Dela sidan:

Tidigare idag publicerade Resumé Jennifer Wegerups vittnesmål om de sexuella trakasserier som drabbat henne i hennes karriär som sportjournalist.

Wegerup berättade bland annat om hur en profilerad SVT-medarbetare under ett julmingel på Riche viskade "Jag skulle älska att ta dig mellan brösten och spruta i pälsen", påhopp från manliga branschkollegor och en allmän brist på respekt för henne som sportjournalist.

Hon berättade även om hur hon upplevde ett bristande stöd från sina chefer efter att en film där Robert Laul upprepade gånger sjungit "Vi har knullat Jennifer Wegerup". Redaktionschef Håkan Andreasson och sportchefen Pontus Carlgren rådde henne att inte kommentera filmen då det skulle ge den fotbollsfirma som publicerat videon nytt bränsle. Aftonbladets publisher Sofia Olsson Olsén hörde av sig i ett kort mejl först när Jennifer Wegerup sagt upp sig.

"Att gå upp på redaktionen blir plågsamt. Pontus Carlgren gör nog vad han kan. Aftonbladet erbjuder psykologhjälp. Men jag sjunker, långsamt, av att inte få tala ut. Av att behöva agera som om Laul är offret, som alkoholist. (...) Några veckor tidigare har jag delat ut Guldbollen på Fotbollsgalan i TV4. Snart väntar EM i Nederländerna, sen vinter-OS och fotbolls-VM. Mitt jobb är en dröm, min lön hög, min frihet stor, min ställning stark. Men sveket från tidningen är för stort. Laul kan jag till sist förlåta. Men inom mig bränner frågan: Är inte det här en feministisk redaktion?  Varför är det så tyst?  Var är stödet för mig?"

Pontus Carlgren är chef på Sportbladet.

Hur mycket kände du till om de händelser Jennifer Wegerup berättar om?
– Det är en mycket välskriven och stark historia som Jennifer berättar, den spänner över många år och tillfällen och olika arbetsplatser. Jag känner bara till ett fåtal av dem. Men givetvis minns jag starkt sekvensen som hon berättar om där jag var direkt delaktig.

Om du kände till trakasserierna, varför erbjöd ni inte henne stöd? Ingår inte det i en redaktörs uppgift?
– Enda gången jag upplevt att hon blivit trakasserad så har hon blivit erbjuden professionell hjälp.

Hur går de här trakasserierna ihop med att Aftonbladet ska ha en feministisk redaktion?
– Vi har nolltolerans på Aftonbladet. Varken män eller kvinnor ska trakasseras på den här arbetsplatsen och om det sker ska det anmälas direkt. Aftonbladet gör nu ett stort arbete för att jobba bättre med de här frågorna. Ett arbete vi hoppas att alla mediehus tar efter.

Varför uppmanade ni henne inte kommentera den film som spreds på er medarbetare?
– Det berodde på hur filmen kom till, att det var en våldsbejakande fotbollsfirma som låg bakom den som ville sprida de här filmerna. Det ville vi undvika för allas bästa, även för Jennifers. Det var en fruktansvärd situation, givetvis främst för Jennifer. Som hon skriver så beordrade vi henne inte att inte kommentera. Men det var vårt råd på grund av omständigheterna bakom klippet och publiceringen och på grund av att inte öka spridningen.

Visar man inte hänsyn och respekt för honom snarare än henne då?
– Jag tycker inte det, men det var en oerhört svår situation. Konsekvenserna för medarbetaren under det här händelseförloppet blev ju att han togs ur tjänst och tvingades ta tag i sina problem under en 20 månader lång alkoholbehandling.

Hur ser du på ditt och Håkan Andreassons sätt att hantera de här problemen?
– Vi gjorde det vi kände var rätt då. Som Jennifer skriver så sammanföll det här med privat sorg. Jennifer fick stöd och hjälp, men uppenbart inte tillräckligt, så vi kunde bevisligen gjort mer.

Hur reagerade du när du läste texten?
– Jag känner Jennifer och hennes inställning till händelsen hon berättar om har vi pratat om många gånger, så det kom inte som någon överraskning. Jag tycker det var en stark berättelse och bra att det kommer fram. Jag önskar henne allt gott, säger Pontus Carlgren.

Hur kommer det sig att Sportbladet inte publicerat någon artikel om Jennifer Wegerups berättelse?

– Det behandlas av nyhetsavdelningen, menar Carlgren.

Krönikören Simon Bank var under många år kollega till Jennifer Wegerup på Sportbladet.

Hur upplever du kulturen på Sportbladet?

– På Sportbladet upplever jag att det de senaste åren gått i rätt riktning gällande grabbighet och den jargong man använder. Man jobbar aktivt med genusfrågor och det finns flertalet medarbetare som är medvetna och drivande i de här frågorna. Det är inte samma redaktion det var för tio år sedan.

Hur reagerade du när du läste texten?

– I mångt och mycket är det tyvärr inga nyheter. Om något har #metoo-uppropet visat att det är lika jävligt överallt inom de flesta branscher. Självklart känns det extra hårt att höra Jennifers berättelse då hon är en vän och tidigare kollega, men Jennifer berättar om två Aftonbladet-kopplade incidenter på fjorton år, att göra det till ett problem som är begränsat till Sportbladets redaktion är lite snävt.


Dela sidan: