Dela sidan:

Det var en nominering som fick bägaren att rinna över. DN:s försvars- och säkerhetspolitiske reporter Mikael Holmström hade säkert redan bankat huvudet i väggen tidigare. Förslagsvis när han läst Mattias Göranssons uppmärksammade reportage om en "svensk trollfabrik", som enligt honom förmedlar en rysk hotbild "så illa underbyggd att den antagit formen av en kollektiv vanföreställning". En fabrik där DN-reportern nämns som en central figur.

Men det var alltså inte då, utan först när Mattias Göransson 2016 hade chansen att bli Årets Journalist för sina insatser på området, som Mikael Holmström fick nog. Han beslutade att rentvå sitt namn och slå tillbaka mot sin nya nemesis på landets debattsidor. "Tiden är inne för att även hans arbetsmetodik granskas", skrev han i Journalisten och anklagade Mattias Göransson för att inte själv leva upp till sina ideal om korrekt källkritik. Filtermannen svarade, och möttes genast av flera motangrepp, från såväl DN:s chefredaktör Peter Wolodarski som ledarskribenten på samma tidning, Erik Helmerson. "Att Mikael Holmström har drabbats av Mattias Göranssons oetiska arbetsmetod är tydligt för den som sätter sig in i sakförhållandena" skrev den första. "Artikeln i Filter viftar bort snart sagt allt som Putinregimen sagt och gjort, alla döda, det folkrättsvidriga agerandet och repressionen" – och skribenten gör det med ett "bekymmerslöst, fnittrande lättsinne över krigshetsarnas rädsla för allt ryskt", skrev den senare.

Under 2000-talet hade Filters chefredaktör gjort det till sin sak att nyfiket vända på alla stenar och för att vackert tillämpa fiktionens berättarstruktur i journalistiken. Men nu var han plötsligt i skottgluggen i en av Sveriges mest seglivade försvarspolitiska frågor.

Röda fönsterlister, gula stenväggar och ett litet torn på taket. Rosenlundskanalen stryker mot det gamla frilagerhuset i Masthuggets hamn i Göteborg. Ett bygge som skvallrar om en annan tid, då huset faktiskt användes till tullbehandling av gods eller som senare, förvaring av ost.

I dag fyller fastigheten helt andra syften under namnet Lagerhuset, inhyser kulturverksamheter, restauranger och förlag. Däribland Offside Press som förutom att driva magasinen Offside, Skriva och Filter – som förresten fyller tio år vid årsskiftet – även ger ut böcker.

– Vi har varit här sedan i somras. Det är ett jävligt fint hus, konstaterar Mattias Göransson som lunkar med mörkgrå tofflor förbi de små redaktionerna i korridoren.

– De håller på att bygga en ny stadsdel, ska fylla ut älven med en halvö och resa skrapor. Trots att det ska bli mycket kontor är tanken att man ska kunna se några falafelätande kulturarbetare på cykel. Det ingår i konceptet, säger han med ett kvävt skratt och visar ut till porten på nedervåningen.

Förutom en omständlig flytt har Mattias Göransson ägnat de senaste månaderna åt att färdigställa sin nya bok om "den svenska rysspaniken". Han har tuggat sig igenom allt man tillskrivit ryssarna sedan 1946: ubåtar, raketer, drönare, grodmän, spioner, sabotörer samt till och med tavelförsäljare. Han har varit så djupt försjunken i textraderna att han "svarat med ubåtsmodeller om ungarna undrat vad det blir för mat".

Han var själv barn när han första gången fick höra om ubåtskränkningar i svenska vatten. Det var 80-tal och han levde i sin trygga villa i Lindome, strax söder om Göteborg. Pappa hade köpt Expressen och pojken fick se teckningar i tidningen som föreställde ryska miniubåtar försedda med larvfötter, som man hävdade for omkring på Östersjöns mörka botten redo att klättra upp på land. Det var "det mest spännande som fanns". Inspirerad byggde han och bästa kompisen Magnus en legoversion av ubåten och använde vardagsrumsgolvet som havsbotten.

Mattias Göransson var en riktig legonörd som annars älskade att bygga hus och städer av sina klossar. Tillsammans med sin bror vurmade han även för att konstruera kartor. De tävlade i udda grenar som "avancerade vägkringlor" och "samhällsritningar". Han nosade av förståeliga skäl på ett yrkesliv inom arkitektur, och blev nära nog antagen på Chalmers arkitektlinje efter gymnasiet. Men pappas 50-årsfirande kom i vägen för det sista antagningsprovet och istället halkade han in på journalistiken.

Fadern hade ett finger med i karriärvalet även i andra avseenden, bland annat genom att leva i horder av magasin. Framförallt utländska som Rolling Stone och National Geographic, men även svenska som Z och ETC. Tonåringen bläddrade igenom det mesta som kom i hans väg, men det var Rolling Stone som gjorde starkast intryck, med en "jävligt cool mix av samhällsreportage, krigsberättelser och populärkultur". Pappa läste mest om musiken, men hos honom föddes en kärlek till reportaget.

 

När Mattias Göransson gick journalistutbildningen på 90-talet kom nya rapporter om ryska aktiviteter på svenskt territorium. Det var också då han för första gången började känna känns sig skeptisk, precis som många andra. Då visade sig nämligen att det välkända "kavitationsljudet", ett läte som länge befarats tillhöra ubåtar, hela tiden alstrats av små minkar.

Mattias Göransson hänger över ett räcke invid Lagerhusets ena långsida. Han blir entusiastisk när han talar om tiden för avslöjandet och återger ett inspirerande reportage av Janne Josefsson och Lars Borgnäs i det granskande samhällsmagasinet Striptease.

– Redan innan en utredning slog ner på all gammal bevisning, låter de bland annat en av Natos bästa ubåtsexperter lyssna på banden, och han är helt ställd, säger Mattias Göransson som spricker av skratt när han imiterar mannen på sin allra grövsta amerikanska dialekt.

– "They claim this is a submarine? Why? I can't hear anything that reminds me of any submarine!". Det är ett så jävla roligt program, och verkligen journalistik som jag älskar. Det är århundradets "doh!"

Trots att Mattias Göransson hela tiden visste att det var långa reportage, porträtt och berättelser han ville skriva så inledde han sin karriär med en lärorik praktik på Expressens GT, där kvällstidningsräven Claes Göran Niklasson i motsats till praktikantens filosofi ständigt frågade "Ja, Göransson, hur lyder löpet?" "Nja, det här blir nog inget löp" försökte novisen, men fick som svar "Nej nej nej! Man ska alltid tänka sig en löpsedel!"

Ungefär samtidigt som ett annat ubåtsljud var under lupp – "typljudet", som sen skulle visa sig vara pruttande sillar – bar Mattias Göransson istället titeln frilansjournalist. Det var i slutet av 90-talet och han hade gått från ett frilanskontrakt till ett annat: Från Expressens sport- och nöjesbilaga till DN:s "featureavdelning", eftersom DN:s Martin Vårdstedt tyckte att Mattias Göranssons texter i Expressenbilagan var "det enda vettiga som skrevs där". I samband med ett extraknäck för Göteborg Film Festivals tidning Draken mötte han den sportintresserade redaktören Tobias Regnell. En person med ett lika stort sug efter längre texter som honom själv, i en samtid då magasin efter magasin lades ner.

De började slipa på en "berättande tidning av amerikanskt snitt", och på grund av den bleka förekomsten av sportbilagor och fotbollstidningar landade de i beslutet att fylla just det hålet. I mars år 2000 föddes pocketmagasinet Offside.

Efter en succéartad start var det nära att duon avyttrade magasinet, men istället lyckades man få välbärgade läsare, till exempel den gamla fotbollsstjärnan Kennet Andersson, att finansiera dess fortsatta existens. Mätta på fotboll dammade de sedan av uridén om ett berättande reportagemagasin, och voilà, 2007 kom även Filter till världen.

Mattias Göransson letar sig tillbaka upp via Lagerhusets nyrenoverade trappuppgångar i Masthugget, genom korridoren och in till ett avskilt rum i dess ände. En hylla är fylld av samtliga utgåvor av båda magasinen, tillsammans med ett urval av de böcker som har getts ut genom åren. I höst kompletteras samlingen med hans nya bok.

Beslutet ta ett grepp om en samtida mytbildning om ryska hot mot Sverige föregicks av två helt färska ryggsäckar. Den ena var fylld av historien om Johan Persson och Martin Schibbye, som i samband med en reportageresa i Etiopien – på uppdrag av Filter – satt fängslade i 438 dagar. Den andra innehöll rättshaveriet med Thomas Quick (Sture Bergwall), om vilket Mattias Göransson hade i uppdrag att färdigställa den döende Hannes Råstams bok.

– Hösten 2014 hade de båda konstiga parallella upplevelserna börjat svalna. Jag hade vittnat i Addis Abeba, spenderat många timmar vid Hannes dödsbädd och debatterat Quickskandalen i media. Men nu var böckerna utgivna och jag fick tid att lugna ner mig, tänka efter. Eftersom jag var djupt insatt i båda fallen, så visste jag att det rapporterades om en massa saker som inte stämde, som folk hetsade upp sig över. Jag landade hela tiden i samma slutsats; Sannolikheten är ganska stor, i vilket givet ämne som helst, oavsett vad folk påstår, tycker, tror och hetsar upp sig över, att det kan vara så inåt helvete fel.

Han ler, blundar och lägger pannan i händerna, som om han föreställer sig påhittade fantasifoster.

– Så började de leta ubåtar i Stockholms skärgård igen. Jag hade följt det där från barnsben, till journalisthögskolan och i mitt vuxna liv, och trodde att den myten var stendöd. Det var någon oljetanker, en man i våtdräkt och teorier om miniubåtar. Argumenten var påfallande lika de i fallet om Quick– man staplade i bästa fall svaga belägg, eller i värsta fall totalt förvirrade belägg, bredvid varandra och menade att allt sammantaget faktiskt bevisade något. Men så fungerar det inte. Man måste granska varje enskilt belägg för sig. Som benbiten i fallet med Quick – man refererade till den som det tyngsta beviset hur länge som helst, tills analyser visade att föremålet var av trä.

Han följde "de jävla skriverierna" noga, tänkte " nu kommer folk börja 'se' en massa saker också, men de kommer inte att hitta något". Övertygad om att det inte var någon ubåt började han samtidigt printa och plöja statens gamla offentliga ubåtsutredningar, läste med källkritisk blick. Det kom aldrig någon teknisk bevisning den här gången heller, precis som så många gånger innan. Journalisten fortsatte med ett lågfrekvent manglande och skrev en artikel i halvåret om vad han kallar för "pansartriangeln" – en allians mellan Försvarsmakten, vapenindustrin och opinionen som tillsammans bygger myter om en rysk hotbild.

Materialet hopade sig. Som den prisbelönta artikeln "Trollfabriken", som hade fått strykas ner från 200 000 tecken till 80 000 för att få plats i Filter. Han lyfte blicken och började inse att han satt framför basen till en bok.

Det var ungefär då som folk började bli arga. Han trampade på många ömma tår; Tankesmedjor, debattörer och journalister som Mikael Holmström på DN. "Är du inte konspiratorisk?" löd argumenten. "Är du inte ensidig?"

– Men hallå! Bevisbördan ligger faktiskt på den som anklagar någon. Hos de ubåtsjägare som menar att ryssen vill anfalla. Jag visar att bevisen inte håller, och det är en helt annan sak än att anklaga någon. Men om du har tusen uppgifter som är rätt, och de hittar ett fel i den ettusenförsta, så är det den de tar. Samtidigt hörde folk av sig och uppmuntrade mig, från försvaret, Säpo och alla möjliga myndigheter.

"Nu är jag fan något på spåret, om folk blir så här upprörda" tänkte Mattias Göransson, och tog det slutgiltiga beslutet att skriva boken.

– Där har jag också med några av de mest framträdande ubåtsivrarnas bästa argument, säger han apropå ensidighet.

Men vari bestod egentligen kritiken mot Mattias Göransson? Vissa tämligen banala felaktigheter har debatterats, som huruvida Mikael Holmström vid ett tillfälle varit med i Medierna i P1 eller inte. Han fick även svepande kritik, och anklagades för att bagatellisera Putinregimens brutalitet mot andra länder, som Ukraina. Få har egentligen påpekat något fel i sakfrågan, nämligen den brist på bevis på ryska aktiviteter i svenska vatten, som journalisten har redovisat.

Men i kritiken fanns även viss substans: Han anklagades bland annat av Peter Wolodarski för att kräva att Mikael Holmströms uppgiftslämnare avslöjas, enligt denne en uppmaning till brott mot grundlagens meddelarskydd. Journalisten har också nämnt att en granskning av källorna inom tidningen är ett alternativ.

– Jag har aldrig krävt att Holmströms källor avslöjas. Vad jag hävdar är att när en reporter sprider sakuppgifter som blir så kraftfullt dementerade som de har blivit i hans fall, vid upprepade tillfällen, borde åtminstone DN själva göra en utredning och redovisa resultatet för läsarna. Eller ännu hellre: tillsätta en extern granskare. Varför inte fråga Inga-Britt Ahlenius? Finner man att reportern har på fötterna: Fine, då har man ett drömläge. Ta i fjol, när DN körde löpsedeln och ettan på ett hemligt hot mot Gotland, och alla svenska nyhetsmedier gick bananas, men både statsministern och ÖB dementerade stenhårt. Kan man bevisa att sådana makthavare ljuger har man ju ett drömläge! Då ska man bara mangla: Vi har bevisen för att de ljuger. Men istället låtsades DN som att det regnade. Obegripligt. Då förskingrar man sin egen trovärdighet.

GENMÄLE: Mikael Holmström: Mattias Göransson far med osanning

Blicken fastnar på värmeverket utanför fönstret, vars ljusblå skorstenar tornar som ryska raketer mot skyn. Han suckar, skakar på huvudet och skrattar om vartannat. Mattias Göransson är fast övertygad om sin skepsis, fascinerad över sin motparts enögdhet.

Genom åren har Mattias Göransson ofta pratat sig varm om berättande reportage med en bra början, en mitt och ett slut. "Björnen kommer!" är tämligen faktatung, och ubåtsjakten tycks aldrig få något slut – så sent som i september i år rapporterade den ständige Mikael Holmström i DN om ett avtryck i en havsvik utanför Gävle, som enligt hans källor liknade en rysk ubåtsprototyp – men i boken får två män i en ramberättelse ett värdigt slut, efter att enträget försökt övertyga försvarsmakten om att typljudet kommer från sillar. Men Mattias Göransson då? Får han själv något slut?

– När jag sitter med min hästresearch så hittar jag ibland någon författare som har slagit huvudet på spiken, tänker "yes, Ingemar Myhrberg, du såg det här redan 1983". Tänk så mycket han skrev som senare skulle visa sig vara rent profetiskt. På samma sätt kan jag tänka att någon sitter och gräver i ämnet om 40 år, så hittar de min bok och blir glad. Då har man ändå gjort någonting. Det vore fint.

Mattias Göransson 5 karriärtips

  1. Ta reda på vad du är bra på, och ägna dig åt det.
  2. Omge dig med människor du litar på.
  3. Ta till dig vad de säger, utan prestige.
  4. Skit i vad andra än du själv och dem du litar på tycker.
  5. Om något inte känns bra: ändra på det så snabbt som möjligt.

Fakta / Om Mattias Göransson

Ålder: 45.
Bor: Villa på Guldheden.
Uppvuxen: Lindome, sovstad två mil söder om Göteborg.
Familj: Sambo Karin, lektor i psykologi, och våra barn Lisa, 20, Erik, 17, och Ellen, 8.
Tjänar: 508 300 kr (2016).
Karriär i korthet: Frilans för bland annat Expressen och DN, grundare av Offside och Filter samt författare av böcker. Nu senast "Björnen kommer!"
Utbildning: Journalisthögskolan i Göteborg. Strökurser i statsvetenskap, idé och lärdomshistoria, kulturgeografi.
Medievanor: "En handfull amerikanska magasin, de större svenska dagstidningarna, The Guardian, Correctiv.org, Slate."
I lurarna: Mogwai eller Kraftwerk.
Lästips: "Outbreak! The Encyclopedia of Extraordinary Social Behavior, av Hillary Evans och Robert Bartholomew. Fantastisk bok om masshysterier och fixa idéer från medeltiden fram till idag. Måsteläsning för den som tror att filterbubblor, ekokammare och grupptänkande dök upp med internet."
Rekommenderar: "Om du inte hinner träna jobbar du för mycket."



Dela sidan: