Dela sidan:

En vårmorgon 1996 var tv-profilen Stefan Wahlberg på väg till Strix Efterlyst-redaktion på Kungsholmen. Han tog vändan förbi bilen som stod parkerad på Gjutargatan 2, och noterade till sin förtret den retsamma lilla lappen på vindrutan; en parkeringsbot. Eller förtret. Känslan övergick nästan omgående till glädje – rent av stridslystnad. Stefan Wahlberg ryckte till sig lappen och gick vidare samtidigt som hans enträgna rättspatos vevade igång i skallen. Han kände nämligen till en brist i lagen som hade bötfällt honom. En brist som skulle innebära att alla parkeringsböter som utfärdats i Stockholms innerstad sedan 1967, till en summa av 1,6 miljarder (!), helt ogiltigförklaras.

 

"Sveriges rikes lag" pryder två tunga mörkblå skrifter. Lagböckerna är nära till hands i Dagens Juridiks lokaler på Östermalm. Chefredaktören Stefan Wahlberg, upphöjd för sina gärningar som journalist, redaktör och producent inom specialområdet rätts- och kriminalfrågor, tar stöd mot den lilla bokhögen.

I dag är han lite less på de uttjatade parkeringsböterna, suckar åt sin apostrofering som "parkeringsjuristen". Det har skrivits otaliga artiklar om de hundratals ärenden han drivit de senaste decennierna, och såväl vänner som vänners bekanta – och även bekantas bekanta – kan kliva fram till honom, gnugga händerna, räcka fram en bot och säga "här har du en grej att sätta klorna i".

Men parkeringsböterna säger ändå något om den "superliberala" Stefan Wahlberg, om hans rättighetsiver och glödgande ifrågasättande av auktoritet.

– Den lilla mot staten, det är en ledstjärna i mitt liv. Det finns en stark missuppfattning i Sverige om att statsmakterna är de goda gåvornas givare, när man rent konstitutionellt och statsvetenskapligt vet att staten kan bli sina medborgares värsta fiende. Anledningen till att vi har den svenska grundlagen är för att motverka att staten blir just ond – men det här glömmer man lätt. I Sverige vill vi att staten ska stå för det goda. Men risken med den inställningen i sig, är att vi inte ifrågasätter staten. 

Det finns flera milstolpar som har spelat Stefan Wahlbergs misstro mot överheten i handen. En stavas mamma, och uppväxten i det borgerliga Bromma.

– Hon är en gammal envis professor inom vården, ifrågasatte mycket genom sin forskning om bland annat spädbarn och förlossningar. Hon har absolut format mig i det avseendet.

Han beskriver sig som en "sprattelgubbe" i skolan, som ställde sig emot systemet och etablissemanget. Minnet berättar om en lång diskussion om public service med en lärare. Denne argumenterade starkt för vikten av ett statligt tv-monopol, med "de gamla vanliga argumenten" att man inte skulle släppa in kommersiella krafter i människors vardagsrum och att kanalen garanterade adekvat och god samhällsinformation.

– Den jättediskussionen, som vi hade på lektionstid, slutade med att han sa 'jaja, det där kommer du att förstå som vuxen'. Han liksom klappade mig på huvudet. Nu är jag vuxen, har jobbat i media i 30 år, och tycker tvärtom att det behövs så många mediekanaler som möjligt för att få en mångfacetterad nyhetsförmedling. Då som nu tog jag inte saker för givet. Jag accepterade inte auktoriteters uttalanden, i det här fallet av en lärare, som om de vore objektiv empirisk sanning.

1984 fyllde Stefan Wahlberg 18 år. Då hade de dystopiska framtidsskildringarna i George Orwells roman med samma titel som året inte tillnärmelsevis blivit verklighet. Men han fick boken i födelsedagspresent, och den gjorde starkt intryck på den unge mannen.

– Det är en av mina kanske starkaste litterära upplevelser. Boken blev känd för "storebror ser dig"-fenomenet, men är egentligen en utmärkt skildring av hur system som skapas av människor fungerar, rent politiskt, statsvetenskapligt, sociologiskt och ytterst psykologiskt. Där stadfästes min princip om hur staten kan bli ond, och jag insåg vikten av att inte bli en medlöpare till staten. Där började bitarna falla på plats för sprattelgubben som tidigare mest bara hade sprattlat på måfå.

Han beskriver sig som familjens svarta får: Övriga har alla gått akademiska spår mot läkaryrken, forskning eller utbildning. Stefan Wahlberg har förvisso specialiserat sig inom det högst akademiska området juridik, men han har ingen formell utbildning. Istället har han lärt sig på egen hand. Som när han införskaffade en polisradio på 80-talet och gav sig ut med bilen om nätterna.

– Jag hade alltid varit intresserad av journalistik, juridik och opinionsbildning. Var bra på att skriva argumenterande och dramaturgiskt. Så jag började fundera på hur jag kunde tjäna pengar och kom fram till att jag borde köpa en polisradio och en kamera – bli en polispaparazzi. Sedan satt jag och lyssnade på poliskanalerna som på den tiden låg offentliga, for iväg på det som hände och intervjuade någon polis på platsen. Jag höll på med det i några år och kom upp mig som nyhetsjägare framför allt inom Expressen. Det var slitsamt, men jäklar vad man lärde sig av att vara i 'yttre tjänst' och träffa poliser på plats.

Vid sidan av fann han en ingång till Hollywood, som ledde till intervjuer med amerikanska kändisar som Mike Tyson, Clint Eastwood och, sist men inte minst, Frank Zappa. Den senare bjöd på kaffe och Winston-cigaretter i sitt hus, samt en intervju som föll Stefan Wahlberg i smaken.

– Han pratade om statens inflytande över medborgarna, den personliga friheten, integritet och censur. Han lärde mig mycket.

Efter en tid hade den unge frilansreportern sprungit så mycket till Expressen att de till slut sa att "nu får du fan börja jobba här". Därmed inledde han sin karriär på kriminalredaktionen som han senare kom att bli chef över.

Hjulen var i rullning och därefter hände allt av bara farten. Någon gång i mitten av 90-talet blev han inhåvad av Hasse Aros Efterlyst på TV3, och sedan blev det massvis med tv-program, bland annat som producent för Robert Aschberg. Men även böcker, kriminalkrönikor i radio, rapporter för Timbro och uppdrag för EU-kommissionen.

Vid millennieskiftet hade det blivit lite väl mycket blåljus och mordparagrafer i hans liv. Less på sitt gebit gjorde han därför en minikarriär inom pr-branschen och några år som redaktionschef och chefredaktör för Resumé.

– Mina kunskaper inom kriminologi och juridik kändes ett tag som en börda. Men till slut insåg jag att, tvärtom, de är en tillgång. Det tror jag verkligen på, att man ska lära sig vad man är duktig på, och utnyttja det.

Stefan Wahlberg och Frank Zappa i Los Angeles 1987. Foto: Privat.

Efter att Stefan Wahlberg hade ryckt parkeringsboten från bilen den där våren 1996, följde en rättsprocess som pågick i tre år. Ärendet blev en medial följetång med anledning av den enorma mängd parkeringsböter som kunde komma att påverkas retroaktivt om tv-mannen skulle vinna.

Det hela handlade om att Stockholms innerstad fortfarande omfattades av det så kallade zonparkeringsförbudet, som innebar att det var förbjudet att parkera i innerstan mellan 8–18. Om det informerade kommunen med stora gula skyltar vid innerstans arton infarter. Eller ja, alla infarter utom en. Bilister som for in via Ekelundsbron mellan Solna och Kungsholmen, möttes aldrig av någon laglig skylt. Det var där skon klämde. Stefan Wahlberg hade inte ens tagit infarten ifråga, men det spelade ingen roll. Det generella parkeringsförbudet byggde på att samtliga infarter var korrekt skyltade. Om inte, så var själva förbudet helt olagligt.

Många minns nog hur det gick. Det var tv-juristen mot Stockholms stad och polisen. Han vann i Tingsrätten. Polisen och staden överklagade till hovrätten, men han vann där med. Parkeringsböter för 1,6 miljarder som utfärdats i över 30 år ogiltigförklarades därmed – och zonparkeringsförbudet slopades helt. Jätteknallen var ett faktum.

– Alla som ansökte fick sina pengar tillbaka, men de som inte gjorde det har fortfarande inte fått något. I lagen står det tydligt att när ett nära nog identiskt fall har vunnit laga kraft, så ska pengarna återbetalas utan särskild ansökan. Men det har de alltså inte gjort. Jag menar, var skulle Stockholm stad få alla de pengarna ifrån?

Juridiken blev politik, förklarar Stefan Wahlberg. Till vardags jobbar han omvänt, på Dagens juridik där han är chefredaktör sedan fem år tillbaka, och det är när politiken blir juridik som frågan är värd att lyfta på allvar.

– Politikerna kan stå där och debattera ett lagförslag fram och tillbaka, skälla på varandra. Vi hänger med lite redan när då när politikerna sätter i tratten och börjar fylla flaskan, ser till att bevaka lagstiftningsarbetet från beredning till tillämpning. Men det är när förslaget blir lagstiftat som den påverkar människor på riktigt, och vi tar ett rejält grepp om frågan. Alltså när man har fyllt flaskan med innehåll, buteljerat och etiketterat den. Då är det juridik.

Samhällets lagar är slutligen till för att ifrågasättas, understryker Stefan Wahlberg, och citerar sin vän och tidigare kollega – Resumés reporter Leif Holmkvist:

– "Man ska ha som utgångspunkt att staten är ond" – det betyder inte att den är ond, men man ska ha den utgångspunkten – "tills motsatsen är bevisad". Det är alla medborgares skyldighet att ifrågasätta auktoritet, så att staten aldrig blir för stark. Och det gäller inte minst om man är journalist, och om all form av etablissemang. Det är något som också illustreras i rättssäkerhetsgarantin: Bevisbördan ligger på åklagaren, aldrig den åtalade. Man ska hellre fria än fälla. Det får vi aldrig glömma.

Stefan Wahlbergs 5 karriärtips

  1. Skaffa förmågan att självständigt föra ett projekt från punkt A till punkt B.
  2. Lär dig vad du är bra på och vad du är dålig på.
  3. Låt dig inte frestas att ta ett fint jobb för att det är "en utmaning".
  4. Stå upp för principer men välj dina krig.
  5. Människor är mer emotionellt än rationellt styrda – men tror ofta motsatsen.

Fakta / Om Stefan Wahlberg

Ålder: 50 plus.
Bor: Stockholm.
Uppvuxen: Bromma, Stockholm.
Familj: Sambo och två katter.
Tjänar: 375 000 kr ur eget aktiebolag med en omsättning på 867 000 kr (2016).
Karriär i korthet: Reporter, redaktör, tv-producent, chefredaktör.
Utbildning: "Ingen egentlig... formellt sett. Men har läst 'allt'..."
Medievanor: "P1, tidningar på paddan och tv-nyheterna enligt tablå."
I lurarna: "Eagles, Pink Floyd, Springsteen och annat gubbigt".
Lästips: George Orwells "1984" och Truman Capotes "Med kallt blod".
Rekommenderar: "Att bila i USA och komikern 'Kalle Sändare'".



Dela sidan: