Dela sidan:

När finanskrisen svepte över världen 2008 hamnade Swedbank rejält i klistret. Den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers, som Swedbank hade lånat ut 8,5 miljarder kronor till, gick omkull. Lettland och Ukraina, där Swedbank hade investerat i jakt på tillväxt och vinster, kollapsade nästan helt.

Den då nyanställde kommunikationsdirektör Thomas Backteman ägnade därefter tre år åt att släcka Swedbanks dagliga bränder, en efter en. Han hade redan ett långt arbetsliv bakom sig, med stundtals extrema arbetsförhållanden. Under en period på pr-byrån Hallvarsson & Halvarsson lärde han sig att "om man ska jobba mer än hundra timmar på en vecka, så måste man hoppa över minst en natts sömn".

Arbetslivet började ta ut sin rätt och 2012, när krisen hade lagt sig, gjorde fyrtiosjuåringen ett hälsotest på Swedbank. Han fick "inte fullt betyg i alla ämnen" och insåg att han behövde röra på sig. Den forna favoritmotionen löpning gick bort, kroppen var för tung. Så valet föll på cykling.
– Jag fastnade för hela paketet. Den extremt fysiska ansträngningen, kulturen och den snygga estetiken. För att inte tala om de spektakulära bergsmiljöerna, säger Thomas Backteman som befinner sig nio våningar upp på Sveavägen 20, alldeles invid Hötorgsskraporna i centrala Stockholm.

Nyckelkedjan slår mot höften när han drar en lov i Hallvarsson & Halvarssons korridorer. Postnords framtida kommunikationsdirektör (från och med september) är klädd i nyanser av blått och kan i det närmaste beskrivas som en uppklädd hipster; arbetsjacka i vintage, blårandig sjal och ett par chinos som smalnar av en bit ovanför de nakna fotlederna. Macens utslitna klistermärken – nästan alla från cykelvärlden – andas ungdom.

De senaste fem åren har kommunikatören fördjupat sig i intresset, blivit riktigt bra på det och fått en vältränad kropp. En av de större framgångarna är en placering bland de 300 första i Vätternrundan, jämte 23 000 startande.
– I år har det blivit lite mindre än vanligt, men jag försöker cykla mellan 1000–1500 mil om året, säger Thomas Backteman och slår sig ner i änden av ett långbord i ett avskalat konferensrum.

Han fascineras till och med av sportens mörka sidor, som dopning.
– Det är sannolikt världens tuffaste sport, och det finns knappast några andra idrottsmän än etappcyklister som i tjugoen dagar i rad bränner 10 000 kalorier per dag. Det är omänskligt. Man kan aldrig försvara fusk, men när man inser vad de här idrottsmännen gör, så förstår man frestelsen att fuska. Sen finns det starka incitament i att tillhöra de allra bästa, eftersom de tjänar uppemot 100 miljoner kronor årligen.

Ekonomiska incitament finns även i Thomas Backtemans gebit, likväl som tuffa arbetsförhållanden. Har han själv fuskat i arbetslivet? Till exempel gått för långt för att uppnå sina mål?
– Slajdat runt ett hörn, dragit en nödlögn, menar du? Jo, det har jag såklart gjort. Det har nog alla. Någon gång har jag kanske sagt till en journalist att en person inte är anträffbar trots att denne är det. Men det gäller att slajda runt hörnet med gott omdöme. De misstag som företag gör, beror ofta på att omdömet har påverkats av den miljö man befinner sig i, att man förlorar kontakten med omvärlden och sitter fast i sin egen bubbla. Det är viktigt att ha kontakt med verkligheten, för de flesta människor bor inte i Stockholms innerstad, de flesta åker inte på flera utlandsresor om året och de flesta har inte miljoninkomster.

Det leder oss osökt tillbaka till Swedbank, där man kan säga att flera inblandade hade en något skev verklighetsuppfattning.
– Ja, det är nog en orsak till att man hamnade fel, att man tappade omdömet.

Ditt omdöme var ett av de som ifrågasattes. Enligt till exempel Peter Alestig på SvD Näringsliv var du maniskt engagerad i att få medier att anta din historieskrivning om händelserna. Skriver du under på det?
– Nej, men jag kan nog vara ganska envis. Omvärlden hade skapat en bild av Swedbank som vi inte riktigt kände igen, och var därför ganska ihärdiga när vi tyckte att de gjorde fel. Till exempel fanns etiketten "krisbanken" kvar i många medier långt efter att krisen var över, och då ringde vi och frågade vad de menade med etiketten till dess att de slutade använda den.

Envis är en träffande beskrivning även på Thomas Backtemans mormor Adelaide. Under den estniska frihetstiden innan andra världskriget flydde hon och hennes man till Finland, eftersom han tillhörde en förbjuden oppositionsgrupp. Deras lägenhet i Helsingfors blev en central punkt för fjärrspaningsenheten Ernagruppen som stred mot tyskarna. 1944 riskerade paret att skickas till ryska arbetsläger i Sibirien och hon flydde därför vidare i en överfull båt till Sverige. Hon levde ett stilla liv i Sverige fram till sin död 2007. I unga år fick hon starr och blev praktiskt taget blind men lärde sig att leva med sin åkomma, blev expert på att memorera allt, såväl födelsedagar som telefonnummer.

När Thomas Backtemans föräldrar splittrades i slutet av 70-talet, och han var tretton år gammal, valde han att flytta till mormor Adelaide i Luthagen, centralt i Uppsala. Det istället för att följa med någon av föräldrarna till deras respektive nya liv långt utanför stadskärnan.
– Hon var en av de största personerna i mitt liv. Hon slutade aldrig vara nyfiken, utan ville lära sig nytt och förstå omvärlden. Jag minns att vi tillbringade många av de första årens kvällar vid hennes matbord. Vi pratade om allt möjligt, och hon hjälpte mig att skriva min studentuppsats på sin skrivmaskin. Mormor föddes 1908 och blev 99 år gammal. Hon bestämde sig tidigt att hon skulle leva längre än millenniumskiftet, och jag tror att det var ren och skär envishet som gjorde att hon lyckades. Hon är min absoluta idol och om jag hade fått ens häften av hennes förmågor hade jag varit för evigt lycklig.

Med hennes envishet i bagaget gjorde Thomas Backteman en kort karriär som yrkesofficer efter lumpen. Planen var att bli reservofficer och läsa juridik, precis som pappa. Juridiken ersattes av nationalekonomi, men det blev en vända till Natohögkvarteret i Bosnien (i dag Bosnien och Hercegovina).

Där formade han sin människosyn.
– En dag hade vi hört talas om ett flyktingläger i närheten av vår bas, som var övergivet av en australiensisk hjälporganisation. Vi beslutade att åka dit. Människorna hade varken mat eller bränsle och hade lämnats helt till sina öden. Vi skrev en rapport, som sedan ledde till att en av de svenska förbandens huvuduppgifter i fortsättningen var att inventera alla läger i området och göra hjälpinsatser. Där gjorde vi skillnad på riktigt.

– Jag kan också konstatera att den som har varit på ett flyktingläger, känt doften, sett desperationen i människornas ögon, förstår att de som lämnar sin situation för att hitta ett bättre liv är beredda att utsätta sig för stora risker. Alla som har tvärsäkra synpunkter på vad som driver människor att fly borde jobba som volontär i Jordanien eller Grekland och få nya perspektiv.

 

Automatiska persienner mörklägger byråns konferensrum, men vinklas snart upp för att släppa igenom en lagom mängd ljus. Det står klart att Bosnien på många var sätt startskottet för ett huvudspår i Thomas Backtemans karriär: Att jobba på företag som påverkar många människor.

Efter kortare vändor på Arbetsförmedlingen som arbetslös, näringslivsorganisationer och reklambyråer mötte han för första gången sitt arbetslivs trygga famn, Hallvarsson & Halvarsson, där han i tre vändor har etablerat sig som delägare och expert inom transaktioner. Här fann han sitt andra huvudspår: Kommunikation i anslutning till näringslivets stora affärer.
– Jag var en av de tio första anställda. Det är en firma som har lyckats behålla sin själ genom åren. Det finns en vänlig och bussig företagskultur som har skapat en trygghet för folk att växa. Det är orsaken till att jag hela tiden har kommit tillbaka.

– Jag har haft förmånen att vara med om flera stora företagsaffärer genom åren, där köpare och säljare inte alltid kommit överens och konflikten hamnat i media. Den här konfliktytan är otroligt intensiv och spännande, som en fotbollsmatch. Till exempel när tyska jätten MAN skulle köpa Scania, men misslyckades.

Företag som köper andra företag – kan det aldrig kännas ytligt?
– Ja alltså, världen som driver den typen av verksamheter är ganska ytlig. Men effekten av besluten är allt annat än ytliga. Det är verkliga människor som berörs. Sveriges potentiella utveckling, den är på riktigt.

Du jobbar med sådant som påverkar människor. Ibland företag som också påverkar negativt. Hur rättfärdigar du det?
– Så kan det säkert vara, men jag tror inte att någon verksamhet är helt god eller helt ond. Ta exemplet militära vapen, det är i och för sig i grunden fel med vapen men i den värld vi lever i är det också vapen som ger länder möjlighet att skydda sig och vara självständiga. Är glaset halvfullt eller halvtomt?

Mellan återkomsterna till "sin" pr-byrå har Thomas Backteman hunnit kommunicera om kärnkraftsavfall och nukleärmedicin på Studsvik samt vara partner på Brunswick. Efter Swedbank gjorde han dessutom sin berömda politiska kovändning och började jobba med Socialdemokraternas valkampanj inför valet 2014 – finansierat med avgångsvederlaget från Swedbank.
– När jag växte upp på 70-talet var det mainstream att vara vänster och radikalt att vara höger. Så min politiska övertygelse som ung låg högerut, och jag var aktiv medlem i MUF. Kring millenniumskiftet började jag dock ändra min uppfattning om att folks fullständiga frihet skapar ett bättre samhälle. Finanskrisen tycker jag slutgiltigt spikade igen den idén. Jag tror på att vi måste ha en trygg och fungerande välfärdsstat.

Vad gjorde du under valrörelsen? Lobbade mot människor inom affärssfären?
– Inte alls. Jag jobbade inom ett antal projekt, bland annat ett som handlade om att få fler att engagera sig i valrörelsen.

En organisation som påverkar många människor är Postnord, Thomas Backtemans kommande arbetsplats. Och de senaste årens påverkan har i många avseenden varit negativ.
– Det är uppenbart att förtroendesiffrorna sjunkit. Det är omfattande rapporteringar nästan varje dag om brev eller paket som inte kommit fram. Så det är tydligt att organisationen har mycket att jobba med, och inte minst med den publika bilden av organisationen.

– Det var en av anledningarna till att jag sökte mig till Postnord. Jag ville ha en utmaning igen, likt Swedbank. En situation som kräver stora insatser och förändring.

Förändringar och utmaningar, som kräver ett envist lynne. Precis som cyklingen?
– Så är det nog, att ge upp är inget alternativ. Det har jag aldrig gjort och har inte för avsikt att göra.

Thomas Backtemans 4 karriärtips

  1. Välj en bra chef.
  2. Gör saker som du tycker är roliga och utmanar din kreativitet, strunta i titlar och lön – vad man gör är långt mycket viktigare.
  3. Var beredd på att jobba hårt när det krävs men glöm inte bort att vila hårt mellan varven.
  4. Hitta något utanför jobbet som är viktigt (folk som bara jobbar är stentråkiga!).

Fakta / Om Thomas Backteman

Ålder: 52.
Bor: Södermalm i Stockholm.
Uppvuxen: Uppsala.
Familj: "Min hustru Elisabeth."
Tjänar: 2 760 000 kr på Postnord.
Karriär i korthet: Yrkesofficer, Nationalekonom på SAF och Näringslivets Ekonomifakta, projektledare på reklambyrå, H&H första gången, informations- och ir-chef på Studsvik, H&H andra gången, partner på Brunswick, kommunikationschef på Swedbank, H&H för tredje gången och från och med 1 september Postnord.
Utbildning: Ekonom från Stockholms Universitet med Nationalekonomi och statistik som inriktning.
Medievanor: "Omfattande, mix av nyheter och cykeltidningar samt lite lösryckta japanska livsstilsmagasin. Är så gammal att jag fortfarande gillar dagstidningar och magasin i papper. Det går ju liksom inte att beundra ett bra tryck i iPaden."
I lurarna: "Just nu Lynyard Skynyrd, annars mycket americana för tillfället (John Morland, Smooth Hound Smith, Jake Owen mm) . Tycker fortfarande att Clash är historiens bästa band, är annars en allätare med allt från Pärt till Metallica på spellistan :)"
Lästips: "Allt av Hemingway, kanske framför allt hans noveller. En kort tid av lycka för Francis Macomber sammanfattar livet på 20-sidor."
Rekommenderar: "Att cykla i berg, inget är bättre meditation än att på gränsen till vad man klarar av, som att ta sig upp till Passo delo Stellvio en vacker sommardag."


Dela sidan: