Dela sidan:

Vi tar det från början. Redan för en månad sedan kunde jag avslöja här i Resumé hur en en modern och rättvis skatt skulle komma att se ut, istället för den nuvarande licensavgiften. Nu är förslaget offentligt.

Och det är då historielösheten och okunskapen slår till på bred front med påståenden om att statsmakten nu skapar en regelrätt statstelevision respektive radio. Som om skatt vore något helt nytt, och som om risken för statlig påverkan inte funnits tidigare.

Faktum är att licensavgiften borde gått ur tiden för längesedan med en tacksamhetens inskription på gravstenen: "Tack för lång och trogen tjänst som med tiden blev alltmer otjänlig." Detta betyder att licensen är död, stendöd och mot slutet av sitt liv var den oduglig.

Enligt Public Service-kommittén så smiter 11 procent av hushållen från betalningen till SVT, SR och UR.

Sakta men säkert blir det allt svårare att få in de livsnödvändiga pengarna, inte minst bland unga mediekonsumenter. Lika malande och säkert förändras våra beteenden så att vi lyssnar och tittar när, var och hur vi vill. Apparaten är alltmer sällan tv-apparat. Alltså licensens urmoder, som nu körs om av mobilen, paddan, pc:n och snart kommer tv i klockan på bred front. Och i framtiden säkert tv på något annat tekniskt fiffigt sätt. Liksom radio.

Ur ett solidariskt samhällsperspektiv är vi på väg in i en ohållbar situation, där de illojala premieras på bekostnad av de lojala. Allt färre bidrar och alltfler smiter undan. I flera år i rad har gapet mellan public service-bolagens intäktsbehov och de verkliga intäkterna täppts till genom höjd licens. Det beslutet fattas årligen i samband med budgeten och höjningen föreslås i Kulturdepartementets budgetbilaga för utgiftsområde nummer 17. Under den ekonomiska krisen i början på 1990-talet blev licensen ett dragplåster som bidrog till att i någon mån stötta statsfinanserna genom att licensen sänktes. Ett politiskt beslut, som fick mötas med tuffa rationaliseringar. Lätt att glömma slika ting som normalt brukar kallas för politisk påverkan och är känt under rubrikord som svångrem eller dråpslag.

Licensavgiften är en ur flera synpunkter dålig skatt som inte säkrar public service finansiering och som urholkar samhällsmoralen genom att det lönar sig av begå brott då det är närmast riskfritt att inte betala. Undantaget den kortvariga kulturministern Cecilia Stegö Chiló som uppdagades med att i drygt 15 år licensvägrat. Hon petades efter två veckor från statsrådsjobbet.

Den nya skatten löser många av dagens brister. Alla med beskattningsbar inkomst är i princip skattskyldiga. Skatten blir kostnadsneutral i förhållande till dagens modell. Ett hushåll med två vuxna som har en beskattningsbar inkomst betalar max cirka 2600 kronor per år. Det är obetydligt mer jämfört med en fortsatt licensavgift om vi tänker oss att skatten börjar gälla år 2019. Det finns en viss progressivitet i modellen som innebär att 70 procent betalar maxbeloppet, 20 procent en lägre summa och 10 procent slipper skatten helt och hållet. Det kan kallas för solidaritet, också i bemärkelsen att ingen ska kunna begå lagbrott genom att ostraffat vägra betala.

Den nya skatten som ska gälla i långa etapper, den första på hela åtta år, grundar långsiktighet och stabilitet i finansieringen. Så bra för alla oss som tycker att public service är viktigare än någonsin och så bra att kommitténs alla åtta partier är eniga.
Jag gillar att man nu också täpper till en del av de nuvarande latenta riskerna för politisk styrning. Ingen i SVT:s SR:s eller UR:s och i den övergripande Förvaltningsstiftelsen får ha aktivt uppdrag i regering och riskdag.

Vidare – för att förändra skatten krävs ett beslut om lagändring, vilket är mycket svårare än att påverka licensen i den årliga statsbudgeten. Den nya skatten ligger utanför budgeten som en tydligt markerad särskild skatt. Bra också att kommittén vill att det krävs kvalificerad majoritet, 75 procent, i ett sådant eventuellt riksdagsbeslut om förändring av den nya skatten. Intressant att man nu också vill utreda frågan om att grundlagsfästa public service som konstruktion.

Det verkar som de som nu protesterar och pekar på risken för statlig styrning drabbats av fatal glömska eller sedvanlig historielöshet. Är det bekant att styrelseposterna tidigare varit prestigefyllda politiska utnämningar med ordföranden som Anna-Greta Leijon (S), Lars Engqvist (S), Olle Wästberg (dåvarande FP), Marika Ehrenkrona (M) och hela vägen till Birgit Friggebo (dåvarande FP) och Per Sundgren (V). Idag återstår detta politiserande i Förvaltningsstiftelsen där det dräller av riksdagspolitiker. Nu blir det alltså stopp för detta. Bra igen.

Känns förstås aningen märkligt för mig att vara så positiv. Men detta är min ärliga och nogsamt avvägda ståndpunkt.

Nåväl, vadan den repetitiva och lite oförsonliga kritiken mot det nya förslaget – att skatten riskerar självständigheten för public service? Varför ser inte kritikerna med bland andra SR i spetsen samt ett antal medieföretag och intresseorganisationer att en spade är en spade?

Och att den nya spaden är bättre än den gamla?
Uppriktigt sagt så har jag svårt att förstå detta.

Är det så enkelt att kritikerna helst av allt vill att det ska vara som det varit i mer än ett halvt sekel? Är det så att man tycker att dagens frihet att få pengar och nästintill göra som man själv vill är bäst? Eller känner man rentav att nästa steg då public service-kommittén ska fastställa sändningsvillkoren för radio och tv i allmänhetens tjänst blir tuffare med en skatt som ingen skattskyldig kan smita ifrån?

I ärlighetens namn ska sägas att SVT nu mildrat sin kritik och uttrycker sig försiktigt positivt, men vill nu ha en längre period än de där åtta åren.

Lojala skattebetalare som solidariskt betalar oavsett om de tittar eller inte pekar moraliskt mot ett mer omsorgsfullt och mindre kommersiellt kortsiktigt tänkande i public service-företagen. Kampen mot de kommersiella konkurrenterna blir mindre viktigt till förmånen för omsorgen om sitt uppdrag till publikens bästa. Igen – det nya är alltså inte skatten i sig, utan att alla ska betala. Detta i sin tur bygger på ett unikt och blocköverskridande medieideologiskt ställningstagande: public service är viktigare än någonsin.

I den medievärld vi lever i med allt större kommersiella giganter både nationellt och internationellt blir principen om radio och tv som görs med det allmänhetens behov för ögonen mer central än tidigare. Publik service, en försvenskning av ps-begreppet, i form av oberoende och kvalitativ nyhetsförmedling, undersökande journalistik, dokumentärer, lokal och regional bevakning, drama, film och underhållning måste stå sig stark. Det nya läget på mediemarknaden i kombination med en solidarisk skatt gör frågan om hur bredden och mångfalden i utbudet ska definieras ofrånkomlig. Det kan inte vara så enkelt att det är precis allt mellan himmel och jord inkluderat husdjur som dejtar. Och med särskilt utbud på nätet om också nästan vad som helst. Färdriktningen måste bli tydligare, utan detaljerade politiska pekpinnar.

Frågan om att public service ska finnas överallt, på alla tekniska plattformar, måste lösas. Och då också konsekvenserna om konkurrerande kommersiella medier kan nyttja det skattefinaiserade innehållet.

Nu har public service-kommittén lagt grunden för sitt arbete med detta andra steg – vad ska public service vara och hur ska det nya sändningstillståndet definieras. Men den nya skatten har kommittén gjort det i princip omöjligt att inte våga ta i just den heta frågan.
Och då går vi från spade till potatis – en het sådan. Och det är kanske därför som kritikerna ropar högt och försöker få oss andra att tro att skatten är en helt ny grej och det nu öppnar dörren för statlig påverkan. Skatten är alltså bara en ny spade, men den leder till en ofrånkomlig diskussion om vad public service bör vara.

Tillåt mig travestera Winston Churchill som apropå kritiken med demokratin som ett statsskick med vissa brister påpekade att det faktiskt inte finns något bättre. Precis så är det med dagens nya skatt.

Jan Scherman
Mångsysslare i mediebranschen. Fd. vd på TV4 och tv-chef på Aftonbladet. 


Dela sidan: