Dela sidan:

Det är ett utsatt jobb att vara politisk chefredaktör på Aftonbladet. Som enda nationella tidning med en vänsterlutande ledarsida står tidningen ofta i centrum och är själva sinnebilden för de mediekritiker som menar att journalister och tyckare är av sådant slag att de aldrig sätter en fot utanför Södermalm. Ledarsidan drev under flyktingkrisen en linje för fortsatt öppen invandring och tickade därigenom av ytterligare en box för skräniga mediekritiker med anonyma profilbilder.

Karin Pettersson tillträdde tjänsten efter valet 2010 då hon som kommunikationschef ledde Socialdemokraternas kampanj. När hon ser tillbaka på de 7,5 år som gått jämför hon tjänsten som politisk chefredaktörs med en politikers.

– Jag har aldrig sett det som just mitt jobb utan ett jobb som någon måste ha och driva. Efter att ha gett mitt allt under 7,5 år har jag närt en längtan efter fördjupning och då är det dags att lämna över till någon som kan driva det vidare.

Det låter som att du ser på tjänsten om en börda någon var tvungen att axla.

– På sätt och vis. I och med den position Aftonbladet har är det en enormt viktigt plattform i svenskt samhällsliv och debatt. Att vara politisk chefredaktör där är på många sätt som ett ämbete. Jag har sett det som något jag haft förmånen att få göra under en period men nu är det dags att lämna över till någon annan.

När Karin Pettersson kom till Aftonbladet befann sig svensk politik och den offentliga debatten i ett annat skede. Alliansen hade precis vunnit sitt andra val, Fredrik Reinfeldt etablerat sig som en självklar ledare för Sverige och landet hade hämtat sig förhållandevis väl från finanskraschen två år tidigare. Aftonbladets ledarsida och svensk vänster i allmänhet befann sig i opposition, ett tacksamt läge för den som vill driva opinion. Caremaskandalen och effekterna av vinstdrivande bolag i välfärdssektorn i kombination med att Alliansen under sina år vid makten genomförde skattesänkningar på omkring 140 miljarder kronor var något som engagerade läsarna och kunde fylla ledarsidor i dagar. Det hat som dagens ledarskribenter, på båda sidor, i dag får utstå stod heller inte i full blom. Sverigedemokraterna hade fortfarande 5,7 procent av rösterna.

– När jag klev in bestämde vi på ledarredaktionen att vi skulle ligga till vänster i den ekonomiska politiken, stå för ett öppet och mångkulturellt samhälle samt att vi skulle ta en hård fajt med Sverigedemokraterna och de som vi uppfattar vill närma sig dem politiskt. De första åren var i en del av tidsandan och jag kände en enorm medvind. Inför valet 2014 kände jag att vi i mångt och mycket var med och formade den vänstervåg som svepte genom samhället.

Om det inför valet fanns en vänstervind skulle det visa sig att den mojnat när väljarna väl vandrade iväg till vallokalerna. Den kollektiva vänstern stod kvar och stampade på i princip samma valresultat som fyra år tidigare medan Sverigedemokraterna mer än fördubblade sitt och blev landets tredje största parti.

– Den politiska inriktning vi talar för har varit hårt tillbakapressad de senaste åren men så är det i politiken. Man kan säkert diskutera kring huruvida det är vår uppgift att vända det men jag är av uppfattningen att det är större krafter än som varit i rörelse. Samtidigt blir det i tider av politisk motgång viktigare att vara en röst som går ut och bryter av mot något som jag uppfattar som en ökad grad av konservatism, nynationalism och hårda tag.

Enligt Karin Pettersson hände något med den svenska offentligheten efter valet den 14 september 2014. En förändring som även skulle komma att påverka de människor som figurerar på landets ledarsidor.

– Efter valet var det som att aggressiviteten la i en extra växel och det allmänna trycket från omgivningen blev mycket hårdare. Den hatvåg som började välla in då har bara tilltagit i styrka sedan dess.

Hur påverkar det dig som person?

– Man blir trött och i perioder kan man vara väldigt rädd vilket man absolut inte kan visa utåt. Man får lära sig att hålla det borta. I den här tjänsten handlar det om att driva idédebatt, vara engagerad i en mängd politiska frågor och ha en idé om hur en modern vänster ska se ut.

Varför hatar alla troll Aftonbladets ledarsida?

– För att vi står för öppenhet, tar tydligt avstånd från Sverigedemokraterna och kallar dem för ett rasistiskt parti. Det är därför. Att vi dessutom är vänster driver folk till vansinne.

Hur stort inflytande en ledarsida verkligen har är svårt att utröna. Klart är i alla fall att ledarskribenter i tyckonomins tidevarv utvecklats till en form av journalistikens rockstjärnor som hyllas av de egna fansen och skys av de politiska motståndarna.

– Jag tror att opinionsbildning och ledarsidor fyller en viktig funktion men att politiken inte styrs av den. Den påverkas snarare av hur människor uppfattar sin verklighet vilket vi inte kan göra något åt. Däremot kan vi visa upp våra åsikter och bästa argument, vad folk väljer att tro på beror på en rad andra faktorer.

Som politisk chefredaktör fattade Karin Pettersson även beslutet att Fredrik Virtanen, efter de uppgifter som kommit fram om honom i #metoo-rörelsen, inte längre kunde skriva för Aftonbladets ledarsida. Beslutet fick den tidigare kollegan och vännen att kalla henne för "någon som degenererat till att vända kappan efter den populistiska vinden".

– Fredrik är och har varit en god vän och kollega som bidragit med massor till vår redaktion. Han har gjort ett jättebra jobb som krönikör men att ha den rollen innebär också ett speciellt uppdrag där du företräder en hållning och värderingar.

Karin Pettersson tystnar.

– När granskningarna från Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet kom uppfattade jag det som att det inte fanns några förutsättningar för honom att göra det jobbet. På ett professionellt plan var det inte ett svårt beslut att fatta, på ett personligt var det svårare.

Under hösten var det många tidningar som beskrev hur redaktionen på Aftonbladet präglades av en ingrodd sexism i kombination med ett idoliserande av tidningens manliga profiler. Förutom Virtanen stängdes ytterligare en medarbetare av från sin tjänst efter att upprepade gånger ha fällt sexistiska kommentarer om kvinnliga kollegor.

– Jag hade väldigt dubbla känslor under den perioden. En arbetsplats som jag uppfattar som fantastiskt kan upplevas helt annorlunda av någon annan. Jag har en viss plats i hierarkin, jag är chef och bestämmer hur det ser ut runtomkring mig.

Själv menar Karin Pettersson att hon utöver den våldtäktsanmälan som lämnades in mot Fredrik Virtanen 2011 inte kände till de övriga fall av sexism och trakasserier som beskrevs i media.

– Jag har funderat jättemycket på om jag inte tagit saker på allvar, om det funnits signaler jag inte uppfattat, om det funnits unga kvinnliga vikarier som uppfattat Aftonbladet annorlunda än jag och var vi egentligen brustit. Det som kommit fram är helt oacceptabelt, det är inget jag kan sticka under stol med. Samtidigt hoppas och tror jag att Aftonbladet lär sig av det här.

Karin Pettersson beskriver hur hon som ny skribent på Aftonbladet chockades av mängden läsarreaktioner. Tidigare i karriären hade hon varit med och startat upp nyhetsmagasinet Fokus och var under fem år tidningens chefredaktör. Fokus må vara en bland journalister hyllad tidning men relationen till läsarna skiljer sig markant mot den på en kvällstidning.

– Det är nog svårt att greppa förrän man själv sitter där. Just läsarrelationen är vad jag älskar med Aftonbladet, det finns en känsla för vad läsarna vill och förväntar sig. Man lever i symbios med dem. På Fokus skrev vi för oss själva och hoppades att andra skulle gilla det medan man på kvällstidningar börjar i andra änden.

När hon nu lämnar ledarsidan gör hon det för en tjänst inom ett område som på många sätt formar den arena där vi för våra offentliga samtal. Genom den nya rollen "director of public policy" vill Schibsted bli mer offensiva och ta större plats i de politiska processer som formar koncernens villkor. Karin Pettersson kommer bland annat att bedriva lobbyarbete å koncernens vägnar. En annan del av tjänsten riktar in sig på Schibsteds relation till plattformar som Google och Facebook. Hon kliver på den nya tjänsten relativt nyhemkommen från ett års studier på Harvards medieinstitut Nieman Lab där hon riktat in sig på nätjättarna och hur propaganda genom dem påverkar det offentliga samtalet.

– Flera av de lärare jag hade på Harvard, bland annat Jonathan Zittrain och Joi Ito, beskrev sin resa från internetevangelister till att ha en mycket mer problematiserande inställning till just Google, Facebook och Amazon. Jag fick möjligheten att vara med i en kvalificerad diskussion där jag kände att mina ingångspunkter från politiken bidrog med något i en annars väldigt techig värld.

Vilka slutsatser kom du fram till som de inte gjorde?

– Skillnaden mellan oss speglar nog egentligen ett europeiskt kontra ett amerikanskt synsätt. Amerikaner anser ofta att staten är farlig och att lösningen istället måste komma inifrån företagen själva. Jag har en tydligare systemsyn och anser att det måste sättas en politisk press på dem. I dag har de växt sig så stora att även amerikanerna borde inse att de på många sätt utgör ett större hot än staten själv.

Press från europeiska politiker har redan börjat komma. Från och med årsskiftet är plattformarna i Tyskland tvingade att ta bort hatfyllt innehåll inom 24 timmar, den franska presidenten Emmanuel Macron vill lagstifta mot spridningen av "fake news" och flera brittiska parlamentsledamöter har den senaste månaden uttryckt kraftig kritik mot hur Twitter och Facebook ignorerat problemet med radikaliserande innehåll, en inställning som även premiärminister Theresa May gett uttryck för.

Karin Pettersson, med en bakgrund som ekonom, menar att man måste titta på den ekonomiska modell bolag som Facebook bygger på. Även om företaget på senare tid lovat att förbättra sig bygger den i mångt och mycket fortfarande på att hålla kvar användarna på plattformen så länge som möjligt för att kunna samla in ytterligare datapunkter.

– Kärnan i Facebooks problem är bolagets ekonomiska incitament, vilket gör frågan väldigt svår. De har byggt algoritmer baserade på vrede och polarisering, det skadar förutsättningarna för ett offentligt samtal och därigenom demokratin.

Det är samtidigt svårt att lagstifta mot en affärsmodell.

– Väldigt svårt. Samtidigt menar jag och många andra med mig att man måste titta på de här bolagen som offentlig infrastruktur och då behöver vi medborgare ha någon form av inflytande.

Många är de som vill se någon form av reglering av de stora plattformarna, hur den ska se utformas råder det dock delade meningar om. Karin Pettersson påstår sig heller inte ha några färdiga förslag.

– Jag får återkomma i frågan, skrattar hon.

Svaret på hur medierna ska förhålla sig till Facebook är heller inte helt enkelt. När plattformen slog igenom brett för omkring tio år sedan såg många medier den blåa nätjätten som en räddare i nöden. Det var innan det stod klart att räckvidd som affärsmodell inte höll och de digitala läsarintäkterna fortfarande var minimala. Sedan årsskiftet har Mark Zuckerberg meddelat en rad uppdateringar som förändrar förutsättningarna för de medier som vill nå ut i flödet. Facebook har det senaste året även erbjudit medier en plats vid bordet där utvecklingen av plattformen diskuteras. Huruvida de faktiskt lyssnar råder det delade meningar om.

Karin Pettersson menar att de närmsta åren blir avgörande för Facebooks framtid. Initiativ från politiken och Facebooks egna försök att stävja det groende hatet på plattformen har än så länge visat sig fruktlösa. Samtidigt visar undersökningar att användarnas förtroende för Facebook och andra plattformar är på nedåtgående. Särskilt skarpt är förtroendetappet i USA. Alla är heller inte övertygade om att de fyller en samhällsviktig funktion, inte ens Facebook själva.

– Användarperspektivet glöms lätt bort när vi pratar om de här bolagen. Det är en ganska dålig deal för konsumenterna att ge bort all sin data och i utbyte få ett sämre politiskt samtal. Användarna har heller inte så mycket mer än sina sociala kontakter investerade där. Även om Facebook i dag har ett stort försprång finns det inga större hinder för användarna att byta till en annan plattform.

FAKTA/Karin Pettersson

Ålder: Nyss fyllda 43.
Familj:
Gift med Björn, två barn 9 och 6 år gamla.
Uppväxt i:
Enskede, Stockholm.
Bor:
Södermalm.
Utbildning:
Handelshögskolan i Stockholm, en termin på Chicago Business School. Lite idéhistoria och statsvetenskap. Ett år på Harvard som Nieman och Berkman Klein fellow.
Karriär i korthet:
Makroreporter på Finanstidningen, fem år som politiskt sakkunnig på Finansdepartementet, grundare av och chefredaktör på Fokus, kommunikationschef för S i valet 2010. Sedan dess politisk chefredaktör på Aftonbladet.
Tjänar:
1 347 200 kronor (2016)
Filmtips:
Återupptäckte nyligen Tombstone med en svettig Val Kilmer som Doc Holliday.
Lästips:
Det mesta av Ursula K Le Guin. För intressant och optimistisk civilisationskritik: George Monbiots senaste bok Out of the Wreckage. Läste nyligen om Anna Karenina och Katrine Marcals bok Det enda könet. Rekommenderar varmt båda. Och ja: Agnes Lidbecks Finna sig tog knäcken på mig på ett bra sätt.
Gör på fritiden:
Sportklättrar så fort jag har tid. Läser. Träffar kompisar.
Medievanor:
Har en bra twitterfeed som jag hittar det mesta igenom på morgonen - allt från branschnyheter till Breitbart. New Yorker och Boston Review för nöjes skull. Mycket P1.
Hissar:
Mina kollegor på ledarredaktionen. Världens finaste gäng.
Dissar:
Det här jävla stockholmsvädret. Allvarligt talat.



Dela sidan: