Dela sidan:

Jonas Sjöstedt var arg. Igen. Detta är hans och därmed V:s problem. Ilskan brinner i ögonen vars svarta pupiller växer i tv:s närbilder. Näsborrarna fladdrar medan ögonbrynen spänner sig i 45 graders vinkel ner mot näsroten. Vreden utgör förmodligen hans bränslekälla, det är ur den han hämtar kraften när han ställer sig på de svagas sida. Det visar på glöd och passion, menar partistrategerna.

Jo vars. Saken är bara den att de som tilltalas av den fräsande ilskan är lika upprörda själva och sannolikt redan röstar på V, drivna av sin confirmation bias. Strategin, om det nu är en strategi, är värdelös eftersom han bara talar till de redan frälsta. Samtidigt skrämmer Sjöstedt bort de empatiskt lagda som tilltalas av mjuka värden och som är försiktigt sökande i sina partisympatier.

På andra sidan skranket står en inte lika argsint men dryg Jan Björklund. Hans härskartekniker spelar över hela skalan, från översittarens småleende av en sort som en gång fick Lars Ohly att tappa greppet, till gammeldags uppläxande magisterfasoner. Magdalena Andersson å sin sida framstår som begåvad och kunnig men arrogant i sin överlägsenhet. Även finansministern förefaller omedveten om sitt flitiga bruk av härskartekniker. Annie Lööf, Ebba Busch-Thor sjunger i samma tonart som de övriga, ibland bara i lite lägre stämmor. Allt medan partikamraterna hurrande spelar boogie-woogie på gillaknapparna.

Det tycks som man missat ett par grundläggande lektioner i modern reklampsykologi. Men först: det handlar om marknadsandelar (jag förstår att termen bär emot, Jonas). Partierna, och därmed deras ledare, ska alltså inte locka redan övertygade väljare utan finna nya.

Så psykologin då. Fladdriga mesproppar som jag kan finna sunda argument såväl till höger som till vänster, bara det inte lutar för mycket åt det ena eller andra hållet. Oss osäkra väljare vinner du inte genom att bete dig arrogant eller aggressivt. Beslut fattas nämligen med känslor. Jovisst. Nervtrådarna som kopplar ihop känslor och beslutsfattande ligger nära varandra i den delen av hjärnan som kallas amygdala. Oavsett vad man tycker om det, röstar vi väljare emotionellt, precis som vi baserar köp av såväl bil som bostad på känslor. Och människan styrs av sin längtan efter något bättre.

Därför blir också Stefan Löfven kontraproduktiv i sina eviga motvalser. Hur många gånger till ska han säga "vi ska inte ha... I Sverige gör vi inte..."? Visioner säljer, inte negationer. Vill partierna nå nya väljare kan de bryta sina mönster av arrogans, aggressivitet och negativitet. Först behöver de lära sig ett nytt ord: disruptiv.

Disruptiv är en neologism (tjusig omskrivning för ett ord som är på väg att rymmas inom vårt språk). Ordet avser en företeelse som bryter ett invant mönster eller omkullkastar ett etablerat beteende inom affärsvärlden. I Silicon Valley och på mitt fånhippa co-workkontor i Stockholms city är ordet lika självklart som laktosfri mjölk i kaffet. Att märka ut sig genom att vara disruptiv i sin kommunikation (eller särskiljande) är i sig en förutsättning för framgångsrik tillväxt.

Så tänk om och tänk tvärtom. År 2018 längtar vi efter sans och stabilitet, omdöme och klokskap. Eller annorlunda uttryckt: allt sådant som president Trump inte levererar. Istället för att skruva upp volymen och stimulera hatet genom att hetsa mot varandra, bjuds nu en möjlighet att ta tillvara denna längtan hos människor. Valet 2018 handlar inte om att vinna orddueller. Det handlar om att vinna hjärtan. God Jul!

Björn Rietz
Copywriter
Bjorn@rietz.se



Dela sidan: