Dela sidan:

Det hade bara gått några veckor sedan startskottet för #metoo, när den första skådespelaren hörde av sig till Malena Rydell på SvD:s söndagsmagasin. Redaktören hade följt utvecklingen, hur även enskilda svenska män hade blivit uthängda i skuggan av de amerikanska skådespelarnas vittnesmål om Harvey Weinstein. Hon hade sett hur kärnfrågan – mäns sexuella övergrepp mot kvinnor – mer och mer hade börjat ersättas av en debatt om lynchjustis och huruvida det var rätt eller fel att hänga ut de anklagade i media. De skeptiska rösterna hade blivit allt fler, #metoo var inne i en dipp.

Skådespelaren hade vänt sig till Malena Rydell med en text hon skrivit, som också innehöll vittnesmål. Men hon ställde sig tveksam till att underteckna med sitt eget namn. Utan namn ingen publicering, svarade redaktören som samtidigt var i kontakt med en annan skådespelare som ville att kvinnor i branschen skulle börja berätta.

Kollegorna startade en chatgrupp och lade till ännu fler skådespelare. Därefter gick allt väldigt fort. Såväl nya personer som vittnesmål bara vällde in, och efter en explosionsartad helg var de uppe i hundratals.

På måndagen fick Malena Rydell ett enormt rådokument i handen, med berättelser om sexuella övergrepp, trakasserier, sexism – men utan de anklagades namn. Till slut var de undertecknande kvinnorna totalt 703. Samtidigt spred sig ryktet: kvällstidningsreportrar snokade i gruppen och förövare tog kontakt med uppgiftslämnare för att försöka stoppa publiceringen. Det gällde att handla snabbt, och redaktionen beslutade att köra tidigare än planerat.

Om förloppet i chatten går att jämföra med en knapptryckning, så kan det som följde efter publiceringen jämföras med en lavin.

#visjungerut #deadline #vikokar #konstnärligfrihet #medvilkenrätt #orosanmälan #imaktenskorridorer #tystiklassen #teknisktfel #vardeljus #larmetgår #kidstoo

Listan över alla upprop tycks inte ha någon ände. Och nya dyker fortfarande upp nästan dagligen. En ny standard var satt – en där man visade på magnituden av övergrepp, istället för att hänga ut enskilda män. För är det något som #metoo har visat, så är det hur omfattande problemet faktiskt är. Redaktören Malena Rydell var själv inget undantag. Arbetet med uppropet väckte sedan länge bortglömda minnen. Om övertramp, olämpliga förslag.

Plötsligt kom hon ihåg sådant hon inte funderat närmare över, fast det var övertramp. Som hur en äldre och välkänd rockmusiker hade betett sig efter en intervju, femton år tidigare.

 

Den sista november 2017. Malena Rydell drar i guldringen som hänger i hennes halskedja. Hon sitter framåtlutad invid ett svart piano och tavlor målade i klara färger; gult, blått och rött. Aftonbladets och SvD:s delade pentry, som annars är kalt som vilket annat, får henne att tänka på den turbulenta månaden i tidningshuset. Dokument 2.0, chefen, reportern, krönikören.

– Det har varit en ganska kaosig stämning. Under veckorna när olika Aftonbladetmedarbetare var omskrivna var det improviserade stormöten här i pentryt flera gånger. Det var svårt att låta bli att tjuvlyssna när man hämtade kaffe.

Medan Aftonbladet tvingades vända sig inåt levererade SvD utåt. #tystnadtagning resulterade i allt man önska sig av ett genomslag, berättar Malena Rydell.

– SVT Aktuellt öppnade med nyheten redan samma kväll, trots att vi lade ut ganska sent. Kulturministern kallade upp cheferna för nationalscenerna morgonen efter och statsministern uttalade sig. Nästan alla medier gjorde uppföljningar. Det var enormt och vi kom snabbt upp i över en halv miljon läsningar. Det är det näst mest delade artikeln någonsin på SvD. De sex upprop vi publicerat har fått närmare 3 miljoner sidvisningar och lästiden har varit långt över det vanliga.

– #Metoos utveckling gör att det känns som att man är med och skriver historia. Det här kanske låter förnumstigt och högtidligt, men det är journalistik som gör skillnad. Det var #tystnadtagning som satte standard för alla som har kommit efter. Det blev mallen. Dessutom vändes debatten om #metoo, eftersom skådespelarna var så många och dessutom valde att inte namnge förövarna. Det blev en diskussion om strukturer, vilket faktiskt förvånade mig, då till exempel resonemang om mäns kollektiva skuld och ansvar har mött stor skepsis under många år.

Men #metoo har också fått kritik. En docent och en doktorand vid Göteborgs universitet frågade sig nyligen i en debattartikel på GP om det här verkligen rör sig om en folkrörelse – eller om det i själva verket är en "mediekampanj". Man nämner en av SvD:s senare publiceringar inom kampanjen som exempel; #akademikeruppropet, där tidningen ska ha efterfrågat fler berättelser. Där ska det enligt forskarna dessutom ha förekommit flera andrahandsuppgifter.

Är det verkligen ett upprop om media är drivande part? Och hur väl har ni granskat uppgifterna som kommit in?

– Jag hade inte sett den texten i GP, det låter som lösa rykten från gruppen kring akademikerna som de skriver om. Nej, vi har inte efterfrågat fler, "värre" berättelser. Jag blev kontaktad av kvinnan som startat gruppen för akademikerna och gav henne olika råd: till exempel att upprätta en mejladress för insamling av vittnesmålen så att inte alla känsliga berättelser hamnade hos flera tusen personer. Sedan gick jag och en nyhetsreporter igenom alla vittnesmål. Vi kontrollerade flera uppgifter, och gjorde ett nyhetsjobb på en våldtäkt som det vittnades om, där reportern intervjuade kvinnan och kontrollerade hennes historia och rättssaken. I alla upprop vi har publicerat har vi gått igenom vittnesmålen, och tagit bort detaljer som gör att förövarna skulle kunna gå att identifiera. Vi har inte publicerat några andrahandsuppgifter.

– I den mån vi har haft resurser har vi gjort egen journalistik kring uppropen, och vi håller på med fler jobb. Då är det vanligt journalistiskt arbete som tar över – att kontrollera människors berättelser och faktauppgifter.

Hon anser inte, som redaktör, att medierna har varit en drivande part.

– Utan vi har fått råmaterial som vi har tagit hand om och redaktörat. Både jag och Erika Hallhagen (också kulturedaktör, reds anm) har jobbat intensivt med materialet. Nu är ju #metoo en exceptionell händelse, där själva utbrottet på sätt och vis varit själva nyheten, men generellt tycker jag att det är viktigt att journalistik kommer till på traditionellt vis, genom granskningar, tips och gräv. Jag vill inte se en utveckling där tidningar publicerar vad folk skriver i facebookgrupper rakt av. Eller rewritar kändisars Instagram, för den delen. Men naturligtvis kan sociala medier vara en källa som alla andra.

Har uppropet då gjort någon skillnad? Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har antalet anmälda sexbrott ökat med 33 procent i november jämfört med samma period året innan. Och myndigheten understryker att ökningen är direkt kopplad till #metoo. En betydelsefull effekt, skulle nog många säga.

Hösten är Malena Rydells första på SvD. Fram till i somras hade 41-åringen varit huvudkonkurrenten DN trogen i uppemot 15 år, mest som frilansare men emellanåt även som vikarie. Frilansperioderna har kombinerats med chefredaktörsrollen på den feministiska tidskriften Bang och senare även på samhällsmagasinet Arena. I två år ledde hon kulturdelen på Metrokonkurrenten Stockholm City.

De flesta som känner till Malena Rydell i dag förknippar henne sannolikt mest med genomarbetade samhällsreportage och porträtt. Som den vackert gestaltade träffen med författaren Per Hagman i Rom eller den omtalade intervjun med Youtube-profilen Joakim ''Jockiboi'' Lundell.

Idén om att bli journalist föddes i den småländska granskogen. Föräldrarna, båda lärare – "klassiska kulturintresserade adjunkter" – var flitiga läsare av såväl dags- som kvällstidningar, men även magasin som ETC och Tidningen Vi. Som tonåring begav hon sig själv till Ljungbys "raggargrill" för att köpa magasin enligt sina egna preferenser, medan tonårsgrabbar brände epatraktorernas gummi runt kiosken. Visst hade hon likasinnade i den lilla industriorten, men kanske inte så många som hon hade önskat.

Malena Rydell minns sin barndoms sinne; frustrationen över platsens inskränkthet, rasism och brist på subkulturer. Mot den fördömda granskogen som tycktes kväva varenda flyktväg. Hon ritar upp ett osynligt kors på bordet framför sig.

– Här, i mitten, ligger Ljungby. E4:an går från norr till söder och korsas av väg 55 från Halmstad till Kalmar. Det enda man ser utmed vägarna i alla riktningar är de n där höga industriellt planterade granskogen. Jag känner mig än i dag instängd i granskog. När stormen Gudrun blåste ner träden så tänkte jag något i stil med 'låt dem rasa'. Det var förstås väldigt omoget. Men precis som många andra som har varit avigt och kritiskt inställda mot sina små uppväxtorter, så har jag senare insett att det inte fanns någon anledning till att gå och vara arg eller att se ner på den.

– Frågan om urbaniseringsvågen är väldigt intressant, alltså hur det påverkar samhället att sådana som du och jag lämnar alla småstäder. Häromåret gjorde jag min första tv-serie med Po Tidholm i SVT, om just de frågorna.

Någon sa en gång till Malena Rydell att hon är "innehållsorienterad", i ett försök att beskriva hennes bevekelsegrunder. Enkelt uttryckt drivs hon inte av pengar eller titlar, snarare bildning. Det blir kanske extra tydligt när hon gör ett försök att sammanfatta sin spretiga utbildning bestående av foto- och humaniorakurser.

– Det var inte direkt en utbildning som ledde något specifikt... ett...Vad heter det?

Yrke?

– Ja! Haha.

Istället har hon på olika sätt sökt sig till nya sammanhang som lär henne något nytt och driver henne framåt. Till exempel var det inte främst feministisk övertygelse som drev henne till Bang (knappast heller pengar, den halvideella tidningen har aldrig varit någon kassako), utan det var snarare Bang som gav henne insikter i de feministiska perspektiven.

– Det har varit viktigt för mig att göra roliga och meningsfulla saker, som man lär sig av. DN gav mig reporterhantverket. På Arena lärde jag mig massor om den politiska världen och spelet i den. Bang var ett feministiskt universitet. Det känns som att jag lärde mig mer där än i studierna. Det var en intressant tid, åren efter boken Fittstim, då alla skulle vara feminister. Jag minns att Anders Borgs pressekreterare hörde av sig efter att alliansen hade tagit över makten. Borg ville berätta att han var feminist och om det feministiska i regeringens politik. Sedan kom en backlash. Det vi ser i dag är nog en ny högkonjunktur. Om man tittar i ett kort perspektiv går det hela tiden upp och ned för de feministiska frågorna. Men om man ser i ett längre kan man nog nu konstatera att utvecklingen gått ett steg bakåt och två steg fram.

 

Novembers sista förmiddag har övergått i lunch och Malena Rydell saltar en spenatsoppa toppad med två kokta ägghalvor. Hon försöker klyva en ena halvan med skeden medan hon reflekterar över första tiden på DN, som förutom roliga reportagejobb och friheten hon gavs som grön vikarie innehöll en del musikrecensioner och korta, rätt menlösa intervjuer med fåordiga musiker.

– Man satt i en svit på Sheraton med någon halvtjackad popartist som inte hade så mycket att säga. Och kanske inte heller ska säga så mycket. Sedan gällde det att skriva fram dem. Man byggde på deras myt.

I dag tycker hon att intervjuer kan vara en av de mest intressanta journalistiska formerna – om man gör det bra.

– Jag har ju skrivit mycket kritik som frilans, men de sista åren har jag känt att jag vill ägna mig helt och hållet åt journalistik. Just nu är jag redaktör, men jag skulle gärna vara reporter på heltid ett tag också.

– På 00-talet var det nog oproportionerligt mycket okritisk nöjesjournalistik i svenska medier. Nu är det en helt annan tid, med en ny generation redaktörer och chefer samt en ny syn på vad som är bra samhällsjournalistik, porträtt och nyhetsfeature.

Hon försöker hålla två saker i huvudet samtidigt, #metoo och hennes egna erfarenheter. De två vävs ihop i ett minne från när hon var 26 år gammal.

– Jag har kommit att tänka på en intervju med en välkänd äldre svensk rockmusiker. Själva intervjun var ganska normal och han betedde sig proffsigt. Men efteråt började han ringa till redaktionen och flåsa i luren, ville bjuda ut mig. Han kom med oanständiga förslag, var jätteäcklig och jobbig. Jag minns inte ordagrant vad han sa men det var något i stil med 'kom och ligg med mig på ett hotell'.

Efter några samtal slutade hon svara. Eller så slutade han ringa. Malena Rydell minns inte.

– Jag är inte helt säker på hur jag hanterade det sen, men jag antar att jag kavlade upp ärmarna och skrev en text i alla fall. Men det var knappast en isolerad händelse, det fanns gubbar överallt som gjorde så. Precis som många andra har vittnat om de senaste veckorna så gjorde man ändå ingen grej av det, ville inte skriva fram sig själv som den personen liksom. Det är så sjukt egentligen, att man utgick från att det där är sådant som händer, som hör till... Jag hade nog inte ens kommit att tänka på det om det inte vore för #metoo. I dag hade jag hanterat det annorlunda, antingen skrivit om hans beteende eller ställt jobbet.

Hon tar en snus på maten, funderar själv på frågan om uthängning. Ska hon nämna rockmusikern vid namn eller anonymisera?

– Det skulle nog kännas lite konstigt att namnge just honom, för det kunde ha varit vem som helst egentligen. Fenomenet är rätt allmänt. Jag tror att jag tar ett beslut i tystnadtagning-andan, där vi inte namnger.

Det är viktigt att vi i de traditionella medierna håller hårt i de pressetiska reglerna, påpekar hon.

– I början av #metoo var det många som svajade efter trycket från trollmobbarna, men vi får aldrig landa i att publicera namn efter tryck därifrån. Det är en viktig fråga för mediernas överlevnad, att hålla gränsen till alternativmedierna. Det är avgörande för trovärdigheten. Och för demokratin. I fallet med #metoo har styrkan varit att kollektivet gör avtryck, snarare än de olika separata namngivningarna.

Fakta / Om Malena Rydell

Ålder: 41.
Bor: Enskede gård.
Uppvuxen: I Småland.
Familj: Marcus, regissör och tre barn; Blenda, 12, Maria, 5 och John, 1 år.
Tjänar: 490 900 (2016).
Karriär i korthet: DN som musikkritiker och reporter, chefredaktör på Bang, kulturchef på Stockholm City, chefredaktör på Arena. Frilans för Expressen men framför allt DN Kultur. Är just nu vikarierande redaktör på SvD:s söndagsmagasin.
Utbildning: "Läste motsvarande en fil kand på Lunds universitet (litteraturvetenskap, drama-teater-film, medie- och kommunikationsvetenskap, kulturadministration bla.) men tog aldrig ut någon examen. Bildjournalistiklinjen på Biskops Arnö."
Medievanor: "De stora tidningarna i flödet och så mycket i New Yorker jag hinner. Älskar P1."
I lurarna: Yung Lean och countryjullåtar.
Lästips: Lillian Ross "Reporting always", Ariel Levys "När reglerna slutat gälla".



Dela sidan: