Dela sidan:

Senvåren 2016. Det hade bara gått drygt två månader sedan maktkampen på Dagens Samhälle (DS) äntligen nått sitt slut och Mats Edman tvingats lämna sin post som publisher.

Han befann sig i Göteborg hemma hos Volvos kommunikationsdirektör Henry Sténson, tillika moderat politiker som under ett par år var styrelseordförande på DS under Mats Edmans tid på tidningen. I fart med att stiga in i hallen böjde sig Mats Edman ner för att knyta skorna, när plötsligt yrseln slog till, och allt blev svart. Några sekunder senare vaknade han i Sténsons skosamling och hade ingen aning om vad som hade hänt.

Därefter hände samma sak igen, tillbaka hemma i Hjorthagen. Sedan en gång till. Och ytterligare en. Totalt svimmade Mats Edman åtta gånger den sommaren.

Vad var det egentligen som höll på att hända?

 

Mats Edman ser mig djupt i ögonen.

– Vad har du för ögonfärg? Blå? Då kan vi till exempel ta den här, så får vi en passande bakgrund.

Det är snöslaskigt januari och det enhetligt vita rummet doftar nyrenoverat. Mats Edman hugger tag i ett tygskynke – som ger bakgrunden struktur – och illustrerar hur han kan byta bakgrund efter person och situation, så snart han har fått takfästen på plats.

Den förre mediechefen har blivit 61 år och tagit över en syateljé, ursprungligen ett cykelrum nära hemmet i Hjorthagen, inte långt ifrån medietäta Gärdet i östra Stockholm. Det var när han en dag ifjol finkammade området i jakt på lokal, som han såg att det lyste i ett fönster. Han knackade på och möttes av en sömmerska.

Bitte Palm, hon hade suttit här i 30 år och sytt scenkläder till stadens teatrar. Hon berättade att hon skulle flytta härifrån. Då såg jag det; ett fyrkantigt rum. Kamera betyder rum. Det här var trettio kvadratmeter, nästan i överkant. Tre papp i månaden, kanonpris.

Det låg en brunn i mitten av golvet som hantverkarna täppte till. Man smällde upp en skiljevägg så att han fick ett förråd. I taket fästes en ram för takskenor och tygstycken. Golvet spacklades och allt målades i vitt. Vips så hade Mats Edman sin egen fotostudio. Och en ny, lugn sysselsättning. Långt ifrån alla mediedebatter.

– Har du träffat Margareta Rickardsson? undrar han, nyser och tittar upp med ett leende samtidigt som han pekar på en vit perukstock bland studiolamporna.

– Hon hjälper mig att sätta ljuset, så att skuggorna faller rätt i ansiktet.

Många av Resumés läsare är välbekanta berättelsen om Mats Edman och Dagens Samhälle. Men även dess efterspel, som inte minst kom att handla om vem som äger sanningen; motståndarna på redaktionen? Styrelsen? Eller Mats Edman själv? Vad som är sant och inte är omöjligt för oss utomstående att avgöra. Men följande vet vi säkert:

Mats Edman kom till den kommun- och landstingsägda tidningen 2010 med en lång bakgrund som journalist, chef och vd inom framför allt affärspressen. Kommunsektorn "är dåligt granskad" sa han till Resumé när anställningen blev känd, och tillade retsamt: "Det vilar en präktighet och fotriktighet över bevakningen. Men det är en attitydfråga, kan ändras med enkla medel." Den uttalade ambitionen var kortfattat att börja bevaka även de privata underleverantörerna som finns i de offentliga verksamheterna: "Vi ska bli en Dagens Industri för den offentliga sektorn".

En av de privata välfärdsaktörer man började bevaka var Carema, som efter "Caremaskandalen" döpt om bolaget till Vardaga. Först hävdade DN missförhållanden på vårdbolagets äldreboenden. Sedan publicerade DS en artikelserie som visade på stora brister i DN-granskningen. Dagens Samhälle, med Mats Edman i centrum, anklagades i sin tur för att vilja skydda de privata välfärdsaktörerna.

2015 led DS av personalavhopp och sjukskrivningar. Mats Edman anklagades av medarbetare på redaktionen, inte bara för att ha publicistisk slagsida högerut, men även för mobbning och för att skapa tystnadskultur. Flera medarbetare på redaktionen undertecknade samma år en misstroendeförklaring mot publishern.

Året efter slutade Mats Edman, mot bakgrund av att ägarna – vars styrelse då dominerades av rödgröna politiker – föreslagit ändrade direktiv som skulle öka deras inflytande över tidningen. Med sig fick han 24 månadslöner i avgångsvederlag, alltså 2,6 miljoner kronor. Pengar som han lever på än i dag.

Mats Edman vänder sig mot en tavla i matta färger. Den står uppställd på ett element och föreställer sju ansikten. Alla utom det som avbildar honom själv bär masker.

Peppe Engberg (tidigare chefredaktör på Resumé, reds anm) målade den på eget initiativ. 'Du är ganska rak Mats' sa han till mig; 'Många går omkring med mask och förställer sig, men du säger som det är', återger Mats Edman.

Porträttet är inte helt olikt hur han upplevde sig själv i situationen på Dagens Samhälle. När Mats Edman talar om de infekterade händelserna blir det uppenbart att de hårda känslorna finns kvar. Han går till angrepp mot historiens huvudpersoner och beskriver det hela som en "kniptångsmanöver" från politiker i styrelsen och journalister på redaktionen.

– När jag anställdes frågade jag styrelsen upprepade gånger: 'Är det här verkligen den tidningen ni vill ha? En DI för offentlig sektor, mer affärsinriktad?' De svarade ja. Jag förtydligade att det kommer bli ett jävla liv. Var de beredda på det? 'Vi stöder dig till hundra procent'. Jag fick dessutom ett avtal som innebar att jag kunde ta risken att få sparken, för då skulle jag få ett avgångsvederlag. Lite 'fuck off-money' som man i sådana här jobb måste ha, för annars blir man feg.

– Men på de här politiska och känsliga markerna... När jag visade att jag menade allvar med att göra det de bett mig om, och inte längre rapporterade lika hovsamt och inställsamt mot kommunerna och landstingen som tidigare, och det ledde till politiska reaktioner... Då började en hel del krafter att röra på sig.

Somliga, inte minst från socialdemokratiskt håll, ogillade att DS skulle skriva om friskolor och vårdföretag som om de vore vilka institutioner som helst menar Mats Edman, eftersom de var emot de privata inslagen i välfärden.

– Men min ståndpunkt är att vi som journalister inte kan ha en politisk åsikt om de privatdrivna välfärdsbolagen, utan bara bedöma dem utifrån vad de gör levererar.

 

"Studio Artemis" står handskrivet med stora röda versaler på en brun pappskiva, följt av ett antal punkter: "Porträtt. Profilbilder. Människor & husdjur. Öppnar inom kort. Från 495:-".

Den nya fotoverksamheten är småskalig, enkel, "en lekstudio".

– Jag har haft ett par plåtningar den senaste veckan, bland annat en tjej som går från en organisation till en annan och behövde pressbilder. Som för alla småföretagare gäller det att sondera terrängen. Man börjar med de människor man känner, sedan ser man sig omkring. I lokalen här intill finns en man som restaurerar antika möbler. Honom har jag redan snackat med om att ta produktbilder åt. Sen har jag en idé. Du vet de här bilderna 'sådan herre, sådan hund'? Det finns en hundfrisör på andra sidan gatan...

Blir det en lukrativ verksamhet?
– Jag har inte riktigt tänkt i de termerna, utan mest kunnat konstatera att jag nu har chansen att ägna mig åt något jag har lust till. Jag är inte världens bästa fotograf, men inte heller oäven. Jag har fotat sedan jag var 15 år, på hobbynivå, och duger till ett nytt porträtt. Jag är inte ute efter att göra karriär. Jag är klar med det. Det här är för att det är kul, för att jag ska få pyssla med något på egen hand som ingen annan jävel ska ha synpunkter på, ja förutom den jag fotar då kanske, haha...

Men ingen styrelse, ingen ledning?
– Ingen ägare, ingen styrelse och heller inga medarbetare. Inga jobbiga, besvärliga gnällspikar, varken uppe eller nere.


Resumés reporter Mårten Färlin assisterar när Mats Edman arrangerar sin egen fotografering. Foto: Andreas Elgstrand

När konflikten på Dagens Samhälle begav sig var Mats Edmans politiska hemvist en central aspekt. Själv beskriver han sig som en "småborgare som alla andra".

– Jag har aldrig varit medlem i något parti. Jag gillar landet vi har, den parlamentariska liberalismen och marknadsekonomin. Men vi måste även ha gemensamma åtaganden som vi kanaliserar via till exempel den offentliga sektorn.

Men så har han inte alltid känt. Affärsjournalisten som anser att välfärdsföretag bör få plocka ut vinster var under 1970-talet enligt egen definition "marxist-leninist". Han växte upp på nionde våningen i ett hyreshus i Södertälje, i en lägre tjänstemannafamilj som röstade på Socialdemokraterna och samlade på Konsumkvitton. Han blev tonåring i en tid då många använde journalistik för att skapa förändring, läste Flamman eller Gnistan och var vänster. Även han själv och hans publikationer hörde till samma skrå, då han tillsammans med några gymnasiekompisar gjorde skoltidningen "Brasan". Dess publicistiska höjdpunkt bestod i den första intervjun med Jan Guillou (via brevväxling) efter att han fängslats för sitt avslöjande om "IB-affären".

I lumpen byggde Mats Edman vidare på sitt vänsterjournalistiska patos i form av den soldatfackliga tidningen "Inget vidare". Han bevakade sedan arbetsmarknadskonflikter och strejker som arbetsmarknadsjournalist på Södermanlands Nyheter. Rapporteringen var ensidig, berättar Mats Edman, som främst skrev ur arbetarnas perspektiv; "Jag var röd inte bara om öronen. Jag var röd om näsan också".

Men parallellt med att 80-talets nyliberalism växte sig allt starkare började det skava.

– Jag gnetade på där i Nyköping, och en dag ringer Bo Jender, vd för ett ABB-ägt företag på orten. Han sa 'hörrödu, jag ser att du skriver mycket om arbetsmarknadskonflikterna som pågår. Ska du inte komma över och få vårt perspektiv på frågorna?' Absolut, sa jag, och tillbringade hela två dagar där. Han berättade om deras produktion, hotet från Asien, robotiseringen och pressade marginaler. På de två dagarna förklarade han företagandets villkor. Mötet blev vändpunkten. Jag visste ingenting om ekonomi och företagande innan, utan hade bara stöttat den lokala kampen som alla andra. Jag kände mig så jävla korkad, kunde inte längre fortsätta utgå från att företagarna alltid har fel och de anställda alltid har rätt, och bestämde mig för att vidareutbilda mig i ekonomi på journalisthögskolan.

Efter kursen började han söka sig till tidningarnas ekonomiredaktioner. Via ett avslöjande om skrotföretag fick han vikariat på DN:s ekonomiredaktion. Han använde dessutom sina nyförvärvade kunskaper till att skriva ett kompendium i ekonomijournalistik som användes på journalisthögskolan, som senare blev en bok om hur man bevakar affärsvärlden.

En stor del av 80-talet ägnade han på Veckans Affärer, som före DI:s födelse hade något av en elitstatus. Där utvecklade han sina egenskaper i affärsjournalistik med hjälp av redaktionens reportrar och ekonomer. Han lärde sig läsa bokföring och att tolka statistik, blev något av en siffernörd.

Mats Edman återvände till Veckans Affärer på 90-talet, då som chefredaktör.

– Något av det viktigaste jag har lärt mig genom att förkovra mig i finansiell analys, matematik och statistik är att det är otroligt nyttiga verktyg för den som vill komma nära sanningen om företag, organisationer eller stat. En samhällsjournalistik där man inte förstår de ekonomiska sambanden är för mig väldigt lite värd. I migrationsdebatten fick man till exempel inte mäta människor i ekonomiska termer, i volym. Men 10 000 asylsökande kostar ju si och så mycket. 163 000 personer som kom 2015, det är sexton gånger mer. Hur påverkar det kommunerna? Det är relevant.

Mats Edman har genom karriären skördat både framgångar och motgångar inom affärsjournalistiken. Under åren har han hunnit med att grunda såväl börsbevakande Nyhetsbyrån Direkt ("Vi spöade både TT och Reuters så det stod härliga till") som gratissajten Ekonomi24.se ("Briljant idé som tyvärr barkade åt helvete ganska omgående på grund av den dåliga affären"). Han ägnade en stor del av 00-talet som vd på contentbolaget Appelberg innan han konstaterade det symboliska faktum att han att vägde nästan 100 kilo: "Jag hade blivit proppmätt. Det var ett jättebra jobb, men jag hade uppenbarligen skött det så bra att jag inte behövdes längre."

 

2016 var Mats Edman fast besluten att följa upp Dagens Samhälle med ett digitalt projekt som i många avseenden liknade hans ambitioner med den tidigare arbetsgivaren; ett Di för offentlig sektor, som dessutom skulle täcka "en sanning mellan Avpixlat och DN". I dag kallar han citatet om projektets positionering för ett försök att påkalla uppmärksamhet, snarare än en ambition att närma sig "alternativa media".

– Jag visste att om jag säger det, så blir det spinn. Sen visste jag också att många medvetet skulle missförstå det. Men det gav jag fullständigt fasen i – för vill man ha uppmärksamhet så får man sticka ut hakan.

Samtidigt är han den sortens journalist som lägger stor vikt vid konsekvensneutralitet, som i kombination med hans kärlek för konkreta siffror och en tämligen populistisk syn på redaktörskapet faktiskt kanske hade placerat produkten ungefär däremellan.

– Vi tänkte att vi skulle vikta innehållet efter vad svenska folket tycker är viktiga frågor, utifrån opinionsinstitutets mätningar. 2016 kunde vi konstatera att migrations- och integrationsfrågorna var heta. Säg att 30–40 procent av invånarna ansåg att den frågan var viktigast, då kunde en lika stor andel i vårt redaktionella innehåll handla om just det.

Att det blev foto istället för ett nytt medieprojekt beror, förutom att det skulle bli väldigt dyrt, på att han inte längre orkade vara kontroversiell.

– Jag har förmågan att i skrift och handling skapa kontrovers, som jag vet är en framgångsrik strategi. Men man får betala ett högt personligt pris. Som yrkesperson är jag väldigt stridbar, men inte lika mycket privat. Många kan inte skilja på de två, och då blir man till slut ganska trött på bilden av sig själv som byggs upp i media. Till slut vill man lämna den.

När Mats Edman böjde sig ner över diskmaskinen sommaren 2016 hade läkarna fäst en EKG-mätare på hans kropp. Han svimmade då för åttonde gången, och mätaren visade att det berodde på att hans hjärta hade stått stilla i 15 sekunder. Några dagar efter händelsen fick han en pacemaker inopererad på S:t Görans sjukhus i Stockholm.

– När man böjer sig fram så böjs även kroppspulsådern, ungefär som en vattenslang. Då måste kroppen signalera till hjärtat att det måste pumpa hårdare. Det är den funktionen som inte fungerar och gör att jag tuppar av. Det är en slitageproblematik som har med stress att göra. Jag brukar kalla det för Dagens Samhälle-syndromet.

Det har att göra med händelserna på tidningen?
– Har man jobbat som redaktionell chef i 30 år och dessutom varit med om en sådan här otrolig maktkamp... där man är ansatt från flera håll samtidigt och det dyker upp en massa påståenden och angrepp som man som chef faktiskt inte kan försvara sig mot – man går inte ut och kommenterar sina medarbetare under en pågående konflikt, man gör inte det, utan man håller käften. All publicitet, mobben, politikerna, det är klart att det blir ett otroligt stresspåslag. Jag var dessutom den som alltid stod upp. Två av mina närmsta medarbetare blev utslagna, sjukskrivna i flera månader.

– Jobbet har alltid varit stressigt, men det var den sista tiden på Dagens Samhälle som fick det att brista. Det är min enda förklaring.

 

Mats Edman skjuter fram stegen till fotostudions bakre vägg, tar fram ett rosa tygstycke och en tejprulle, tvingas improvisera i takskenans frånvaro. Han gör sig redo för att själv fotas av Resumés Andreas Elgstrand, och börjar skämtsamt gulla med sin docka Margareta Rickardsson.

Hur ser då mediechefen på sin egen skuld för vad som hände på Dagens Samhälle? Lider han av ånger?

– Jo, det är klart att man som chef gör fel hela tiden. Ledarskap handlar väldigt mycket om att navigera framåt i en osäker och ganska ogästvänlig terräng. Det är omöjligt att göra det utan att begå misstag och trampa människor på tårna. I synnerhet i samband med förändringsprocesser. Men jag har nog aldrig varit på en arbetsplats där jag fått så många 'goda råd' från gamla medarbetare som på Dagens Samhälle. Sen måste man förstå att förändring är enormt jobbigt för den som jobbat någonstans i 15–20 år. Det är ett jättehot, och då kan man få väldigt negativa känslor kopplade till den personen som genomför förändringen. Den personen blir hotet.

Kunde du ha gjort något annorlunda för att genomföra förändringen med en mjukare övergång? Kan du vara självkritisk på den punkten, i och med att du fick ett så stort motstånd?

Mats Edman tystnar. Enligt bandet är pausen hela 40 sekunder lång.

– Jag tycker att det här är en jättesvår fråga... Jag har nog aldrig stött på så många journalister som är så måna om att hålla sig väl med sin herre, sin ägare, SKL. Många hade varit med länge, och de projicerade sin rädsla för förändring på mig. Många ville helt enkelt inte börja skriva om de privata företag som var underleverantörer, utan bara om det kommunala systemet, som de alltid gjort. Inte heller ville de granska asylinvandringens konsekvenser. De var så inrotade i det systemet. Det är klart man drar på sig missnöje då.

Så inte så mycket självkritik egentligen?
– Jo, jag gjorde säkert en jävla massa fel, men det är inget jag vill gå in på detalj om. Alla gjorde fel. Världen är inte svart eller vit.

Mats Edmans karriärtips

"Lär dig skriva, räkna, analysera. Använd Excel, studera basal statistik. Med siffrornas hjälp kommer du närmare sanningen. Utan logisk kunskap blir du lätt en vindflöjel."

Fakta / om Mats Edman

Ålder: 61.
Bor: Hjorthagen, Östermalm.
Familj: Sambo, fem barn, fem barnbarn.
Tjänar: 3 154 300 (2016).
Karriär & utbildning: Journalisthögskolan i Stockholm. Reporter på Södermanlands Nyheter och DN. Vd för Nyhetsbyrån Direkt, Bonnier Finansinformation (Six), Ekonomi24.se och Appelberg. Chefredaktör för Veckans Affärer och publisher för Dagens Samhälle. Frilansare, författare och fotograf.
Medievanor: Omni, SvD, DN, Ekot, Kvartal, Fokus, Access och Facebook. "Det mesta via nätet. Just nu vansinnigt mycket foto-tutorials på Youtube."
Förebilder: "Janne Josefsson, Per Brinkemo, Lars Åberg, Paulina Neuding ­– fyra modiga journalister som vågar peta i obekväma sanningar. Och som fått utstå spott och spe för detta från så kallade 'kollegor'."
Aktuell: "Har förverkligat drömmen om en egen fotostudio."

LÄS MER: Det hemliga spelet bakom Mats Edmans avgång


Dela sidan: