Dela sidan:

Den ovissa sommaren 2016 lider mot sitt slut. Hela mediekoncernen Stampens framtid hänger på skattebetalarnas och bankernas goda vilja. GP:s onlinechef Markus Hankins står mitt på redaktionsgolvet och tittar rakt in i kameran. Han ler med ögonen och säger med kaxig ton:
"Vi får skicka en passning till DN:s chefredaktör Peter Wolodarski. Ni får nog ta och skärpa till er där uppe i huvudstaden för vi behöver lite konkurrens".

Skrytklippet publiceras på Göteborgs-Postens sajt efter att tidningen veckan innan hade gått om Dagens Nyheter räknat i antalet unika webbläsare i mobilen. Bland alla svarta rubriker om Stampens ekonomiska trångmål kan GP:s onlineredaktion presentera en gnutta hopp. Bredsidan till rivalerna uppe i Stockholm går att diskutera, men den värmer i bröstet.

Den 9 mars 2017 publicerar GP.se ännu en skrytartikel om nya rekordsiffror för sajten. Men bara fem dagar senare kommer nyheten att Markus Hankins och hans bundsförvant, digitalchefen Peter Holmlund, får sparken. Vad var det egentligen som hände där emellan?

Huvudpersonen själv har hela tiden valt att ligga lågt och inte kommentera skriverierna. Det finns med andra ord gott om frågor att ställa när vi ses på caféet Vete-Katten i centrala Stockholm ett knappt halvår senare.
– Jag pratade med den nya vd:n Johan Hansson och därefter var det slut. Jag har bara träffat honom en gång, berättar Markus Hankins.

Beskedet var glasklart: Stampen Medias nye chef ville forma sitt egna lag och staka ut en ny riktning för Göteborgs-Posten. Men det är inte det abrupta avskedandet som skaver hos Markus Hankins.
– Jag är inte bitter. Han var inte skyldig mig något. Jag förstår att han såg mig som en del av den gamla ledningen och ville börja om på nytt. Däremot känns det surt att vi inte fick chansen att slutföra det projekt som vi hade startat. När rekonstruktionen var över kunde vi för första gången andas ut och blicka framåt mot nästa steg. Men GP valde istället att gå i en annan riktning. Om jag hade suttit och sagt att den nya strategin var genial hade jag förmodligen varit kvar. Men jag är inte så som person. Jag säger vad jag tycker och är beredd att ta konsekvenserna av det.

Markus Hankins svada är bullrig och på bred göteborgska. Orden forsar fram i en närmast ostoppbar takt. Framtoningen kan uppfattas som burdus men det är inte Killinggängets arbetarklassromantiker "Weiron i ottan" som sitter framför mig. Den forne onlinechefen är klädd i svart skjorta, mörkblå kostym med matchande slips och välputsade skor, trots att han inte har något nytt jobb att gå till.
– Många på GP-redaktionen hade en tydlig bild av mig innan de ens träffat mig. Flera av dem har inte ändrat på den bilden än i dag. De hade bestämt sig för vad de tyckte redan på förhand. Jag är väl heller inte den som går särskilt bra ihop med jantelag och måttfullhet. Jag säger vad jag tycker och det kan vissa reta sig på.

Hur skulle du beskriva din ledarstil?
– I någon intervju svarade jag "rock n' roll och snabba puckar". Det stämmer rätt bra överens med vem jag är som person och ledare. Jag gillar att ha många bollar i luften, fatta snabba beslut och tar ganska mycket plats. I Expressen-miljön, där jag är fostrad, stack jag inte ut över huvud taget. Men på GP var det tvärtom. Pratar du med lite hög röst, är intensiv och tror på det du gör kan du uppfattas som kaxig.

När man pratar med personer som arbetade på GP samtidigt som Markus Hankins framträder en komplex bild. Å ena sidan är det närmast skräckhistorier som återges. Å andra sidan en beundran över vad han åstadkom. På knappt två år lyckades GP mer än fördubbla trafiken till mobilsajten.
– Det fanns ett sätt att styra som jag aldrig hade upplevt tidigare. Det var som hämtat ur filmen "Wolf of Wall Street". Folk kunde bli utskällda inför hela redaktionen så att spottet for och far. Medarbetare gick in i väggen, började knapra tabletter, blev sjukskrivna och slutade i ren protest, säger en före detta medarbetare.

En annan håller inte med.
– Jag känner inte riktigt igen bilden som gavs av honom. Han betedde sig aldrig illa mot mig och gav mig en stor frihet att göra det jag ville. Han är extremt vass i nyhetsarbetet, att komma på vinklar och sätta rubriker. Jag lärde mig väldigt mycket av honom.

Konsensus verkar vara att han hade en grupp lojala kollegor som stod bakom Markus Hankins i vått och torrt. Men också människor som kände sig kränkta och utsatta av hans sätt att leda arbetet, och de som ville få bort honom till varje pris.
– Vissa stöttade honom in i det sista och grät när han slutade. Andra gick hellre in i arbetslöshet än att börja på GP online, summerar en källa.

Markus Hankins själv vill inte kommentera detaljer eller enskilda fall, men tycker att bilden som gavs av honom i bland annat Resumé var missvisande.
– En stor del av missnöjet kom från personer som pratade med branschmedier. Jag är av åsikten av personalfrågor ska skötas internt. Därför uttalade jag mig aldrig i samband med skriverierna, även om det blev väldigt ensidigt. Faktum är att 99 dagar av 100 hade vi väldigt god stämning på arbetsplatsen.

Vittnesmålen om medarbetare som fick ta emot plötsliga vredesutbrott och anställda som blev utbrända vill han också korrigera.
– Det tycker jag är en felaktig bild. Ja, det har funnits tillfällen där jag höjt rösten. Särskilt när folk inte visat respekt gentemot varandra. Jag satte till exempel en väldigt tydlig genusstrategi när vi startade organisationen. Vi skulle vara hälften kvinnor och ha jämställda löner. Jag var väldigt tydlig och markerade mot sexism när det förekom, säger han och fortsätter:
– Det fanns personer som var utbrända redan när jag började, men jag vet ingen som blev utbränd på GP Online under min tid. Du får tänka på att det här var unga människor som kom in och var experter på digital publicering och ett högt tempo. Däremot väckte det ilska på andra delar av GP hos folk som ville skriva en artikel om dagen och sen gå hem.

På frågan om situationen när en medarbetare sjukskrev sig efter hans verbala påhopp, och tillrättavisningen av Stampens kommunikationschef, säger han:
– Jag tänker inte diskutera interna personalärenden bara för att jag slutat på GP. När konflikter sker är det mitt jobb som chef att ta ansvar för situationen och se till att organisationen fortsätter fungera. Det är klart att jag har min version av vad som skedde, men jag tänker varken dela med mig av den eller kommentera vad Hampus Knutsson sa.

Markus Hankins är en äkta Göteborgsson som har bott hela sitt vuxna liv på Hisingen. Han växte upp med ensamstående mamma och två systrar medan pappan höll till i sitt hemland USA. Redan som liten fick Markus Hankins upp ögonen för journalistiken. På mellanstadiet fick han praoa hos sin morbror som var reporter på Eskilstuna-Kuriren och sedan skriva för Göteborgs-Postens ungdomssektion "Graffiti". I tonåren föddes ett starkt samhällsintresse och hjärtat satt till vänster. Ett tag funderade han på att satsa på politiken, men journalistiken lockade mer. Efter gymnasiet skrev han för ungdomstidskriften Epigon som grundades av Carlos Rojas och som fostrade flera namnkunniga journalister, däribland Emanuel Sidea och Axel Gordh Humlesjö.

Efter några års avbrott från skrivandet för "riktiga jobb" som löpande bandet på Volvo återfann Markus Hankins sin lust och sökte sig till JMG. Här startade han supporterbloggen "Bara Ben" som punktmarkerade IFK Göteborg med humoristisk touch. Hobbyprojektet vann Aftonbladets stora bloggpris år 2006.
– Jag drog igång bloggen själv men snart var det runt 80 personer som skrev för den. Det var väldigt mycket humor och satir, men vi fick också kontakt med unga spelare och kunde avslöja en del transfernyheter. Det hände att Robert Laul på Aftonbladet kunde ringa mig och fråga vad som var på gång, minns Markus Hankins.

När det var dags för praktik sökte han båda kvällstidningarna ("där var det mest drag") och hamnade på Expressens västsvenska edition GT.
– När jag kom in på GT var jag 25 år. De andra som jobbade där hade varit där i 30-40 år och var enormt trygga i det. Det var inte många som bröstade upp sig och tog plats. Det var inte alls som jag hade förväntat sig.

Markus Hankins persona och driv passade perfekt på tidningen och efter något år blev han anställd av den dåvarande chefredaktören Lars Näslund. Men det var när Frida Boisen virvlade in på redaktionen som det började hända saker på allvar.
Thomas Mattsson (Expressens chefredaktör) hade gett henne uppdraget att väcka GT till liv och dra igång en digital satsning. Nu skulle vi driva upp trafiken, men också få genomslag i samhället.

Frida Boisen gjorde Hankins till nyhetschef och sin högra hand. Tillsammans gjorde de GT till en kampanjtidning som oblygt tog ställning i både högt och lågt, från trängselskatt till köttätande på Way Out West. Trafiken till sajten ökade markant. Genom offensiven i sociala medier och viss draghjälp av storebror Expressen lyckades GT gå om GP i Kia-index. Ett faktum som de inte var sena att gnugga in i ansiktet på sina antagonister.
– Vi var frustrerade över att GP var större än oss. Därför satte vi som mål att gå om dem. Det lyckades vi med ganska snabbt, trots att vi hade en redaktion med 20 medarbetare och de var 200. För att berätta om det för gamla och nya läsare la vi cross promotion som en bombmatta, och det funkade. Till slut började polletten trilla ner om att GP inte var störst i Västsverige längre.

Hur såg du på GP på den tiden?
– Jag tyckte att GP var väldigt tråkiga och trötta. De var den klassiska maktfaktorn som funnits hur länge som helst och aldrig blivit utmanade på allvar. När vi presenterade siffror som visade att vi varit större än dem digitalt i ett halvår viftade de bort oss med arrogans. Det ledde till att vi pumpade på ännu hårdare med texter om hur bra vi var. Det kändes som att gnabba med sina föräldrar, och det var roligt att se hur de påverkades av våra framgångar.

Efter tre år slutade Frida Boisen på GT i mars 2015. Valet av hennes efterträdare pekade ut en ny riktning för tidningen. Sofia Dahlström värvades direkt från huvudkonkurrenten GP där hon var nyhetschef. Istället för kampanjer och klickbomber talade hon om vikten av att bli bättre på grävande journalistik och lokalt nyhetsarbete. Markus Hankins säger sig inte haft något otalt med sin nya chef, men i kölvattnet av Frida Boisens sorti uppstod ett vakuum.
– Det var tråkigt när hon lämnade. Vi hade haft en väldigt rolig period. Ingen av cheferna som jobbade där då finns kvar i dag. När Frida försvann kändes det som att ett kapitel tog slut.

Samtidigt höll Göteborgs-Posten på med en omorganisation med målet att bygga upp en ny webbredaktion i ett eget dotterbolag – GP Online. Tidningen behövde någon som kunde leda den nya satsningen och Markus Hankins såg sin chans.
– Jag hörde av mig till Cecilia Krönlein (dåvarande chefredaktör på GP) och sa att jag var intresserad. Vi kände inte varandra, så hon ville kolla vem jag var för typ. Hon hade förstås en bild av mig efter att jag hållit på och bråkat med hennes chefer på Twitter.

En fika med chefredaktören och två intervjuer senare var jobbet hans. En och annan lyfte förstås på ögonbrynen över rekryteringen.
– Folk blev förvånade när jag slutade. Jag hade jobbat på GT i åtta år och brann verkligen för produkten. Vi hade slagit alla rekord, både ekonomiskt och trafikmässigt, och vunnit priser. Men det kändes som att det var läge för en ny utmaning. Och en perfekt utmaning var att göra samma resa med GP och bli större än GT igen. Det skulle ju bli ett bra bevis på min roll i det hela.

Kulturkrocken mellan kvällstidningsmänniskan Hankins och den konservativa morgontidningsmiljön uppstod tämligen omedelbart. Till en början blev han ansvarig för en grupp på 17 medarbetare som var vana att lägga ut artiklar i ett sävligt tempo utan någon större koordinering.
– Mitt uppdrag var att styra upp arbetet, vinna nyhetsrace och öka trafiken. Det var full fart som gällde. Jag satte mig ner med alla och det visade sig att de var missnöjda och förbannade av alla möjliga skäl. Men jag berättade också att vi hade väldigt tuffa mål att nå. Det resulterade i att en väldigt stor majoritet valde att ta avgångsvederlag och sluta. Fördelen blev att vi kunde rekrytera en massa unga talanger som var sugna på att jobba hos oss.

Hans uppfattning är att konflikten med journalistklubben på tidningen började redan här.
– Facket betraktade GP Online som ett sätt att skapa separata LAS-listor, så att vi inte skulle påverkas vid ytterligare nedskärningar. Eftersom jag var ytterst ansvarig för onlinedelen blev jag något av en syndabock, trots att beslutet om uppdelningen hade fattats ovanför mitt huvud.

Hösten 2015 handplockade Markus Hankins flera nya medarbetare från bland annat SVT, Sveriges Radio och sin gamla arbetsplats GT. Sammanlagt var det 25 personer som arbetade på webbredaktionen. Antalet sajtbesökare växte, liksom de interna motsättningarna.
– Vi började snabbt slå tidigare trafikrekord och ökade starkt i sociala medier. Varje vecka skickade jag ut interna nyhetsbrev och berömde personalen. Samtidigt satt det folk på andra avdelningar där det inte gick lika bra. Det skapade en vi och dem-situation där GP-facket såg oss som hotet mot deras existens, säger han och fortsätter:

– Jag tycker att den här situationen blev väldigt olycklig. En viktig del av framgången på GT var att vi slutade tänka digitalt och papper. Vi jobbade tillsammans mot ett och samma mål. Men det blev jättesvårt på GP, där papperstidningen satt i väggarna och man inte berättade för oss vad som var på gång förrän i sista stund.

På tidningsredaktionen såg många det som att du var en drivande faktor bakom splittringen. Vilket var ditt ansvar?
– Jag insåg att separationen av de båda verksamheterna skulle skapa slitningar, och att jag som chef för det nya skulle få ta stryk. Det sa jag också i ett möte med flera högt uppsatta chefer. Alla var medvetna om att det skulle bli tufft och sa att de skulle backa mig. Men ingen visste att vi några månader senare skulle hamna i en rekonstruktion. All ångest och frustration som fanns från början multiplicerades plötsligt. Det gjorde också att jag fokuserade mer på min organisation än att bygga broar.

Kritiken mot Markus Hankins hade två spår. Ledarstilen var en sak, men allt fler ifrågasatte också den journalistiska inriktningen. GP:s sajt liknade allt mer en tabloid med riksnyheter, internationella rewrites och artiklar som uppenbart syftade till att flyga på Facebook. GP fick ett antal gånger kritik för klickfiskeri och tveksamma rubriksättningar som "Ladies and gentlemen, we got him!" när en misstänkt terrorist (senare friad) greps av Säpo.
– Det som fällde honom i slutändan var journalistiken, inte det andra, menar en källa på tidningen.

Den som letade efter den lokala bevakningen av Göteborg och Västsverige fick ofta scrolla ner en bra bit på sidan. Klyftan mellan tidning och webb manifesterades också i innehållet. Men Markus Hankins tycker inte att bilden av kursändringen var korrekt.
– Jag tycker det var helt rätt väg att gå. Läsarna tyckte det också eftersom vi fullständigt krossade alla rekord om och om igen. Vi fick en väldig massa nya läsare samtidigt som vi behöll en majoritet av de som kom från Göteborg och Västsverige. Den lokala journalistiken fanns ju kvar och ökade till och med, men andelen minskade från runt 85 till 65 procent. Vi producerade helt enkelt mer innehåll.

GP:s strategi var att bli en rikstäckande nyhetssajt som utmanade drakarna i Stockholm. Visst kan man ana antagonismen och lillebrorskomplexet, den klassiska rivaliteten mellan de båda städerna, i Hankins och Krönleins ambitioner.
– Vi försökte skapa en riksprodukt utanför Stockholm, vilket ingen annan redaktion lyckats med tidigare. Den stora förändringen var inte tilltalet utan att vi jobbade mycket mer med rikspolitik och internationella nyhetshändelser. Plötsligt började vi matcha DN och SvD på antalet unika besökare per vecka. Bara för att man kommer från Västsverige betyder det inte att man bara vill läsa lokalt material.

Enligt Resumés källor pågick diskussioner mellan journalistklubben på Göteborgs-Posten och Stampens högsta ledning om situationen på onlineredaktionen. Från fackligt håll krävde man att Hankins skulle petas, men Peter Holmlund och Cecilia Krönlein stod på hans sida. Beskedet var att ligga lågt under rekonstruktionen för att inte skapa mer bekymmer än de som redan fanns. Själv vet han inte exakt hur tongångarna gick, men indikerar att den tillfälliga omplaceringen förra hösten handlade om att blidka kritikerna.
– Det blev en väldigt infekterad situation mellan GP och GP Online. Facket på GP var väldigt missnöjda med bolaget, mig och övriga chefer. Då jobbade jag strategiskt under en period där jag inte satt med den övriga redaktionen för att lugna ner situationen. Det var ett beslut som jag och min chef fattade i samråd, säger han.

Utifrån fick man bilden att du var olämplig att leda det operativa arbetet.
– Jag kom ju tillbaka ganska snabbt och gjorde det igen. Under en rekonstruktion blir saker väldigt känsliga och företaget behövde en bra relation med facket för att komma överens i en massa andra frågor. Då blev det enklare att tillfälligt gräva ner vissa stridsyxor, enligt min bild.

Att en kursändring var på gång gick att skönja redan tre dagar efter julafton i fjol. Efter att Stampens nyemission var i hamn hintade huvudägaren Peter Hjörne om framtiden i en intervju med Dagens Industri. Flera gånger återkom han till vikten av "lokal kvalitetsjournalistik" och att en digital betallösning var på gång. När Johan Hansson och GP:s nye chefredaktör Christofer Ahlqvist tillträdde blev det ännu tydligare att sajtens räckviddsfokus snart skulle vara ett minne blott.
– Jag tror inte riktigt på den strategin utan ser en risk att GP blir mindre än vad de behöver vara. Både sett till personal och räckvidd. Risken är att de blir för lokala och inte levererar det som unga digitala läsare är intresserade av. Det sa jag redan när kursändringen blev känd, säger Markus Hankins.

Hur såg din vision ut om du hade fått fortsätta?
– Då hade vi gått om DN och SvD och etablerat oss som en riktig rikstidning online. Jag är helt övertygad om att vi skulle ha klarat det, och vi var på god väg att lyckas.

Markus Hankins kan betraktas som ett symptom på mediernas uppjagade klickjakt som pågått de senaste åren. Men också hur branschens fokus har skiftat. Tidigare användes siffrorna i Kia-index flitigt av redaktörer som ville dänga sina konkurrenter i skallen med nya trafikrekord. Mått som unika webbläsare och sidvisningar var enkla att pumpa upp, men sanningen är att de står sig slätt jämfört med den omfattande användardata som Facebook och Google kan erbjuda. Följaktligen är det också de som kapar åt sig en växande del av den digitala annonskakan. De flesta mediehus har i dag insett att läsarintäkter är vägen att gå framöver.

Hur ser Markus Hankins på den här utvecklingen? Och var han inte fel ute i sin jakt efter räckvidd?
– Redan under 2015 slog vi fast att Stampen och framför allt GP var i behov av att växa om det skulle finnas en tillräcklig räckviddsaffär för att ens ha alternativet att kunna erbjuda "digitalt premiuminnehåll" som man tar betalt för. Det är liksom enklare att göra en digital affär av 1000 läsare än av 100. Men då måste du först få 1000 personer att läsa din produkt. Det finns alltså inget motsatsförhållande i dessa modeller. Men ser man till vad som produceras för GP:s papperstidning, både 2014 som 2017, så saknas helt ett innehåll med tyngd och skärpa nog för att konkurrera med det som exempelvis DN har, säger han.

Bortsett från enskildheter, finns det något du känner att du borde gjort annorlunda?
– Jag borde ha fokuserat mer på att visa hela organisationen och omvärlden att vi var "the good guys" som inte ville någon illa. Vi var ett gäng unga människor med olika bakgrunder som jobbade väldigt sammansvetsat. De gånger jag försökte bygga broar trampade jag på ömma tår. Det är lite synd, för annars hade vi kunnat nå ännu större framgångar med mindre gnissel.

Tror du att din personlighet låg dig i fatet?
– Nej, de som ogillade mig hade gjort det även om jag var timid som en mus. Missnöjet låg hos personer utanför min organisation. De jag jobbade med presterade fantastiska resultat, och jag har fortfarande kontakt med många. Jag är glad att så många som jag rekryterat som reportrar och redaktörer numera är mellannivåchefer på olika håll i Sverige. De är nästa generations mediechefer.

Vad säger du om bilden av dig som kom fram i rapporteringen?
– Vissa grejer stämde, andra var helt osanna eller byggde på missförstånd. Jag valde att inte ta strid i offentligheten. Det är klart att det var negativt för mig, men jag kan stå rakryggad gentemot personerna som jag arbetade med och säga att jag gjorde ett bra jobb. Det här var modernisering på ett vis som gjorde många i den "äldre gubbfåran" på olika håll nervösa och fick dem att spy galla över vår verksamhet. Men ska jag ta skit för att leverera resultat och lyfta in verksamheten i 2000-talet, så får det väl vara så.

Vad nästa steg i Markus Hankins karriär blir återstår att se.
– Jag har fått en del konkreta erbjudanden och en del trevare. Både inom mediebranschen och politiken. Men jag kan inte säga så mycket mer just nu.

Vad har du gjort sedan du slutade?
– Först och främst tog jag semester. Det behövdes efter 1,5 år av mer eller mindre konstant jobb. Sedan har jag hållit på med ett litet bokprojekt. Det är en roman i redaktionsmiljö med en del inspiration från verkligheten. Vi får se om det kommer till nästa års bokmässa...

Markus Hankins om:

Live-sändningen från krogen med kollegor
– Det var en tabbe, inget snack om saken. Jag levde i en kultur som var yngre än GP-sfären och såg mina kollegor för mycket som kompisar och för lite som chef, vilket jag har lärt mig av. För alla inblandade hade det varit bättre om det inte skett, med tanke på kulturkrocken hos de gamla i fackklubben och ledningen.

Kritiken tveksamma rubriksättningar
– När man sitter i Göteborg och säger att man ska slå DN och Svenskan, samtidigt som en massa skattepengar pumpas in för att rädda företaget, håller branschmedier koll på vad man gör på ett helt annat sätt. Varje litet misstag blir till rubriker. Jämför de "krigsrubriker" vi fick med de tabbar som Expressen, DN och Aftonbladet gjort den senaste tiden så ser ni en stor skillnad. När du sysslar med nyheter går det aldrig att kvalitetssäkra ditt arbete till 100.

Att söka reportrar som kan skriva 20 artiklar om dagen
– Många som sökte sig till oss hade en felaktig föreställning om vad GP Online var. De ville sitta i tre månader och skriva på ett reportage snarare än att jobba med breaking news. Jag menade inte att man bokstavligen skulle skriva 20 artiklar om dagen, och jag tror att de flesta förstod det. Men vi fick in sex gånger fler ansökningar till GP Online efter den jobbannonsen, utan att spendera en enda krona på annonser i branschpress.

FAKTA/Markus Hankins
Ålder: 34
Uppvuxen: Hisings Backa i Göteborg
Bor: Brämaregården i Göteborg
Familj: Flickvän, mamma och två yngre systrar.
Utbildning: Journalistprogrammet på JMG i Göteborg
Karriär i korthet: Reporter på GT/Expressen, Redaktör på Expressens Sanktan.se, Nyhetschef på GT/Expressen, Onlinechef för Göteborgs-Posten, Onlinechef/Redaktionschef på Stampen Digitala Medier
Tjänar: 744 000 (2016)
Gör på fritiden: Ser på otroligt mycket fotboll. Lagen i mitt hjärta är IFK Göteborg och Leeds United.
I lurarna: Hiphop. Klassisk East coast med Mobb Deep, Nas, Biggie och liknande. Men även Tove Lo, eller lite Nirvana.
Kollar på: Just nu på säsong två av True Detective eftersom Game of Thrones senaste säsong tog slut.
Medievanor: The Hill, Raw Story, Vice, Expressen, Blåvittpodden, SvD, Aftonbladet, New York Times, MSNBC, Allt om mat, Cmore Sport, Sporf och GT, utan inbördes ordning.
Mest använda appar: Instagram, Twitter, Cross Boss (korsord) och You Tube.
Oanad talang: Är otroligt historieintresserad, så är en svår nöt att knäcka vid quiz som går längre bakåt i tiden.
Hissar: Expressen som plantskola. Jag tycker det är Sveriges bästa utbildning i journalistik - att jobba några år på Expressen. De som varit där vet hur tufft det kan vara, men hur otroligt mycket bättre man bli som journalist av det.
Dissar: Donald Trump:ifieringen i svensk politisk debatt. Vi har på kort tid sett en förändring i tonen som innebär ökad pajkastning och lågvattenmärken som inte gynnar någon.

Fotnot: Intervjun publicerades ursprungligen i Resumé nr. 7, september 2017.



Dela sidan: