Dela sidan:

År efter år har jag och flera i branschen fått utstå allt från sexistiska kommentarer och tafsande till rasistiska tillmälen och nedlåtande skämt om muslimer, men vi har lagt locket på. Av rädsla för att bli ifrågasatta, rädsla för att bli utfrysta och rädsla för att bli av med jobbet.

Men äntligen händer det.

Det lyfts på lock, det höjs röster och vi gör upp som aldrig förr. Det här året har människor stått upp för varandra, stått bredvid varandra och backat varandra oavsett typ av kränkning. Initiativ som #jagärhär, demonstrationer mot nazister och den fantastiska #metoo-rörelsen väcker hoppet i mig.

LÄS MER: Canan Yasar - "Var är Pablo och Fatemeh?"

I decennier har både kvinnor och personer som inte passat in i normen fått utstå trakasserier på sina arbetsplatser och sällan var det någon som stod upp för en, eller sa ifrån. Och det är just det som har varit den röda tråden i de flesta av de berättelser vi har fått ta del av i #metoo-rörelsen. Tystnaden vid sexuella trakasserier har varit iögonfallande. Några har blundat, andra har ryckt på axlarna och vissa har skämtat bort det.

Det sker en revolution. I kölvattnet av trakasserierna växer det fram en helt annan typ av gemenskap i Sverige. En gemenskap som inte tolererar kränkningar, oavsett om de är sexistiska eller rasistiska, oavsett vilken bransch man verkar i.

Men jag hoppas att denna gemenskap även inkluderar den typ av trakasserier som jag och många med mig är alltför bekanta med. Att det leder till att vi bryter tystnaden vid rasistiska kommentarer. Att vi höjer vår medvetenhet och säger ifrån när kollegor utrycker sig illa om personer som behövt fly krig, när det skämtas om muslimer eller när vi inte ses som individer utan klumpas ihop som "dem".

Canan Yasar
Creative director på Obeya PR



Dela sidan: