Dela sidan:

Tunga steg passerade ytterdörren och fortsatte upp i trapphuset. Det var visst dags igen. Den lille Bertil Ternert drog täcket över huvudet och mamma satte genast igång strykjärnet. I natt skulle det knappast bli någon sömn ändå. Det nalkades nämligen ryssbesök hos Axel Nordström, grannen ovanför. Han var en i många avseenden trevlig man och tidigare riksdagsledamot för Sveriges Kommunistiska Parti, talade ryska och träffade emellanåt bekanta från det stora landet i öst. Han var känd i Ådalstrakten för att ha lett upplopp och demonstrationer i anslutning till arbetskonflikten 1931. En konflikt som ledde till att fem personer sköts till döds av militären och kom att minnas som "Skotten i Ådalen". Grannen hade avtjänat över två år i fängelse för sina handlingar. Men kampen var som synes inte över.

Männen samtalade och skrålade genom natten. Och morgonen efter fann familjen Ternert en stor blomsterkvast på dörrhandtaget. Som vanligt, de sällsynta gånger per år som besöken ägde rum. Som om sällskapet bad om ursäkt för sina nattliga sessioner.

Gruppen var helt ovetandes om att innanför dörren, där grodde motståndarsidan. Prästsonen Bertil Ternert hade nämligen redan då en konservativ läggning. Han trotsade traktens nästan uteslutande röda färg – på 1950-talet hade Socialdemokraterna och SKP inte bara majoritet i Kramfors kommunfullmäktige, utan uppemot 70 procent av väljarnas röster – och skulle komma att växa upp till en udda fågel: officer i försvaret, värnare av monarkin och moderat politiker. Hur kunde det bli så?

Bertil Ternert pekar mot andra sidan viken, där hans gamla arbetsgivare, SAS, har sitt huvudkontor. 

2017 har nått hösten och Bertil Ternert passerar en tunnel av gula lövverk. Klädd i kavaj och med en tunn scarf runt halsen stiger han upp på en soldränkt klippavsats mot Brunnsviken. Härifrån kan han peka ut flera symboler som delvis summerar hans liv: Rakt fram, på andra sidan vattnet, tornar SAS huvudkontor. Till vänster, strax bortanför ett båtvarv ligger Haga slott, Kronprinsessparets hem. Bakom honom, en knapp kilometer närmare Bergshamra, väntar hans eget. Det radhus där han har bott i nära 25 år.

– På vintern kunde jag ibland gå över isen till SAS. Det tog inte mer än åtta minuter, berättar Bertil Ternert och pekar över viken samtidigt som han skyddar ögonen från den låga solen.

68-åringen har en välrenommerad och händelserik karriär bakom sig. Som kommunikatör för några av våra allra tyngsta institutioner, däribland SAS, Överbefälhavaren och Hovet, har han prickat av flera viktiga och omdebatterade frågor som infrastruktur, militär och statsskick. Barnen är nu utflugna ur huset och själv är han för stunden i första hand en tennisspelande pensionär.

– Jag har aldrig tränat så mycket som jag gör nu – inte ens som officer. Men jag har fått något så pinsamt som en golf-arm. Av att spela tennis!

Han skrattar gott och letar med stadiga kliv upp den leriga stigen som leder tillbaka till radhuset. Ser onekligen pigg ut, och berättar om sina nya planer.

– Jag kandiderar till landstinget för Moderaterna inför nästa val. Även om jag inte var röd som alla andra i Ådalen, så växte jag upp i en mycket politisk tid. Alla i min klass var engagerade i partier och pratade politik på ett annat sätt än i dag. Det här är något som alltid har funnits hos mig.

 

Det var efter att pappa hade gått bort i en lavinolycka som Bertil Ternert och hans barndomsfamilj hade tvingats lämnat prästgården och flytta till lägenheten i Ådalen. Den ensamstående modern tog jobb som sjuksköterska och hade tre barn att ta hand om.

Om förhoppningen hade varit att forma ungarna högerut i det annars så vänsterpräglade samhället, så hade hon lyckats. De var förvisso tvungna att gå första maj-tåget tillsammans med ungdomsorkestern – Bertil Ternert kan spela såväl Internationalen som Arbetets söner på klarinett – men det var hennes dotter som startade upp föreningen "Konservativ Skolungdom". Brorsan "blev kollektivansluten kan man säga" och tillsammans var de ett tiotal medlemmar. SSU hade ungefär 500.

– På 70-talet handlade väldigt mycket om ägande. Man ifrågasatte att bankerna skulle ägas i privata intressen, ansåg att allt skulle tillhöra staten och vara i folkets tjänst. Men jag höll inte med. Trodde mer på marknadsekonomi än socialism. Så enkelt var det, berättar Bertil Ternert, nu nedsjunken i en stol vid köksbordet.

Han trodde likväl på militären, och lumpen. Bertil Ternert ville söderut och sökte därför in som officersaspirant. En roll som tog honom till Halmstad och Stockholm, för att sedan leda till en kort karriär som officer inom försvaret.

– Det fanns en viss motvind för de som ville bli officer på den tiden. Jag minns en kille som var så långt ut till vänster som man kunde komma. Han var bekymrad över att jag skulle bli officer, sa: "Bertil vill jag ju inte skjuta när revolutionen kommer". Han försökte övertala mig att välja bort yrket. Det var fint ändå. Men jag trivdes inom försvaret. Vi hade en nära sammanhållning och månade om varandra.

Efter tio år i militär tjänst ville han åter bli civil, så han slog sig ner i Solnatraken och skrev in sig på Stockholms universitet. Under tiden tog han sig in i kommunfullmäktige och representerade Moderaterna i socialnämnden. Men Försvarsmakten ville inte släppa taget om sin officer, och lockade honom tillbaka till en tjänst på arméstabens informationsavdelning, vilket sedermera ledde hans till åtta år som presschef för Överbefälhavaren.

Sommaren 1993 hände något som Bertil Ternert sent skulle komma att glömma. Han hade då jobbat för Överbefälhavaren i tre år och den årliga nittiotalstraditionen Stockholms Vattenfestival gick av stapeln. På stadens gator rörde sig hundratusentals besökare – varav en stor andel hade sökt sig till Långholmen, Kungsholmen och Södermalm för att se en flyguppvisning där Jas 39 Gripen skulle flyga ut över Riddarfjärden. Men piloten tappar kontrollen, tvingas skjuta ut sig själv och se planet störta ner på en tämligen folktom plats på Långholmen. JAS-haveriet kunde ha slutat med en jättekatastrof, men endast en person skadades lindrigt. Och till mediernas förtret valde denne enda drabbade att ringa till Överbefälhavarens pressavdelning.

– Hon berättade att alla tidningar sökte henne och frågade hur hon skulle agera. "Utmärkt!" tänkte vi.

Pressavdelningen gnuggade nöjt händerna och rådde henne att undvika kvällstidningarna. "De är farliga. Gör en intervju med Dagens Nyheter" sa Bertil Ternert.

– Det ledde naturligtvis till att kvällstidningarna blev förbannade. Aftonbladet rewritade intervjun från DN utan att hänvisa till tidningen, som en slags markering. Det hela slutade med en förlikning tidningarna emellan. Jag har ju fått min dos av kritik genom åren om man säger så.

När åren närmade sig millennieskiftet hörde SAS av sig och erbjöd tjänsten som informationschef. "Spännande", tänkte Bertil Ternert som lockades av tanken på att byta bransch men ändå fortsätta inom storvulna sammanhang. Han trodde glatt att han gav sig in i ett starkt och stabilt bolag, där chefer rent av pratade om att konkurrera ut tyska flygjätten Lufthansa. Lågprisbolagen Ryanair och Norwegian etablerade sig, men ingen trodde på allvar att de skulle kunna rucka på elefanten SAS. Det var inte många på bolaget, än mindre Bertil Ternert själv, som trodde att det skulle gå som det gick.

Det dröjde som bekant inte länge förrän de allra flesta inte längre hade någon anledning att "betala 13 000 kronor till London när man kunde ta Ryanair för en tusenlapp", som Bertil Ternert uttrycker det. Biljettförsäljningen sjönk och personalen tog smällen. Under Bertil Ternerts 12 år på bolaget hade personalstyrkan nära halverats, från 35 000 till 20 000, samtidigt som såväl biljettpriser som löner har sänkts successivt.

– De som hade upplevt storhetstiden när SAS var i statlig monopolställning hade svårt att ta in den nya marknadsutsättningen. De testade många olika strategier. En dansk chef drev en decentraliseringsprocess väldigt långt, som innebar flera olika mindre flygbolag och uppdelning mellan länderna; SAS Sverige, SAS Danmark, och så vidare. Motståndet var starkt och jag var en av de som kände att det inte var en särskilt bra idé. Då är det tufft att sitta på informationsavdelningen och trots sin skepsis backa upp förändringsarbetet. I den interna tidningen till exempel. Så är det att vara informatör – det gäller att gilla läget, eller byta företag. Sen visade det sig att man fick ompröva strategin eftersom den kostade för mycket pengar, och den danska chefen avgick.

Till skillnad från chefen hängde Bertil Ternert kvar i några år till. Trots bolagets ras fick han dessutom en rejäl pensionsavgång när han 2010 valde att sluta, bara 62-år gammal. Men det kändes trots allt lite tidigt att dra sig tillbaka redan då. Så fick han ett lägligt samtal från en rekryteringsfirma om en kittlande tjänst: Informationschef för Hovet. Som vän av monarkin var det ett hedersamt uppdrag, om än rejält mycket mer offentligt än tidigare. När döttrarna i familjen – inklusive "vänsterfalangen", alltså dottern som åtminstone inte är moderat – godkänt beslutet så hoppade han på tåget.

– I rekryteringsprocessen träffade jag först Riksmarskalken, den högste tjänstemannen på Hovet, och sedan Kungaparet som också gav sitt godkännande. Även om jag är för monarkin så var jag inte där för att buga för någon. Min inställning var att jag var där för att jag var en professionell informationschef och hyggligt kunnig inom mitt området. Det var synnerligen intressant att ta del av statschefens verksamhet. Visst var jag tämligen lågt rankad bland tjänstemännen men ändå tillräckligt högt raknad för att vara med när något hände. När statsministrar var på besök, till exempel.

Fick du en nära relation till familjen?
– För dem är det viktigt att vi är tjänstemän helt enkelt. Vi tjänstgör ju nära varandra, och allt privat är i viss mån offentligt för Kungafamiljen, men det är trots allt viktigt för dem att skilja på oss och deras privata sfär. Det kan finnas de som dras till Hovet för att vara en del av glansen, men jag ville bara göra ett professionellt jobb.

Under sina tre år i tjänst fick han uppleva en pressad kung efter publiceringen av den omdiskuterade boken "Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken", två prinsessbröllop och födseln av Estelle.

– Jag förstod inte hur media kunde göra så stor sak av uppgifter som kom från en skurk som Mille Markovic (en av bokens källor, som påstod att Kungen festade med strippor på hans svartklubbar, reds anm). Media fokuserade överlag överdrivet mycket på det personliga och inte på vad Kungafamiljen faktiskt uträttade. Efter allt det här tyckte jag att jag behövde ledigt. Jag var värd en pension, säger Bertil Ternert och skrattar.

 

Han sköljer ner en tugga sockerkaka med kaffe och fingrar på dagens pappersutgåva av DN. Bertil Ternert njuter av att inte längre ha någon arbetsgivare som lägger sig i vad han säger: "I mina roller har jag alltid haft uppdragsgivare som jag har varit tvunget att ta ryggen på".

Nu är siktet inställt på Stockholms läns landsting. Ambitionen att få in namnet på valsedeln – som även den är godkänd av familjens "vänsterfalang" – kom efter samtal med dottern som jobbar inom landstinget. Han nämner flera problem som ropar på förändring: Dålig arbetsmiljö, hög personalomsättning och trög byråkrati.

Åldern är inget problem, anser Bertil Ternert. Snarare tvärtom, menar att politiken är tämligen välkomnande för äldre människor.

– Man kan nog inte vara för gammal för den politiska miljön. Jag har varit med och följt Sveriges utveckling sedan 70-talet. Jobbat med stora organisationer med tusentals anställda. Med det kommer viss erfarenhet vill jag påstå.

Hur går din yrkesbakgrund ihop med denna nya bana?
– Eftersom jag har jobbat inom försvaret och på SAS, där det statliga ägandet har varit starkt, har jag varit med om att politiker har lagt sig i. Till exempel hur mycket och till vilken destination SAS bör öka eller minska sina avgångar. Jag tror att jag har en bra nivå vad gäller var man som politiker kan kliva ner och inte, och den erfarenheten vill jag tillföra till landstingsmiljön.

Om provvalet går som han vill så kommer det dock knappast bli någon heltidstjänst.

– Nej nej, de befattningarna kan jag överlåta till yngre förmågor. Men jag känner mig ändå så pass pigg att jag klarar en mandatperiod, säger 68-årige Bertil Ternert.

Bertil Ternerts karriärtips

Gör ett bra jobb där du är och verkar just nu, försök att vara så ärlig som möjligt, vid misslyckande älta inte utan gå vidare.

Fakta / Om Bertil Ternert

Ålder: 68.
Bor: Solna.
Uppvuxen: Rönnöfors och Kramfors.
Familj: Fru och tre vuxna barn.
Tjänar: Hygglig pension.
Karriär i korthet: Officer överstelöjtnant, Försvarsmaktens och ÖB:s presschef, Informationschef SAS koncernen, Informationschef Kungl Hovstaterna, IR-chef fastighetsbolaget NP3, eget AB.
Utbildning: Ett antal militära skolor och fil kand på Stockholms Universitet.
Medievanor: "Storkonsument av dagstidningar och radions P1."
I lurarna: "Inga lurar, lyssnar på fågelsången."
Lästips: "Läser just nu Dick Harrysons 'Slaveriets historia'."
Rekommenderar: Negra Efendic, "Jag var precis som du".


Dela sidan: