Dela sidan:

Ska Sverigedemokraterna få annonsera inför valet 2018?
Ett av Nordens största medieföretag Aftonbladet sa nej i Ekots lördagsintervju. Publisher Sofia Olsson Olsén talade om sina känslor som skäl och att Sverigedemokraterna politik inte stämde överens med Aftonbladets värderingar.

Jag anser själv att yttrandefriheten också gäller annonser och att det ska vara särskilt högt i tak under en valrörelse, något som Justitiekanslern också tycker. Det är ett stort ansvar som vilar på ett stort medieföretag när man blockerar ett riksdagsparti från möjligheten till marknadsföring. Politiska partier bör i möjligaste mån ges likvärdiga möjligheter att föra fram sitt budskap. Både redaktionellt och kommersiellt. Det beslut som Aftonbladet fattar framstår som ännu ett tecken på medias beröringsskräck när det gäller SD. Detta stärker partiets mytbildning om sitt martyrskap i svensk politik och riskerar bidra till det som Aftonbladet inte vill – att locka nya väljare till just detta parti. Att stödja den som missgynnas av mäktiga medier är ett skäl så gott som något annat.

Nu sa Sofia Olsson Olsén också att hon inte hade tänkt att ändra sig. Dessutom hade hennes företrädare Jan Helin bestämt samma sak på sin tid, vilket möjligtvis gör saken dubbelt dum. Jag konstaterade för flera år sedan som inhoppare i Helins och Mattssons podd att Jan och jag hade olika åsikter i denna fråga.

Jag har för övrigt inget emot känslor. Har ju skrivit en hel bok i ämnet – "Räkna med känslorna". Men med tillägget att gärna blanda med fakta och genomtänkta argument. Tror dessutom att det i just utgivarfrågor är en fördel om känslorna får stå tillbaka. Jag känner också saker i frågan om SD och inte minst dess brunfärgade historia. Men varje enskild gång ett medieföretag förhindrar någon från att uttrycka en åsikt så är det både rimligt och nödvändigt att det är nogsamt övervägt. Oavsett om det är redaktionell text, debattartiklar eller annonser.

Det är uppenbart att detta med SD och reklam fortfarande är minerad mark. Låt oss därför försöka bena upp problemet genom gå tillbaka i tiden, ända bort till riksdagsvalet 2010.

Jag var då chef för TV4, som genom att det tidigare sändningstillståndet med staten upphört och därmed också en specialregel med krav på opartiskhet försvunnit plötsligt fått möjlighet att sända politisk reklam. Det var självklart för oss att i det läget erbjuda dem som ville att få köpa reklam. Varför skulle åsiktsannonsering vara hänvisad till tidningar, radio, flygblad eller affischer på stan? Men frågan var också om SD skulle få annonsera. Jag bestämde som ansvarig utgivare att politiska partier som inte stod bakom styrelseformen demokrati inte heller skulle få köpa reklam. Hur var det med SD?

Vi läste partiprogrammet fram och baklänges. Vi jämförde med Radio- och TV-lagens demokratiparagraf. Vi tittade på FN-stadgan. Vi tittade på EU-regler. Vi anlitade jurister. Vi gick igenom alla tänkbara regler och principer om demokrati och alla människors lika värde.

Vi utgick dock inte från SD:s alla enskilda rasister och tokskallar. Lika lite som vi lät andra partiers enskilda extremister bli partiernas allenarådande talespersoner. Därför brydde vi oss inte heller om diverse kvarvarande kommunister eller en och annan elitistisk fanatiker inom borgerligheten.

Jo, jag vet att SD skriver i sitt principprogram om risker som finns med folkstyret i ett land med olika religioner och kulturer. Men det går faktiskt inte att hitta något som pekar på att partiet är odemokratiskt, att man vill ha ett annat statsskick, att man inte tror på en medborgare en röst.

TV4:s beslut blev att SD fick köpa reklam på samma villkor som alla andra partier i riksdagen. Det var mitt beslut som ansvarig utgivare. Och för att undvika missförstånd – det är utgivarens privilegium och ensamma ansvar att fatta ett sådant beslut. Eller fattat det beslut Aftonbladets utgivare nu gjort. Det är inte utgivarens unika beslutsrätt saken gäller. Den måste vara oomtvistad. Det handlar istället om den eventuella klokskap eller dess motsats som ligger bakom detta oomkullrunkeliga beslutsfattande och dess konsekvenser.

Hur gick det då med TV4 och SD:s reklamfilmer? Jo, de granskades före sändning som allt annat innehåll så att de inte förekom några olagligheter som förtal, eller hets mot folkgrupp. Flera filmer godkändes, men en underkändes. Många minns säkert den dramatiska scenen med en stor grupp kvinnor i burka som attackerar ett par pensionärer som försöker köra fram sina rollatorer till kassan där pensionen ska delas ut. Under hotfull musik ser det ut som pensionärerna inte kommer fram, utan deras pengar riskerar att plockas ut av dessa aggressiva invandrare.

Jag stoppade filmen då min bedömning var att detta tveklöst var hets mot folkgrupp. Attacken i filmen riktades i själva verket inte mot pensionärerna, utan var ett illasinnat och fördomsfullt slag mot muslimerna. Och framförallt mot den påstått generösa svenska asylpolitiken.

Igen, jag använde min viktiga beslutsrätt som utgivare. Och även skyldighet. Punkt, slut. Jag drogs in en hetsig debatt med Jimmie Åkesson, som starkt ifrågasatte mitt beslut. Till yttermera visso markerade SD också att ansvarig utgivares makt var för stor, vilket säger en del om SD:s egen syn på yttrandefriheten med fria och oberoende medier. De anmälde mitt agerande till Justitiekanslern.

Samtidigt gjorde SD om filmen och lade in en svartruta om scenen med burkorna samt en text med innehållet att TV4 censurerat den aktuella sekvensen. Vad göra nu? Jo, jag godkände filmen med svartrutorna eftersom det sakligt sett innebar att risken för lagbrott gällande hets mot folkgrupp inte förelåg längre. Den våg av känslomässiga sympatier som mitt första stoppbeslut utlöst bland många kolleger och dessutom av personer i TV4:s styrelse avlöstes nu av negativa grymtanden och tystnad. Var det verkligen nödvändigt att låta SD segra i denna tvistefråga om deras avskyvärda sätt att argumentera. Den nya reklamfilmen visades ett stort antal gånger i TV4.
End of story? Nej.

Vad blev JK:s beslut? Var den första filmen hets mot folkgrupp? Var mitt stopp-beslut rätt? JK slog entydigt fast att jag gjort en felaktig bedömning och menade att "yttrandefriheten är särskilt stark när det gäller politiska yttranden och debatt i frågor av allmänt intresse." Alltså, extra högt i tak under valtider. Men JK noterade också att utgivarens oinskränkta rätt att fatta sitt självständiga beslut gäller.

Jag går vidare i den rättspraxis som är av betydelse och på temat hur aggressivt får man uttrycka sig. I början av 2000-talet gjorde en ideell förening i Schweiz en film där hopträngda grisar som trampar och ligger på varandra i gyttja blandades med bilder från koncentrationsläger under andra världskriget med texten "Ät mindre kött för din hälsa och för miljön". Tv-kanalen vägrade visa filmen som man ansåg var ett oacceptabelt vulgärt sätt att skicka ut ett politiskt budskap. Europadomstolen fällde tv-kanalen och friade den ideella föreningen.

Alltså och igen – mycket högt i tak för åsiktsreklam. Så ser grundprincipen ut för yttrandefriheten i ett svenskt och europeiskt perspektiv. När demokratin utövas genom allmänna val ska alltså de partier som deltar kunna argumentera utmanande och övertydligt genom etablerade medier. Så är själva grundtanken.

Tillbaka till Aftonbladets beslut. Det blir både utmanande och djupt olyckligt ur ett demokratiskt perspektiv att ett så dominerande medieföretag blockerar den kommersiella yttrandefriheten med hänvisning till att Aftonbladet inte delar SD:s värderingar. Vilka värderingar? Och att tidningens publisher har känslor. Vilka känslor?

Om man påstår att SD i sina stadgar och i sitt partiprogram värderar människor olika så blir bevisbördan tung.

Om värderingsgrunder, som väl lätt kan utvecklas till att omfatta fler saker, ska vara avgörande principer för annonsering så riskerar det att utvecklas till ett grannlaga censurarbete. Vilka värderingar står företag för som producerar vapen? Utländska spelbolag som skattar på paradisöar? Hur blir det med Volkswagen som lurade världens bilköpare med fejkade avgasnivåer? Företag som inte har kollektivavtal? Spotify som flyttar alltmer verksamhet utomlands? Eller Facebook som väljer att inte ens skatta för sin verksamhet i Sverige. Listan blir lång och omöjlig att manövrera. En typiskt dålig väg där för övrigt redan dagens allmänna och frivilliga regler i reklamvärlden räcker långt även om man ibland önskar en skarpare tillämpning, vilket är en annan debatt.

Med yttrandefriheten bör den grundläggande rättsprincipen att hellre fria än fälla vara det perspektiv som gäller. Och det är fortfarande som den gamle franske filosofen Voltaire sade – jag ogillar din åsikt, men är beredd att gå i döden för din rätt att yttra den.

Jag tycker därför att Aftonbladets beslut, med all respekt för ansvarig utgivarens exklusiva och oinskränkta beslutsrätt, är djupt olyckligt. Och illavarslande då det riskerar att skapa en känslosmitta till kommande beslut om åsiktsreklam.

I mitt perspektiv finns det andra och mycket viktigare frågor om den politiska reklamen och det handlar bland annat om partiernas ekonomiska ojämlikhet. Som det är nu gynnas de redan ekonomiskt starka. Det parti som med många riksdagsmandat också har de största intäkterna genom statliga bidrag får automatiskt mer marknadsföringskraft. Finns det sätt att utjämna denna ojämlikhet? Vidare, sist men inte minst – partiernas kampanjplaner och deras arbete med de nya möjligheter som ges via sociala medier och big data är höljda i dunkel då de inte lyder under offentlighetsprincipen i egenskap av att vara ideella föreningar. Det är, inte minst mot bakgrund av presidentvalet i USA, hög tid att öppna en diskussion med krav på att partiernas kampanjplaner och arbete för att värva väljare blir offentligt.

Demokratin utvecklas inte med publicistiska förbud och stoppbeslut, utan med ännu mer öppenhet och offentlighet.

Jan Scherman
Mångsysslare i mediebranschen. Fd. vd på TV4 och tv-chef på Aftonbladet.


Dela sidan: