Dela sidan:

Sedan #metoo-rörelsen exploderade för snart en månad sedan har Aftonbladet befunnit sig i stormens öga. Även om flera andra mediehus skakats av anklagelser om sexuella trakasserier och övergrepp från medarbetare har mediefokuset ofta riktats mot just Aftonbladet.

Tidningens krönikör Fredrik Virtanen var tillsammans med en ännu icke namngiven kollega och TV4:s Martin Timell de första att namnges av en rad tidningar. Aftonbladet kritiserades för att man varit långsamma och obeslutsamma i sin hantering av Virtanen, både publicistiskt och från arbetsgivarhåll. Den utredning som inleddes två dagar efter att Virtanen pekades ut av Cissi Wallin är fortfarande inte avslutad. Aftonbladets publisher Sofia Olsson Olsén var vid tidpunkten självkritisk till hur man hanterat ärendet.

– Vi kunde absolut ha agerat snabbare i frågan, den kritiken tar jag till mig. Men det här visar tydligt mitt uppdrag som å ena sidan publicist och drivkraften i att berätta sanningen och mitt uppdrag som arbetsgivare med personalansvar för en enskild medarbetare och dennes integritet. Jag tror och hoppas att många också har respekt för den hållningen, berättade hon i en intervju med den egna tidningen.

Den senaste veckan har tidningen och dess ledning även fått mycket uppmärksamhet för hur de hanterat publiceringen av "Dokumentet 2.0". 80 av Aftonbladets 129 kvinnliga anställda hade i dokumentet vittnat om sina erfarenheter av sexism på tidningen. Från början antogs att Dokumentet 2.0 var initierat av medarbetarna själva men har visat sig vara ett beställningsjobb från ledningen. Redaktörer för projektet var Eva Franchell, Åsa Linderborg, Frida Söderlund, Ebba Thornéus och Gunilla Granqvist.

Turerna kring vad Dokumentet 2.0 skulle innehålla har varit många. Inledningsvis var tanken från redaktörerna att berättelserna skulle publiceras i sin helhet, något som Olsson Olsén motsatte sig.

"Jag har landat i att vi inte kan publicera materialet i Aftonbladet i dess nuvarande form. Det viktigaste skälet är att även om personerna som förekommer i berättelserna är anonyma så är jag ytterst ansvarig för om någon skulle kunna identifieras, detta gäller både män och kvinnor" skrev hon i ett skriftligt uttalande.

Inledningsvis var målet att Dokumentet 2.0 skulle publiceras den 23 november, något som inte skedde. Så sent som i onsdags eftermiddag berättade Åsa Linderborg, redaktör för dokumentet och Aftonbladets kulturchef, att Dokumentet 2.0 skulle publiceras i någon form.

– Men vi kommer att publicera Dokumentet 2.0 om några dagar. Det är vi överens om nu. På något sätt ska detta offentliggöras. Men jag kan tyvärr inte säga hur just nu, säger hon till Resumé.

Igår stod det dock slutligen klart att det inte blev någon publicering. I ett internt mejl berättade redaktörerna att många av de kvinnor som lämnat vittnesmål känt sig lurade av tidningens ledning och därför ville dra tillbaka sina inlagor. Redaktörerna kände att de inte längre hade mandat att publicera berättelserna och hoppade därför av projektet.

"De flesta känner sig lurade av publisher och några känner sig lurade även av oss. I och med detta faller alltihop för vår del, eftersom det är Aftonbladets kvinnor och ingen annan vi fått mandat att representera. Och hur ärligt vi än skulle bearbeta och presentera materialet, kommer det uppfattas som att vi mörkar något på ledningens uppmaning" berättade redaktörerna i mejlet.

Den uteblivna publiceringen av Dokumentet 2.0, tidningens hantering av Fredrik Virtanen och onsdagens kritik från den tidigare medarbetaren Jennifer Wegerup har lett till att tidningen befunnit sig i en kritikstorm som visat sig vara svår att ta sig ur.

– Under hela #metoo-tiden har Aftonbladets kriskommunikation och publicistiska verksamhet flutit ihop. Det sätt man hanterat hela frågan publicistiskt har gett en känsla av kris och mycket faller tillbaka på Sofia Olsson Olséns hantering av Virtanen och Dokumentet 2.0. Att man så snabbt valde att avbryta samarbetet med Staffan Heimerson tror jag handlade om att lugna känslorna internt på Aftonbladet. Det verkar inte ha fungerat, berättar Niclas Lövkvist, vd och senior rådgivare på pr-byrån Agency.

Jeanette Fors-Andrée har arbetat med förtroendekriser och kriskommunikation under 13 år.

– Generellt kan man säga att perioden vittnat om en tystnadskultur och dubbelmoral från mediehusen, både Aftonbladet och TV4. Det är oerhört skrämmande att mediehus som utkräver ansvar från andra skyddar sitt eget hus när det kommer till kritan. I sitt arbete kräver de tillgänglighet från andra men springer själva och gömmer sig, menar hon.

Vad sänder det för signaler att man varit så långsamma att rapportera om problemen?
– För det första är det slående hur långsamma de varit. Huvudkonkurrenten Expressen har varit långt mycket mer radikala i sina namnpubliceringar och gett mer uppmärksamhet åt hela #metoo-rörelsen. Kritiken om inkonsekvens i namnpubliceringar från Aftonbladet har i många fall varit relevant, säger Lövkvist.

Enligt en undersökning från Novus hade endast en av tio svenskar förtroende för kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen 2016. Siffran för dagstidningar låg på sex av tio.

Att kvällstidningarna redan har ett så lågt förtroende från allmänhet, påverkar det hur de bör agera i tider av kris?

– Att man har lågt förtroende för dem innebär ju inte att man inte tror på vad som står i tidningarna. Här sammanfaller ett förtroendeproblem för tidningen och publicisten som är mer allvarligt för en tidning med lågt förtroende. Man måste sopa rent framför sin egen dörr innan man sätter sig på höga hästar gällande namnpubliceringar. Annars påverkas trovärdigheten när man vid ett senare tillfälle ska rapportera om utomstående parter, fortsätter Niclas Lövkvist.

Enligt honom vittnar den velande kommunikationen kring Dokumentet 2.0 om interna problem på Aftonbladet.

– Som i vilken annan organisation som helst måste den ledande personens ord vara det som gäller. Att då låta någon annan springa före med andra budskap skapar problem. Jag misstänker att problemen handlar om ett bristande ledarskap där man på ytan gett stor frihet och löften åt redaktörerna innan man tänkt igenom konsekvenserna. Det gäller att vara tydlig med hierarkin, framför allt i ärenden som gäller den egna personalen.

Sofia Olsson Olsén har upprepade gånger påpekat att det råder nolltolerans för sexuella trakasserier på Aftonbladet.

– En chef måste gå ut och säga att det råder nolltolerans, det är den enda hållbara ståndpunkten. Frågan är vad det betyder och när det träder i kraft? Är det när anklagelserna kommer eller när en polisutredning ligger på bordet? Ordet nolltolerans har blivit lite som värdegrund. Det är något man ofta talar om men desto svårare att förhålla sig till i skarpt läge, berättar Lövkvist.

Vad kommer de senaste veckorna att innebära i framtiden för Aftonbladet?

– Framför allt kommer det att påverka internt. Om man inte har förtroende från stora delar av redaktionen blir det svårt för Sofia Olsson Olsén att sitta kvar. Kon hon motivera sitt agerande och förklara för sina medarbetare att hon är någon att luta sig vid när det blåser internt och externt? Sen är det många publicister, inte bara Olsson Olsén, som måste ta en titt på sig själva gällande både publiceringar och icke-publiceringar, menar Lövkvist.

Jeanette Fors Andreé menar att när en kris gått så långt kommer det ta lång tid för medierna, inte bara Aftonbladet, att återfå förtroende från allmänheten.

– Mediehusen måste visa på handlingskraft genom att agera och inte bara säga att man ska göra det. All bra krishantering börjar inifrån och de åtgärder man tar där, annars faller det hela platt, säger hon.



Dela sidan: