Dela sidan:

Mediebranschen är stenhård. Du ska helst vara oproblematisk och tacksam. Men journalisten Susanne Delastacia fann sig aldrig i det. Kastrullen kokade över och när hon i förra veckan tog farväl av tidningen Amelia gjorde hon det med besked.

"Är du lönsam lille vän? Skriver du glatt om sponsrad tandkräm för en liten peng? Ansluter du dig i kön till bespisningen där det dignar av inlägg kring mat, vikt eller träning? Jaså inte? Då bjuder vi ett torrt beklagande och tackar för den här tiden". 

Det var våren 2016 som Amelia lanserade Susanne Delastacias blogg på sajten. Skrivandet skulle under en testperiod göras gratis. Därefter utlovades en inkomsttrappa baserad på antal läsare.

– Jag är mamma, lever i en relation och debatterar samhälls-, skol- och genusfrågor. Mitt jobb är som programledare i tv, jag reser en del och går på röda mattan ibland. Därför hette bloggen ”Som livet kan vara”.

Tidningen Amelia tyckte att det lät som en bra idé. De skulle hitta passande samarbeten för att gynna både sajten och den nya bloggaren. Men de goda samtalen dog snabbt ut.

– Jag kontaktade Amelia med idéer och initiativ. Jag bokade möten med säljavdelningen för att berätta mer om min blogg, för att underlätta deras arbete att hitta passande annonsörer. En självklarhet, eftersom jag inte är Malena Ernman som redan har en redan stor och etablerad läsarskara.

Susanne Delastacia beskriver hur hon efter några månader fick frågan från tidningen om hon inte kunde börja skriva om bakning, då det skulle ge fler läsare. De ville också att hon och skulle sköta sin egen marknadsföring i sociala medier.

– Då blev jag förbannad. Varje inlägg jag skrev innehöll displayannonser, vilket genererade intäkter till Amelia. Men deras eget engagemang var noll. De marknadsförde vare sig innehåll eller skribent. Det är slappt och nonchalant. Men framförallt bygger de inte sin egen affär. Om man är en plattform som vill knyta till sig engagerade, smarta kvinnor med vass penna för att nå fler, så måste ju redaktionen jobba, alternativt bara anlita och betala ”stjärnbloggare” som sköter sig själva.

Enligt Susanne Delastacia valde Amelia att avsluta samarbetet med då hon inte genererade tillräckligt med intäkter.*

– Jag tog kontakt med flera personer som slutat blogga, både inom och utanför Bonnier-koncernen och fick höra om liknande problematik. Jag har inget emot annonsörsamarbeten, men det måste göras på ett sådant sätt att det finns tillit till den som bloggar. Annars är bloggarens integritet som bortblåst.

Hon tar som exempel ett förslag på ett annonsörsamarbete som handlade om en gratis ansiktsbehandling.

– Det aktuella företaget beskrev i detalj exakt hur både text och foton skulle utformas för att sedan godkännas av dem själva. Var ligger värdet av detta? Jag ser det som ett tydligt exempel på en ung och omogen bransch som fortfarande inte förstått värdet av bloggarens trovärdighet hos sina läsare.

Vad måste till för förändring?
– Som företagare måste du förstå värdet av din ”personal” och ge dem rätt förutsättningar – de är nämligen de som gör jobbet och som genererar intäkter. Som annonsör i just denna bransch måste du förstå värdet av trovärdigheten hos respektive bloggare. Vad gäller tidningar som Amelia som säger sig vilja gå i bräschen och nå en större kvinnlig målgrupp så måste man hjälpa till att lyfta dem. Mitt mål var aldrig att bli Sveriges största bloggare, men någon måste ta bladet från munnen för att skapa förändring.

Vid samtalet med Susanne Delastacia förstår jag att hennes åsikter sträcker sig långt tillbaka.

Född i Salzburg, Österrike, kom hon till Sverige och Täby som fyraåring när föräldrarna skilde sig. Hon började i tyska skolan på Karlavägen och gick där till årskurs sju då hon bytte till svensk skola.

– Det var en chock. I svenska skolan finns inga auktoriteter. I tyska skolan fick vi betyg från andra klass och man tar tillvara på barnens förmåga att lära. Tidiga betyg stärker och motiverar eleverna.

Susanne Delastacia gick som barn igenom, vad hon kallar det, en elitsatsning inom musik. Det har satt sina spår. Som 17-åring flyttade hon till Schweiz då hon fått stipendium för att plugga klassisk musik.

– För min del blev det en alltför hård press och jag blev min prestation. Jag insåg medan jag pluggade att jag inte skulle bli lycklig i Schweiz. Så när jag var 20 år bytte jag liv totalt.

1994 flyttade hon till Göteborg och tog steget in i tv-branschen. Det första jobbet var som formatutvecklare och speaker på GE-television, som producerade Bingolotto. Hon extraknäckte samtidigt som sufflös på Göteborgsoperan.

Fyra år senare lämnade hon den klassiska musiken helt då hon fick jobb på SVT. Intresset för att skriva tog fart. Men LAS-karusellen gjorde att hon var tvungen att hoppa mellan SVT och SR.

– Den allra bästa tiden var när jag jobbade med Nattliv i SR. Jag tjatade till mig att skriva kåserier och intervjuer och hade ett inslag som hette ”Susanne testar”. Det var en oerhört kreativ tid.

Någon fast anställning blev det aldrig. Därför valde hon att öppna när Axess TV knackade på dörren. En tv-kanal hon beskriver som en elitistisk bubbla.

– Jag fick möjlighet att jobba med några av de bästa i branschen, som Staffan Heimerson, Åke Ortmark och Lennart Persson. Men Axess vänder sig till de redan initierade. Förstår du som tittare inte innehållet så får du titta på en annan kanal. Den inställningen har jag svårt för. Det måste vara inkluderande – det var därför jag alltid gillade Hans Rosling.

TV4 är nog ändå den tv-kanal som de allra flesta känner igen Susanne Delastacia ifrån. Det var här hon blev ”Hallåa-Susanne” under sex års tid.

– Som hallåa är du en av kanalens ”kuttersmycken”. Jag var en hallåa med ambitioner, vilket blev tokigt. Jag blev till exempel inkallad till chefen när jag skrev en debattartikel i Aftonbladet. Hallåor ska inte skriva och debattera. Samtidigt var det här ett jobb jag behövde, i en tid när jag blev ensamstående.

Har du försökt sudda ut stämpeln?
– Ständigt. Branschens syn på yrket är fördomsfull. Visst finns hallåor som har gått vidare, men vi har fler exempel på motsatsen.

Hon försökte göra det bästa av sista tiden på TV4.

– Jag ville skapa världens bästa texter för kvällen. När jag sände live i Idol kom jag med idéer om korta intervjuer, nya inspelningsplatser eller kameraåkningar. Jag klandrar inte TV4, men jag ville mer. Efter sex år som hallåa var det jobbigt att skaffa sig en ny plattform, berättar Susanne Delastacia.

Idag arbetar Susanne Delastacia som frilansande journalist och skriver om ämnen som feminism, migration och skola. Hon leder även programmet ”Smart sparande” för Expressen TV. Parallellt sätter hon upp en föreläsning, som testkördes i våras, och skriver en roman.

– Jag har skrivit under flera år då ämnet har tagit tid att bearbeta. Den anknyter till min barndom som innefattar baksidan av elitsatsningar på barn. När en välpolerad yta mörklägger vad som kan pågå bakom stängda dörrar. Jag hoppas att den kan skapa en stor debatt kring barns utsatthet när samhället sviker, säger Susanne Delastacia.

FAKTA/ Susanne Delastacia

Ålder
: 43 år.
Familj: Sambo Max Lagerbäck, MTG:s tidigare presschef, dotter Tindra (13år) och bonusson Winston (fem år).
Uppväxt i: Österrike.
Bor: Vasastan.
Utbildning: Klassisk musikutbildning (piano och cello) i Sverige och Schweiz, skrivande reportage Tollare folkhögskola, kurser i manusförfattande RMI Berghs.
Karriär i korthet: Jobbat med tv/radio sedan 1994. Bland annat på SVT, SR, Axess, TV4, EFN och Expressen TV.
Tjänar: 439 404 kronor (2015).
Filmtips: Jag såg ”Dunkirk” på Hasse och Tages anrika biograf Bio Rio i Tomelilla under semestern. Ett mäktigt krigsdrama med en gastkramande ångest. Musiken av Hans Zimmer, gör nästan halva filmen. Måste också nämna filmen ”Dagboken” som jag har sett minst fem gånger. Jag gråter varje gång.
Lästips: Dante Alighieris ”Den gudomliga komedin”. Fortfarande en av mina absoluta favoriter. Från smekande och mustigt språk, till rivande realitet så slänger jag också in Ebba Witt-Brattströms punktroman ”Århundradets kärlekskrig”.  Riktigt bra och obehaglig bok. Läs den på egen risk, läs den med eftertanke, läs och lär eller spring för helvete, spring.
Gör på fritiden: Har alltid haft svårt för ordet ”fritid”. Hjärnan jobbar alltid. Helt ledig känner jag mig bara när jag reser med min sambo, vilket vi försöker göra så mycket vi kan.
Medievanor: CNN står alltid på i bakgrunden när jag är hemma. Självklart mängder av artiklar och nyheter via webben och sociala medier. Slukar stora mängder serier och dokumentärer på Netflix, HBO Nordic och SVT Play när barnen sover.
Oanad talang
: Kan tonartsmixa housemusik.
Hissar: De som befinner sig mitt i världens oroshärdar och jobbar för att göra skillnad på riktigt. Läkare utan gränser till exempel.
Dissar
: De som sliter fram megafonen och ryar, utan att tänka efter före – och de som fortfarande tror att feminism handlar om att hata män.

* Kommentar till Amelia-kritiken:

Frida Boisen, digital chef, Bonnier Magazines & Brands

”Vi går givetvis inte in på hur ersättningsmodellerna i våra avtal ser ut, men vi har haft ett ömsesidigt bloggavtal, som vi valde att avsluta från Bonnier Magazines & Brands sida, då trafiken och intresset för Susannes blogg tyvärr inte lyft. Jag kan förstå att Susanne känner sig besviken över det, det är alltid tråkigt när det inte går så bra som man tänkt sig. Självklart önskar jag Susanne all lycka i framtiden.

Jag upplever att våra influencers har en mycket stark integritet. När vi får förfrågningar från annonsörer om att göra samarbeten med starka influencers, säkrar vi alltid med vår framtagna influencergaranti upp att vår profil verkligen gillar varumärket i fråga, och vad varumärket står för. Det är ju givetvis en förutsättning för att annonssamarbetet ska bli trovärdigt och framgångsrikt.”


Dela sidan: