Dela sidan:

Det började så bra.
Klassiska avslöjanden.
Riksrevisionsverket, Transportstyrelsen, Trafikverket, pensionsbolaget Allra, Paradisläckan och allehanda blandat smågodis av liknande karaktär.

Det kändes nästan som en fläkt från franska revolutionens dagar. Chop, chop så choppades huvuden. Höga chefer avsattes och några på lägre nivåer. Och så den där vanliga jakten på makthavare som inte ville uttala sig.

Svar via informationsdirektörer. Och korta kommentarer via mail. Det skanderades högt runt giljotinen att avslöjade personer måste svara på frågor, vilket i och för sig inte hade ändrat den redan avkunnade domen att avgå.

Minns faktiskt hur Winston Churchill en gång, i en hetsig debatt i underhuset, attackerades med krav på omedelbar avgång, men svarade att just det var det enklaste av allt. Alltså, att avgå. Men att han bestämt sig för det svåraste – efter att ha insett sina misstag, förstått problemen istället bestämt sig för att stanna och ta ansvar.
Jag tror de flesta känner igen bilden av upprörda chefredaktörer, förlåt publishers, som ondgjort sig över att utpekade personer hållit sig undan.

Jakten på makten. Storsvindlarna. Lyxlirarna. Skattesmitarna och allt vad de nu kallats. Allt enligt kvällstidningarnas väderspråk, som alltid pendlar mellan arktisk kyla och tropisk värme. Men ingenting däremellan.

Det blev spel mot ett mål. Och hurrarop för mediernas granskande renhållningsarbete. I denna glädjeyra över egna stordåd också hat och ilska via verbala invektiv. De däruppe blev verkligen undflyende skurkar. Publicistiken en ärkeängel Gabriel. Med idel ädla syften. Förvisso uppblandat med sedvanlig kändisfixering och på tidningarnas betaltjänster de ännu mer publikdragande samlevnadsfrågorna som berör oss alla. Minns artikeln med rubriken "Kåt på grannen, vad gör jag?" samt "20 sätt att kolla om ens partner är otrogen". Eller, hur funkar sex i klimakteriet? Kommer inte längre ihåg om det var Expressen eller Aftonbladet. Eller båda. Och så Paradise hotell i tv, förstås. Mitt i alltihopa så bröt också Kicki Danielsson benet. Eller var det foten? Tyvärr samtidigt som diktatorn Kim Jong Un i Nordkorea skickade upp en ny missil, som dock inte syntes på löpsedlarna.

Bra med mångfald. Och allting går ju att förklara när man äger rätten att tala i sin egen tidning, där ju för övrigt alla ekonomiska framgångar, klickrekord, prenumerationsrekord och prisnomineringar samt priser ges utrymme i nivå med Nobelprisen. Ingen idé att argumentera emot. Utgivaren har sista ordet. Här är även de finfina medierna med, som DN och SvD. Överdriven självfixering och överdrifter kring sina egna prestationer är numera en oomtvistad rättighet. Mediekonsumenterna ska helt enkelt dränkas i propaganda så att de känner att de valt rätt tidning, tv-kanal, radio eller webb-sida. Tänk så lättlurade vi är allihop.

Men sedan kom det där #metoo. Och en del vändes nu rakt in i den mediala statsmaktens korridorer.

Nu blev det mediecheferna som svarade via mail eller oftast inte alls. Harm och förtrytelse och låsta dörrar eftersom alla så kallade profiler på DN, SVT, SR, TV4, Aftonbladet, Expressen, och jag har säkert glömt någon, inledningsvis var personalärenden.

Dåligt klickande. Namnpubliceringar klickar bättre. Expressen tar täten. DN följer upp med rejäla granskningar där mängder av anonyma källor ger en bild, inte minst av Aftonbladet. Även TV4 granskas och förefinns vara en förskräcklig arbetsplats. DN:s eget pastorat glöms förstås bort i granskningen. Varför och hur skulle DN kunna granska sig själv?

Jag minns förresten den så kallade frysboxen. För bara några år sedan placerade DN ut ett dussin medarbetare på stan utan arbetsuppgifter. Chefredaktören själv hade under ett halvår inte tid att prata med media. Särskilt undvek han tidningen Journalisten. Jag såg tv-bilderna hur han sprang undan i Almedalen. Minns också när en ännu tidigare DN-chef fick en lön på 20 miljoner kronor och inte heller hon hade tid att svara.
Även andra mediechefer har ofta hållit sig undan när det gällt att kommentera sina löner.

Expressens högste chef skriver maratonartikel och strör namn omkring sig på misshagliga personer hos konkurrenten Aftonbladet. Glömmer förstås att nämna sin egen profilerade medarbetare, som för min del gärna får jobba vidare.

DN ger sig i kast med en kulturprofil med anknytning till Svenska Akademien och med detaljer som gör att alla i kulturkretsen vet vem det är. Smart.

Och när Aftonbladets profil till slut får sparken, ett ord som för övrigt inte används av Aftonbladet, så skriver DN om honom som den "våldtäktsanklagade", trots att förundersökningen lagts ned. En ny rättsprincip där vi alltså inte längre är oskyldiga om vi blivit friade. En gång mordanklagad, alltid mordanklagad. Aftonbladet motiverar, i någon sorts Kafka-stil, beslutet om att ge honom sparken med att den negativa nyhetsrapporteringen varit så omfattande att det inte skulle gå att komma tillbaka. Alltså och bland annat på grund av det Aftonbladet själv skrivit.

Samma DN granskar Medieinstitutet, som låter granska granskningen, och vars kritik sedan DN:s kulturchef avfärdar med orden att "vi hade tillräckligt på fötter". Och så fortsätter det med talmannen i Riksdagen, som jag själv följt i ett år för en tv-produktion. Men han får förstås inget genmäle och de kvinnor, som vill ge annan bild än DN:s, får inte heller publicera sig. Jag råkar veta en del om det som påstås och att den nya utredning om nämnde talman, som DN påstår finns, faktiskt inte har gjorts av de personer som DN påstår har gjort den. Och anonyma källor ger olika bilder av hans ledarskap. Men bekräfta-hypotes-journalistiken är förstås oändligt uppfinningsrik. När talmannens påstådda sex-sms inte dyker upp efter en vecka så vänds vinkeln mot hans påstått burdusa ledarskap och härskartekniker.

Språkbruket eskalerar. Jag läser en ledarskribent på SvD som på Facebook beskriver vissa män som svin. Det gör även känd programledare på TV4. Vissa män kan förvisso vara ok, men andra är svin. En känd Tv-profil beskrivs som ett rötägg. Och Kulturprofilen kallas äcklig av vår demokratiminister. Hon som för cirka 10 år sedan, när hon var programledare på TV4, visade brösten för mig när jag inte ordnade fler trailers för hennes program. Står i min bok "Räkna med känslorna". Åsyna vittnen finns.

Tidigare sekreterare i Svenska Akademien säger "den jävlen" om kulturprofilen.
Själv har jag särskilt svårt för ordet svin då jag numera ofta kallas för judesvin. I Almedalen var jag också både äcklig och smutsig jude. Detta är filmat och kommer i det där tv-projektet jag nämnde.

Men här och nu undrar jag över alla krafttag som journalister, fackliga organisationer och demokratiministern själv dragit igång för att motverka näthatet. Hur funkar det när vi själva kallar människor, dömda eller ej spelar ingen roll, för alla dessa nedsättande saker? Vilken blir signalen till alla vanliga näthatare? Kör på och kör hårdare! Eller?

Och vilken trovärdighet finns kring den kritik vi riktat mot Donald Trump för hans språkbruk mot politiska motståndare. Och vilken vokabulär tror vi kommer att uppenbara sig i nästa års valrörelse om det är på den här nivån vi ska tala med varandra och om varandra. Olika åsikter riskerar lätt att bli graverande och då funkar det väl att kalla meningsmotståndare monster.
Jag har tyvärr svårt att få ekvationen att gå ihop.

Vidare. Som ung journalist, i en annan tid än vår, lärde jag mig att det inte duger med för många välplacerade och anonyma källor. Det tär på trovärdigheten. Mina artiklar kom tillbaka från deskens redaktör med arga anteckningar om att ta ett varv till. Då fanns inga anonyma möjligheter i elektroniska brevlådor. Insändare publicerades under signatur om brevet hade avsändare med namn, telefonnummer och adress. Och på den tiden var de repressiva strukturerna minst lika tuffa som idag och anställningstryggheten mycket sämre. Dåtidens många visselblåsare blev ofta av med jobbet. Jag har pratat med och intervjuat flera av dem.

Jag lärde mig att i alla lägen fundera över skälen till anonyma tips. Vad är drivkraften bakom en läcka? Svaret på frågan behöver inte påverka nyhetens relevans. Men vart tog källkritiken vägen? Sedan var det frågan om att publicera namn. Stor restriktivitet och höga krav på det oavvisliga samhällsintresset, samt avvägning mot skaderisken. Vart tog den principen vägen? Det är faktiskt inget argument att hänvisa till andra. Det går inte att ursäkta sig med hur konkurrenten gör, eller hur det ser ut i sociala medier.

Jag blir tyvärr beklämd av att se hur medierna själva alltmer uppträder som de företag, organisationer och myndigheter de granskar. Ovilliga att vara tillgänglig och svara på frågor. Självsäkerheten som gör att man aldrig vill tillstå fel och därför inte på minsta lilla sätt vill ägna sig åt självkritik. Förträffligheten och ofelbarheten regerar samt kurragömmaleken bakom begrepp som "rör inte min integritet" och "alla som ifrågasätter något är ute efter att få fram sin sanning". Och andra sanningar är per definition alltid manipulationer och lögner. Mediernas chefer är förstås som upplysta, vänliga och inkännande renässansmänniskor. Inga skräckvälden här så långt ögat når. Inte ens i Marieberg.

Tänker själv att det är tur att jag inte längre själv är chef, jag med mitt offentligt beskrivna koleriska humör. Har också tänkt tanken vad som hänt om Volvo sparkat en viktig utvecklingschef på samma sätt som Ingvar Oldsberg fick sparken. Skulle media accepterat bolagets pressrelease om att han varit ett arbetsmiljöproblem? Hade det varit okej om Staffan Heimerson jobbat på Ericsson och någonstans sagt det han skrev och bolaget givit honom foten på direkten, efter ett halvt sekels anställning? Och samma fråga om alla de andra. Om Atlas Copco, IKEA eller Coop kallat utpekade anställda för rötägg, svin eller äckel. Hur hade de fria och obundna medierna gjort då?

Jag hörde en mediechef säga att de chefer som gjort fel ska få stanna eftersom de lärt sig något och blivit bättre människor. Bra, tycker jag. Men det gäller tydligen inte alla.
Jag sa i en intervju nyligen att HR-avdelningarna måste uppgraderas och att HR-direktören oftare borde vara bolagets vice vd. Jag fortsatte med att anställningstryggheten borde förstärkas och snacket om mer flexibilitet avvisas. Slutade med att bolagsstyrelser i gemen borde bli kontrollstation för nolltolerans mot alla former av trakasserier och mobbning. Och jag betonade att jag själv säkert gjort en jävla massa fel, men att jag ändå tycker att jag har rätt att delta i samhällsdebatten. För så måste man säga för annars får man hela medieetablissemanget på sig.

Det blev förstås ingen reaktion. Jag tillät mig också fundera över risken att, om mediernas fixering vid kändiseliten fortsätter, så riskeras det viktigaste initiativ som den kvinnliga delen av mänskligheten tagit på mycket länge: #metoo.

Minns några få artiklar om dess grundare och gläds åt att Alexandra Pascalidou hyllar Taran Burke från New York, som drog igång denna hashtag redan för tio år sedan.

Jag måste tyvärr konstatera att jag fortsättningsvis kommer att ha svårt att bli upprörd när mäktiga medieföretag, som DN, Expressen, SvD, Aftonbladet, SVT, SR, TV4 eller någon annan i nästa granskning, indigneras när någon utpekad makthavare gömmer sig eller bara svarar med mail. Medierna har drabbats av ett remarkabelt trovärdighetstapp.

Jag kommer inte längre gå igång lika intensivt när medierna attackerar enskilda eller bolag för att de är giriga, när jag ser hur klickokratin satt klorna i medierna själva, när de nu skryter om alla klickrekord i namnpubliceringarnas och uthängningarnas spår. I ett internmail jag tagit del av från en stor tidning står det att helgen med Ingvar Oldsberg och hans påstådda skräckvälde blev en rekordklickis, delvis med hjälp av en svältande isbjörn. Däremot så gav inte attacken mot synagogan i Göteborg något kommersiellt tryck. Stod det i mailet. Pengarna är tydligare än på länge en stark och överordnad publicistisk princip.

Har medierna blivit som självaste Katla-monstret i Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta? Är cheferna dessa Tengilsmän som tutar igång sitt monster med sina trumpetande lurar när någon ska jagas, fångas och avsättas. Eller var det avrättas?
För egen del så tär detta framförallt på lusten att fortsätta i det här gebitet som är så grundläggande viktigt för vår demokrati. Lusten och glädjen har devalverats.

Och jag förväntar mig ingenting annat efter detta än misstänkliggöranden. Så har det blivit tidigare de gånger jag har beskrivit media, som en stingslig igelkott som alltid visar taggarna utåt så fort någon ifrågasätter något.
Särskilt om någon förrädare i de egna leden gör det.

Jan Scherman
Diversearbetare, tidigare vd på TV4 och affärsområdeschef tv på Aftonbladet

PS. Jag kan alltid pensionera mig i den viktiga Akademi jag är ledamot av – Korvakademien. I Akademier sitter man som bekant på livstid.



Dela sidan: