Dela sidan:

"Månadens fransk" hade blivit något av en tradition på Le Bureau. Det var ett vandringspris i form av ett Eiffeltorn i miniatyr som överlämnades med jämna mellanrum när någon av medarbetarna hade gjort något extra bra. Inför sommaren 2017 fanns priset hos Martin Johansen, för dennes problemlösande egenskaper.

Men han skulle komma att bli den sista att få utnämningen, åtminstone i befintligt skick. På den årliga sommarfesten 2017 i juni, då byråns cirka tjugo medarbetare hade samlats i Nacka, lämnade han nämligen över det lilla Eiffeltornet till Emma Eriksson för gott. Det hade inte varit någon fråga om saken, priset hörde hemma hos medgrundaren som efter nära tolv års trogen tjänst nu skulle ge sig ut på nya äventyr.

Svart hår med lugg och en lång mörkgrön skjorta. Emma Eriksson står yrvaken i sin nya värld på Forsman & Bodenfors. Det är hennes andra dag och hon försöker hitta rätt mötesrum. Storbyrån andas fortfarande sommarlunk och kontoret är tämligen folktomt.

Väl i mål (först vänster, sedan höger bakom pentryt som mer liknar en bardisk) erkänner hon att hon är lite nervös; Det är ovant med nya kollegor och andra arbetssätt efter att i så många år jobba efter sitt eget recept.
– Jag är väldigt ödmjuk inför uppgiften, och inte minst nyfiken på den kollektivistiska idén som driver byrån, på att jobba i något av en organism, utan creative director. Jag tror att det kommer att passa mig bra.

Beslutet att lämna Le Bureau hade växt fram över tid.
– Om någon hade sagt till mitt 25-åriga jag att jag skulle vara kvar på samma ställe i elva och ett halvt år, så hade jag skrattat. Bara insikten om att det hade gått så många år gjorde att jag kände ett sug efter att hinna med mer andra saker.

– Det är något intuitivt över det. När jag väl har börjat tänka en tanke så vet jag att det är så det måste bli. Visst, man går igenom processen med alla för- och nackdelar med att sluta, men på sätt och vis så är beslutet redan taget.

Vad betyder det lilla Eiffeltornet för dig?
– Jättemycket. Det står för många delar av den byråkultur jag var med om att bygga upp tillsammans med mina medgrundare, dess människor och sättet att arbeta. Jag tycker så otroligt mycket om Le Bureau.

Le Bureaus byråkultur beskrivs kortfattat på hemsidan: "Det här är reklambyrån som i allt vi gör utgår från människan och samhället. Vi vill skapa innehåll och värde i en tid av skräp och fragmentering."

Vid starten 2005 talade grundarna tillika TBWA-avhopparna Claes Kjellström, Gustaf Sehlstedt och Emma Eriksson rent av om en fransk revolution.
– Vi hade en ambition att jobba mycket med samhällsnytta och att förbättra för människor. Vi tänkte hållbart och arbetade med att skapa bra stämning på jobbet. Det skulle vara högt i tak och vi skulle jobba tillsammans.

– Det finns många olika versioner av storyn bakom det franska temat. Men jag tror att det hade att göra med känslan vi hade med oss, att vi hade jobbat på en stor nätverksbyrå och ville bli självständiga, därav kopplingen till franska revolutionen. Sen gillar vi fransk populärkultur, som film och musik, och det kändes som ett snyggt tema.

Blev det någon "revolution"?
– Absolut, så kände jag i alla fall. Det handlade mycket om att göra saker på ett sätt som inte var det förväntade. Jobben skulle göra nytta på något sätt. Det kunde vara en digital tjänst, en ny kunskap eller ett innovativt sätt att arbeta med bild och form. Jag tycker att Le Bureau gjorde syftesdriven kommunikation tidigt – långt innan det blev en reklamtrend.

Liberté, creativité, humanité. Det franska går igen på flera sätt. Såväl just nämnda värdeord som medarbetarnas titlar skrivs ut på landets språk. Typsnittet är som taget från franska 60-talsfilmer och hemsidebanners bär flaggans färger rött, vitt och blått.

Det är inte svårt att föreställa sig att Emma Eriksson har haft ett finger med i byråns visuella identitet. Hon brinner för bild och gestaltning och driver till exempel ett Instagramkonto som används för att samla och utbyta inspiration. Det är allt från skivomslag, mode och inredning till foton från gamla filmer och allehanda bildkonst.
– Det är som en ständigt pågående utbildning i konst och design. Jag kan ibland snöa in på någon arkitekt från, säg, 60-talet. Så börjar jag rota i det och hittar en möbeldesigner som gjort inredningen. Och sedan en konstnär som umgicks med de båda. Så fortsätter det, och snart har man hittat en hel visuell värld som går att använda för att uttrycka något.

Men paradoxalt nog har jobbet med att driva en egen byrå lett till att hon själv har tappat alltmer kontakt med det som en gång ledde henne till yrket: det kreativa.
– Det som framförallt driver mig är kreativitet och människor. Idéarbetet och produktionen med alla detaljer. Ens idéer är oftast inte unika hur gärna man än vill tro det. Det handlar om vem som gör det först och vem som förädlar det bäst. Jag har förvisso jobbat med kunder på Le Bureau hela tiden, men ibland haft svårt att fokusera på den delen fullt ut när jag samtidigt tänkt på tusen andra saker som rört byrån. Jag tyckte om de drivande delarna också, speciellt att coacha personal och det visionära. Kanske kommer jag att göra det igen någon gång.

Emma Eriksson var något av familjens svarta får, bland hockeymatcher och traditionella yrkesval i havsorten Örviken utanför Skellefteå. Hennes mamma jobbade som dagmamma och med ekonomiskt understöd åt ungdomar för kommunen, pappa var exportsäljare för kemisk teknik på Boliden/Rönnskär.
– Jag tyckte att alla vanliga yrken verkade så fruktansvärt tråkiga, och fantiserade istället om att jobba med något kreativt eller konstnärligt. Jag tecknade, klippte och klistrade ihop egna tidningar, hade livlig fantasi och gillade att dansa. Jag kanske inte hade så många förebilder på det området i min närhet, men mina föräldrar peppade mig och lät mig hålla på med det jag ville. Drömmen om att flytta dök upp redan som trettonåring.

Men Skellefteå hade trots allt, som en av fyra svenska skolor, något så ovanligt som en gymnasieutbildning inom reklam och dekoration. Konkurrensen var hård, elever från hela norra Sverige sökte, men Emma Eriksson lyckades komma in.

Hon lyfter ena handen och pekar mot en fantasibild av ett skyltfönster som inspirerade henne, förklarar att det var nittiotal och att hon först ville bli dekoratör.
– Men plötsligt fanns ju inga sådana jobb kvar. Jag var inte heller helt säker på att det var reklam jag ville jobba med så jag läste jag in den teori jag missat och flyttade ner till Stockholm för att gå kulturvetarlinjen. Men jag kom inte längre än till uppropet för en kompis såg en annons i tidningen där en reklamateljé sökte en alltiallo. Hon tyckte att det lät som något som kunde passa mig, så jag sökte och blev sedan kvar där i två år.

Karriärriktningen var därmed funnen. Emma Eriksson fördjupade sig i grafisk design på Beckmans och gjorde praktik på Pentagram i London. Den för henne lite väl tungrodda designbyrån ersattes sedan med den något rappare reklambyrån TBWA, och hon hittade än mer rätt.

Under det nya milleniets första år bekantade sig med sina framtida Le Bureau-kumpaner på TBWA – men även med kommersialismen som yrkesvalet innebar.
– I början tyckte jag att det var något fult som jag inte ville befatta mig med. Men med tiden insåg jag att det beror på hur man gör, att istället för att hata reklamvärlden, så kunde jag vara med och försöka göra den lite bättre. Jag fattade även att det fanns andra som kände likadant, och ville att jobben skulle göra gott. Sedan dess har mitt mål alltid varit att tillföra något, istället för att fortsätta lorta ner i det offentliga rummet.

"Pinkwashing" har blivit något av en trend i dagens alltmer syftesdrivna kommunikation. Hur gör man för att undvika den fallgropen?
– Det är en komplex fråga som jag skulle kunna ägna en hel dag åt att diskutera. Men jag tror att bra research är nyckeln. Ta reda på allt, och var tydlig mot företagen om att de måste ha på fötterna, att man måste ha ett ärligt uppsåt. Det går inte att bara tvätta ytan ren.

 

Forsman & Bodenfors är inte desto mindre inriktat mot syftesdriven kommunikation. Emma Eriksson tycks ha hittat rätt. Där får hon återigen möjlighet att helt hänge sig åt sin kreativa ådra.
– Att ha roligt på jobbet kommer före både titlar och status. Om jag samtidigt kan påverka vilka budskap och bilder som både barn och vuxna möts av så gör jag kanske också lite skillnad i samhället. Och då menar jag även kvalitén på både rörligt och stillbild. Vi lever i ett bildsamhälle samtidigt som bilder i media är sämre än någonsin. Man behöver kunna tolka och läsa bilder och den kunskapen finns inte riktigt. Byrån är dessutom rätt unik i sin kombination av en mängd seniora och unga kreatörer – och kraften som det innebär. Här kommer jag att behöva bevisa mig själv på nytt.

Emma Erikssons 5 karriärtips

  1. Jobba med något du tycker är kul.
  2. "Always be the student - not the teacher" som AD-legenden Ruth Ansel sa. Gillar det här citatet och det går att kombinera med att hjälpa andra också.
  3. Testa att driva eget och att vara anställd. Det finns alltid minst två sidor av saker.
  4. Var medveten om att det du gör kan påverka.
  5. Var nyfiken på det nya. Och det gamla också för den delen.

Fakta / Om Emma Eriksson

Ålder: 43.
Bor: Södermalm i Stockholm.
Uppvuxen: Örviken utanför Skellefteå.
Familj: Gift med illustratören Dennis Eriksson, barnen Polly och Elis.
Tjänar: 1 430 628 (2015).
Karriär i korthet: TBWA Sthlm, TBWA Chiat Day New York, Medgrundare och kreativt ansvarig på Le Bureau.
Utbildning: Beckmans.
Medievanor: "P1 Morgon på väg till jobbet, DN, Omni, SVT Play, HBO, Netflix, Poddar, Instagram, Pinterest och stiligt formgivna mode- och designtidningar."
I lurarna: "50/50 nytt och gammalt i egna spellistor. Tex The xx, Whitney och Amanda Bergman ihop med Jane's Addiction, Jay Z och Carly Simon."
Lästips: "Blybröllop" av Sara Paborn, "Girl in a band" av Kim Gordon och "Flickorna" av Emma Cline.
Rekommenderar: Bra vin och ostkrokar.



Dela sidan: