Dela sidan:

Under gårdagen publicerades Staffan Heimersons krönika "Metoo en häxjakt med drag av Stalins utrensningar" i Aftonbladet. Krönikan, som drog paralleller mellan metoo-rörelsen, häxbränningar i 1600-talets USA och Josef Stalins utrensningar av oliktänkande mötte kritik från flera håll. Många på sociala medier menade att krönikan var sexistisk och förringade de upplevelser många kvinnor vittnat om de senaste veckorna.

Nils Franchell, ansvarig för nyhetskolumnisterna på Aftonbladet, valde att färga den textruta som berättar att det är en opinionstext röd för att understryka att detta var skribentens åsikt, inte Aftonbladets.

Nu svarar Staffan Heimerson på kritiken.

– För att vara återhållsam tycker jag att krönikan är briljant journalistik. Skulle jag vara redaktör på Aftonbladet skulle jag säga "Så här ska en krönika skrivas om man redigt vill göra gällande hur en relativt gammal man tror det här kommer att utvecklas". De exempel jag använde som metaforer hade i en annan kultursfär renderat i att jag blivit inkallad till redaktören och fått höra att jag är för begåvad för det här jobbet, säger han till Resumé.

Efter att krönikan publicerades var det många läsare som hörde av sig.

– Jag har fått hundratals positiva reaktioner från män. De negativa kommer från kvinnor. Många av de kvinnor som hört av sig har författat novelliknande skildringar av sina erfarenheter. Det får mig att undra, med all respekt, har de här kvinnorna förläst sig på boken 50 Shades of Grey? De använder #metoo som en invändning för att skriva sjaskig pornografi. Och de lyckas.

Heimerson berättar att han utgår från att kvinnornas berättelser är sanna men att hela världen inte behöver läsa dem. 

– Jag känner att metoo förstör hela vårt samhälle. För att citera en klok människa: "Civilisationer ska bedömas för sin förmåga att ta hand om sina artister och konstnärer". I Sverige doppar vi dem i tjära och rullar dem sedan i fjädrar. Under mina 60 år som reporter har jag aldrig sett ett större journalistiskt övergrepp än det som Expressen gör på en ung man som någon gång under 2000-talets inledning raggat på en kvinna. Fallet är sedan dess utrett och nedlagt. Vad vi kan konstatera nu är att den här kvinnliga personen burit sig gräsligt åt. Expressens publicering, en eftergift för de sociala medier Maria Schottenius kallat en "pissränna", har lämnat hela den svenska presstraditionen i ruiner.

Redan i krönikan berättade Staffan Heimerson att hans nära vänner avrått honom från att skriva texten då han kunde beskyllas för gubbighet och sexism. I efterdyningarna av krönikan har få av dem hört av sig.

– Min obekräftade misstanke är att de är rädda för sina tjejer på grund av en kolumn som kommer att bli historisk. Från fjärran ort säger jag – vilken jävla ryggradslös nation. I sex veckor har jag skämts över att journalistkåren inte kommit ut och sagt något annorlunda i den här debatten.

I flera av de senaste veckornas uppmärksammade fall är det många kvinnor som vittnat om de utpekades beteenden, skänker inte det trovärdighet åt vittnesmålen?

 För det första, drullputteri måste kunna accepteras och det är förstås drullputteri det här handlar om. Det andra är att medievärldens män och kvinnor inte ska arbeta i samma byggnader och framför allt inte sammanföras på personalfester, det går ju inte. Om vi inte kan acceptera vad som ingår i normala personalfester där dyngraka grabbar vill sätta på växeltelefonisten är vi inte en tillräckligt hårdhudad nation. Personalfester har aldrig funnits till för att vara några etiska föredömen.

Heimerson tror dock att Sveriges män gör klokt i att ta lärdom av de erfarenheter kvinnor delat med sig av de senaste veckorna.

– Samtidigt måste de förstå att vi inte helt kan upphäva livet mellan man och kvinna. Alexander Bard sa en gång att att vi självfallet ska vara jämlika men också erkänna att vi är olika.


Dela sidan: