"Det står inte i min arbetsbeskrivning att jag ska bära pannåer". Utvecklingssamtalet kunde ha börjat bättre. En vecka tidigare hade jag frågat om vi inte alla på kontoret kunde hugga i under några minuter. Tre trappor nedanför, på trottoaren, hade budfirman klantigt nog lämnat en trave pannåer från en utställning som nu riskerade att förstöras av ett raskt annalkande oväder. Jag betraktade min anställda. Hon hade redan hunnit mala på i flera minuter kring vad hon tyckte behövde ändras för att hennes arbetssituation skulle "motsvara hennes kompetensområde". Det där med pannåerna passerade gränsen med råge, menade hon.

Ifjol skrev jag en krönika här i Resumé med titeln Chefen du inte vill ha. I det påföljande flödet i sociala media efterfrågades en fortsättning med liknande analys fast av anställda. Eftersom det är accepterat att slå uppåt men inte att sparka nedåt, avstod jag. Tills nu. Under våren förde jag samtal med en grupp chefer, främst inom kommunikationsindustrin, och då framträdde ett mönster som behöver luftas. De bortskämda anställda. De som tappat markkontakten. Trots ganska få till antalet, märks de för att de stjäl utrymme och energi från verksamheten, och från sina arbetskamrater.

Den här typen av anställda kännetecknas av att de är skickliga på att ta för sig, men sämre på att ta ansvar. Det går att dela in dem i tre kategorier: De Oförstående, De Lata och De Storvulna.

De Oförstående verkar vara på frammarsch. Om arbetstiden är 8.30 – 17.00 anländer de till jobbet 9.30 efter lämning på förskolan. Sedan går de vid 16-rycket för att de ska hämta på förskolan. När du vid lönesamtalet säger att du har förståelse för situationen men att hen då måste gå ned i arbetstid, fattar personen ingenting. "Jag har inte råd att gå ned i lön, men jag måste ju få lämna och hämta barnen!" När du försöker säga att det blir lite svårt att förklara för andra som jobbar heltid att hen är här två timmar mindre per dag, möts du av samma oförstående blickar, alternativt av tårar.

En vd för ett IT-företag menar också att moderna mellanchefer kan ha svårt att inse vad ansvaret de fått med finare titel och högre lön innebär. En sådan mellanchef gick på föräldraledighet utan att ha sett till att någon annan bar ansvaret för en större upphandling han höll i. "Men jag ska ju vara ledig nu!"

De Lata är enklare att begripa sig på. Alla har vi väl varit tonåringar, men den här sorten stannade kvar under täcket när du motvilligt tog dig själv i kragen. Den late ser till att få synnerligen begränsat med uppgifter. Han (jag har nog aldrig haft några lata kvinnor anställda, grabbar), låtsas ha skitmycket att göra men under den fejkade arbetsbördans yta putsar han hellre på cv:t än grottar ned sig i Excelarken. Och tyvärr, den late glider ofta elegant under din radar med självklarheten hos en misstänkt u-båt på Kanholmsfjärden en regnig oktobereftermiddag.

De Storvulna är jävligast eftersom de besitter en grandios självbild. Svåra att konfrontera därför att de vet att anfall är bästa försvar. Inte sällan är de också synnerligen välmöblerade mellan öronen. En Storvulen anställd som ska konfronteras med att inte sköta sina uppgifter får därför inte tillåtas ta över initiativet i samtalet. Det bästa är att vara två som leder i mötet med den här personen.

Gemensamt för alla tre kategorier är att de representerar tidsandan. En tid när vi gått från we, we, we till me, me, me.

Björn Rietz, copywriter
bjorn.rietz@rietz.se