Dela sidan:

När jag tackade ja till att skriva den här krönikan gick jag inte bara med på att leverera en text. Jag accepterade också i tysthet att jag skulle kunna komma att granskas. Om jag torgför mina åsikter om pressetik får jag också finna sig i att andra kan ha synpunkter på hur etiskt jag själv beter mig. Ganska rimligt, eller hur?

I kölvattnet av de publiceringar som skett under MeToo har frågan om vem som är att betrakta som offentlig person kommit till ytan. Offentliga personer måste, enligt de pressetiska reglerna, tåla närgångna granskningar även av det som många skulle betrakta som privatliv.

Allmänhetens Pressombudsman, Ola Sigvardsson, brukar prata om att offentliga personer är de som har samhällsbärande roller, som politiker, ledande tjänstemän, företagsledare och militärer. Men också de som är "samhällsförstörare" alltså grova brottslingar. Det här är ett väldigt bra rättesnöre för alla redaktioner att hålla i. Men nu ska vi krångla till det lite.

En fritidspolitiker i en liten kommun, ersättare i fritidsnämnden, åker fast för rattfylla. I samma poliskontroll, och med samma promille åker den profilerade opinionsskribenten också dit. Skribenten har gjort sig ett namn på att propagera för hårdare straff för de flesta brott, inklusive rattonykterhet. Vem av de två är det rimligt att namnge i rapporteringen? Skribenten är inte folkvald, men har oändligt mycket större möjligheter att påverka attityderna kring brott och straff än sjuksköterskan som på fritiden engagerat sig i kommunalpolitiken.

Tänk om vi i stället definierade en offentlig person som någon som 1) själv valt offentligheten och som 2) använder offentligheten på ett sätt som påverkar andra människor. Vad händer då? Statsministern, ministrarna och företagsledarna är lika offentliga med en sådan definition. Men helt nya grupper i samhället kan också kvala in. Kändisar som använder sitt kändisskap för att driva opinion, sociala medier-giganter, influencers. En och annan journalist. Fritidspolitikern däremot kanske ramlar ur.

Min poäng är inte att fler personer automatiskt ska betraktas som offentliga så att vi i medierna får friare tyglar att skriva mer närgånget. Men när samhället förändras så förändras också maktstrukturer. Möjligheten att påverka andra människors liv följer inte alltid titlar och utnämningar. Då är det också rimligt att ta en förnyad diskussion om vem som är offentlig person.



Dela sidan: