varit att provocera USA till att börja en utveckling mot uppfyllnaden av dessa faktorer, för att så småningom falla samman. Om vi betraktar Almedalsveckan som ett imperium med hegemonisk ställning inom politik och public affairs och försöker analysera veckans tillstånd mot de fyra kriterierna:

  • Skenande kostnader. Priserna för boende, lokaler och annat skjuter i höjden.
  • Internt missnöje. Att nazister getts utrymme i programmet för årets Almedalsvecka har lett till ett ökat missnöje. Och i takt med att Almedalen breddats och blivit större har alla hittat något att klaga på, om inte på själva storleken i sig.
  • Ökad vidsträckthet. Almedalsveckans oerhörda bredd – i år runt 4 000 seminarier – har bidragit till att substansen tunnats ut. Längden, åtta dagar i stället för sju, kritiseras också allt oftare.
  • Hårdnande konkurrens. I år uppstod för första gången Politikerveckan Järva, som till skillnad från Almedalsveckan lockade statsministern som talare.

Om The Rise and Fall of the Great Powers kan appliceras i detta fall tyder mycket på att Almedalsveckans imperialistiska ställning är hotad. Men många av dessa negativa utvecklingar går att dämpa eller korrigera. Därför är det nog mer troligt att Almedalens fall blir kontrollerat och begränsat, likt det brittiska imperiets, snarare än en total implosion som för det osmanska riket. Almedalsveckans fall kommer - men jag tror att det blir mjukt, inte hårt.

Simon Strand
Pr-konsult och grundare av 500