Dela sidan:

För 30 år sedan rådde inget tvivel om vad som utgjorde ett medie eller mediehus. En personalstyrka som såg till att pengar kom in och material kom ut, tillgång till inspelnings- och distributionsmedel och en uppsättning publicistiska regler att förhålla sig till. Idag är gränserna otydligare, både vad gäller medier och journalistik.

De senaste åren har en rad nya plattformar dykt upp med aktörer som inte behöver befinna sig i allmänhetens konstanta medvetande men ändå lyckas livnära sig genom att vara hyperrelevanta för en liten men dedikerad grupp. Det finns ingen rak linje mellan den borgerliga opinionsbildaren Rebecca Weidmo Uvell, den antirasistiska gruppen Inte Rasist Men.. och fallskärmsjournalisten Joakim Lamotte. Gemensamt är dock att de till drivs av en eller ett fåtal personer, inte förhåller sig till några pressetiska regler och allt som oftast försöker bilda opinion i gråzonen mellan journalistik och kommunikation. Få av de små mediehusen förlitar sig på sponsring från företag. Pengarna kommer från de lojala supportrarna.

En av de som lyckats bäst med denna typ av finansiering är ståupp-komikern och opinionsbildaren Aron Flam. För varje avsnitt av sin podcast Dekonstruktiv kritik, som kommer ut ungefär en gång i veckan, drar Flam in närmare 25 000 kronor från donationer via tjänsten Patreon. Patreon ger anhängare möjlighet att donera valfri summa månadsvis eller varje gång ett nytt program produceras.

Flam har länge profilerat sig som libertarian och berättar att mycket av hans verksamhet kretsar kring att bryta samhälleliga tabun. Drogpolitik, kritik mot feminism och socialism är återkommande ämnen i podcasten. Alexander Bard har medverkat vid fyra tillfällen. Andra gäster har varit Reportrar Utan Gränsers ordförande Jonathan Lundqvist, polisen och debattören Mustafa Panshiri och statsvetaren Magnus Norell.

Vad är det med poddmediet som lockat?

– Ingenting egentligen. Det fanns inga poddar när jag växte upp och jag har aldrig drömt om att bli någon sorts poddstjärna. Det skrivna ordet, snarare än radio, har alltid vart min dröm.

Att via Patreon få in 25 000 kronor för varje avsnitt var inget han räknade med när han började använda tjänsten. Snarare var det den enda som fanns tillgänglig och tjänade sitt syfte.

– Det är en helt sjuk summa. Speciellt för mig som frilansat länge och varit medveten om att jag skulle leva i relativ fattigdom när jag valde skrivandet som mitt levebröd. Jag vågar inte hoppas på att det håller i längden och ser på det som med poker – det är först efter tre år man kan se om man har ett positivt banksaldo eller inte.

Vad Skatteverket säger i frågan är än så länge oklart, det lämnar han åt sin redovisningskonsult. Patreon tar elva procent när donationerna lämnar givarnas plånbok och förs över till kreatören. Ytterligare fem procent försvinner när pengarna förs över till PayPal.

Att ägna sig åt ståupp-komik var inte något självklart karriärval. Flam är utbildad företagsekonom och son till nationalekonomen och finanspolitiska rådets ordförande Harry Flam. Vid sidan av företagsekonomi studerade han även filmproduktion men utöver några mindre skådespelarroller har filmens värld inte visat sig anpassad för honom.

– Det fanns en idé om att jag ville jobba med filmproduktion. Tyvärr är det oftast ett grupparbete, något som aldrig varit min starka sida…, berättar han.

Aron Flam är inte rädd för att ta konflikter, har svårt för inkompetens och vad han anser vara hyckleri. Flera gånger under intervjun höjer han tonläget och halspulsådern accentueras strax ovanför den grå t-shirten.

– I det här landet räcker det med att man höjer röstläget för att folk ska tycka att man är tokförbannad.

Nyligen tvingades han dock lägga band på sig när Politisms chefredaktör Eric Rosén intervjuades i podden

– Jag är väldigt tacksam över att Eric Rosén ställde upp, det är ofta svårt att få meningsmotståndare att vara med. Vi båda fick bita oss i tungan när den andre talade men förhoppningsvis lyckades vi ha ett någorlunda civiliserat och givande samtal. Jag hade kompisar på min sida av det politiska spektrat som berättade att de skrek rakt ut när han sa vissa saker och frågade varför jag inte högg på det. Varför skulle jag göra det?

Vad gör det med medieinnehållet när du inte behöver förhålla dig till någon sponsor eller arbetsgivare?

– Det är oerhört befriande men samtidigt svårt, jag är uppfostrad med att vi ska söka bekräftelse från gamla institutioner. Det gör mig också extremt stressad eftersom jag känner att jag vill producera mer än vad jag faktiskt hinner. I ett bredare perspektiv tror jag också att det är bra. Den monolitiska mediemarknaden i Sverige gör oss dumma i huvudet, i USA har de i alla fall två dåliga alternativ att välja mellan. Jag vill se så många röster som möjligt då jag tror att det är bra för människor att utmana sina egna fördomar.

Ser du någon fara i att du och flera andra av enmansmedierna är så tydligt ideologiskt drivna?

– Absolut, inget system är perfekt. Men det jag säger är jag inte ensam om att tycka, även om jag må vara i minoritet. Hade Public service fyllt sin funktion så hade alla människor vid något tillfälle fått ut någonting av dem. Nu får de inte det, det är uppenbart. Trots att Public service förstör balansen på marknaden så lyckas jag försörja mig på det jag gör. Det säger egentligen allt.

Aron Flam har, likt många andra med hans politiska åskådning, lågt förtroende för medier och journalister.

– Det uppstår problem när humanioran konstant missförstår vetenskapliga begrepp och försöker tillämpa dem i sina egna sfärer i hopp om att det ska ge dem tyngd. Jag tror inte det är möjligt att leva upp till ett journalistiskt ideal som objektivitet. Det finns fakta och stum verklighet men när man väl mätt det kan man fortfarande tolka det på olika sätt. Journalistiken har spänt sin båge för hårt när den hävdar att den är objektiv.

Han berättar, halvt på skämt och halvt på allvar att han antar att jag kommer att ”sticka kniven i honom” i den här intervjun. När han i våras uppmärksammades för att under en debatt på Publicistklubben berättat hur han upplevt sig censurerad under arbetet med SVT:s politiska satirprogram ”Folkets främsta företrädare” försökte Resumé kontakta honom. Vi lyckades inte men citerade vad han sagt under debatten. Ett par timmar senare ringer en upprörd Flam upp och berättade att ”även en efterbliven elallergiker från Norrlands inland kan få tag på mig” och misstänkte någon form av konspiration. Under Publicistklubbsdebatten berättade han att SVT konsekvent klippt bort merparten av de skämt som slog mot de rödgröna och public service. I augusti valde han att ladda upp sin egen version parallellt med den som slutligen visades av SVT. Vad som framför allt klipps bort är Flams avslutande monolog om problemen med könskvotering (Se SVT:s Mats Grimbergs svar nedan). Komikerkollegan Soran Ismail har välfunnet sagt att Aron Flam "blandat ihop censurering med refusering".

– Bäst vore så klart om man la ned public service, men det har jag inget reellt hopp om. Hela mediebranschen och alla politiker är ju sprungna ur ett i grunden socialistiskt samhälle. Jag tror inte på några utopier men en fri marknad skulle i alla fall marginellt vara bättre än det system vi har just nu.

Hur kommer det sig att det inte är fler kreatörer på SVT som klivit fram och uttryckt samma åsikter som du?

– Feghet. Thats it. Censuren är absolut inte illvillig men blir kontentan när programmet gått igenom alla kontrollinstanser med samma ideologiska bias och varje individ känner att de vill vara med och påverka. Att gå så hårt åt SVT som jag gjort i Dekonstruktiv kritik gör man bara efter att man försökt i åratal med att ha resonabla diskussioner med både vänner och kollegor.

Aron Flam har även försökt sälja in en svensk version av den norska serien Hjernevask, som visades i Norge 2010. I den populärvetenskapliga serien ställde komikern Harald Eia och sociologen Ole-Martin Ihle genusvetenskapen och idén om kön som en social konstruktion mot modern forskning inom biologi och psykologi. Premiären sågs av 600 000 norrmän och Hjernevaskledde till omfattande diskussion i landet. Skaparna mottog föreningen Fritt Ords pris för anmärkningsvärda ansträngningar för att främja yttrandefriheten. Även psykiatern David Eberhard, journalisten Erik Hörstadius och producenten Karin af Klintberg har tillsammans försökt sälja in en liknande serie till SVT.

– Redan innan jag hörde talas om ”Hjernevask” hade jag gått i tankar om att göra en liknande serie. När jag till slut upptäckte den tog jag kontakt med skaparen Harald Eia som berättade att han redan kontaktat SVT om att sända serien. Han blev refuserad, precis som jag.

Någon vidare förklaring till varför SVT inte ville sända ett program som några år tidigare hade lockat rekordpublik i grannlandet gav de inte enligt Flam.

– Det är klart att jag vet varför de refuserade mig men sitter man på den maktposition som SVT gör kan man egentligen ge vilken förklaring som helst.

Finns det någon chans att folk ser dig som något av en bråkstake? Att du på något sätt skulle få mer gehör för dina idéer om du inte var lika konfrontativ?

– Eftersom jag är av åsikten att det är varje medborgares demokratiska ansvar att hela tiden diskutera så ser jag det inte som ett alternativ. Jag tar mitt ansvar när alla andra bara vill vara överens. Om vi bara lever en gång och det inte finns någon mening med universum så finns det inget viktigare än att diskutera de frågor som berör oss. Det är möjligt att jag är bråkig, men vad är det för fel på er som inte vill ha ett land med lite bråkstakar? Det är det här som är livet. Om det någon gång får mig att gå in i väggen kommer jag bara att använda den till att hasa mig vidare, avslutar han.

FAKTA/Aron Flam

Ålder: 39
Familj: Ja.
Uppväxt i: Bergshamra
Bor: Stockholm.
Utbildning: Ekonom, filmvetare, journalistik.
Karriär i korthet: MTG, frilansande skribent, komiker.
Tjänar: 233 600 (2015)
Filmtips: La Jetee av Chris Marker.
Lästips: Dune av Frank Herbert.
Gör på fritiden: Sportskytte.
Medievanor: Konsumerar maniskt det mesta.
Oanad talang
: Känner inte till någon.
Hissar: Mig.
Dissar
: Dig.

SVT:s kommentar till Aron Flams kritik:

Mats Grimberg, genreansvarig för humor på SVT Nöje, var projektansvarig för Folkets Främsta Företrädare. Han menar att situationen för SVT:s del är överspelad. Han står kvar vid det han berättade för Resumé våren 2016.

– Vi gjorde Folkets främsta företrädare under tre säsonger och jag tyckte vi hade ett bra samarbete under produktionen. Aron är en duktig komiker och trevlig person. Jag har inte uppfattat det på det sättet han ger uttryck för i debatten. Det var ju flera som var med och gjorde programmet. Alla fick inte med allt de skrev, vissa saker fick inte plats. Det är inte censur utan en bedömning av vad som var vassast eller passade bäst för de ämnen som programmet tog upp, berättade han då.


Dela sidan: