Dela sidan:

Vädret var så där jävligt som det bara kan vara i Göteborg, när Enis Püpülek gick längs med Avenyn och sedan följde Södra vägen till byrålägenheten. Oktoberregnet tycktes falla horisontellt och ad:n kände sig helt tom inombords. Det var ganska egendomligt egentligen, för när han året innan äntligen hade fått chansen att bli en del av Forsman & Bodenfors, hade det varit en dröm som kommit i uppfyllelse. Ändå var det som om jobbet föreföll helt meningslöst.

Känslan var inte ny. Han hade haft den många år tidigare, men förlitat sig på att den skulle försvinna så länge han ändrade på något, förflyttade sig; kanske om han startade eget? Kanske om han fick jobb på "världens bästa byrå"? Men inget tycktes hjälpa – åtminstone inte inom reklambranschens ramar.

Den där genomvåta dagen 2015 tog han därför beslutet att konfrontera magkänslan; att lämna allt han hade byggt upp och återvända till skolbänken.

Det var ett steg skulle komma att vända upp och ner på allt.

I Stockholm skiner solen. Eller söder om stan, rättare sagt. Fågelkvittret i Drevviken ger tillsammans med den molnfria himlen sken av en vårig påskdag, men det är i själva verket ännu bara februari. Några är redan ute på isen när Huddinge kommuns utsända anländer till den snötäckta parkeringen i den ena bilen efter den andra: en projektledare, två ekologer....

– ...Och här kommer han som är snyggast i dag! utbrister projektledaren.

Enis Püpülek hoppar ur bilen med stylat hår, brunrutig flanellskjorta och orangea arbetskläder. Motorsågen i den ena handen, yxan i den andra. En vältränad ad klädd i arbetskläder – en scen som osökt leder tankarna till Blåkläders gamla reklamfilmer.

Men det är inget iscensatt med just den här situationen – det här är Enis Püpülek nya vardag, som nyanställd naturvårdare för kommunen.

Han hälsar och presenterar sin parhäst Felix.

– Han är min copywriter, säger han skämtsamt och skyndar sig sedan att understryka att även kollegan är naturvårdare.

– Men jag valde rätt yrke från början, replikerar Felix.

På dagens schema står "risvase", i ett samarbete mellan Sportfiskarna och Huddinge Kommun. Gruppen som har samlats ska sänka ner fyra pålar genom isen och förbereda för skolbarnen som kommer dagen efter; de ska i sin tur fästa ett berg av granris i mitten, som till våren kommer att sjunka ner till botten. Syftet? Att gynna sjöns ekosystem – och lära barnen ett och annat om naturvård.

Enis Püpülek suger in doften av kyla och böjer sig ned mot en hög granris, kniper tag i en kvist för att förklara.

– Abborrarna älskar att lägga rom här. Och det är viktigt för både fiskelivet och ekosystemet att de har bra förutsättningar för att göra det. På det här sättet hjälper man hela sjön.

Just det här. Att hjälpa abborrarna, träden och naturen är skälet till att han lämnade reklambranschen för skogen. För att skydda dess arter, bevara den biologiska mångfalden och i förlängningen bidra till en hållbar värld.

Till skillnad mot reklamen, menar Enis Püpülek.

Han går över isen till en ö en bit ut på sjön medan han berättar vad som hände det där året i Göteborg, när han lämnade Forsman & Bodenfors.

– Jag hade nått en slags dröm. Att jobba där som ad var kvitto på att man var bra i vår bransch. Jag hade också förmånen att hamna där när de blev bäst i hela världen. Jag var otroligt smickrad. Men sedan kom den där tomheten. Jag började ifrågasätta allt... varför håller jag på? Vad tillför man som reklamare? Det handlar om att vinna priser, få uppmärksamhet och tjäna mer pengar. Så att man köpa en ännu större lägenhet och resa ännu längre med flygplanet. För vad?

Ju mer han tänker på det desto mer upprörd blir han.

– Allt handlar om att tjäna pengar. Om att få mer folk att konsumera så att ägarna kan plocka ut större summor. Vem fan blir lycklig av konsumtion? Ändå öppnar vi köpcenter var och varannan dag som idioter. Ändå hyllar vi varumärken och försöker få dem att se perfekta och fina ut. I slutändan bidrar vi bara till att sabba miljön. Jag kanske låter cynisk, men det är ju meningslöst.

Du har ju jobbat i den här branschen hela ditt liv. Varför kom de här insikterna så sent?
– Vi lever alla i ett samhälle som värderar ekonomi och materialism högt... jag har förstås haft goda avsikter och inte vetat... Inte förstått...

Ibland blir meningarna ofullständiga. Men poängen går ändå fram.

– Jag har... sent ska syndaren vakna.

Det var en kartong kläder och skor från Nike som en dag blev startskottet på karriären. Men händelsen var kanske inte lika mycket en väg in till något för den då 14-årige Enis Püpülek, som vägen ut från något annat.

Han hade kommit till Sverige 1974, fyra år gammal. Pappan hade träffat en svensk kvinna på turistorten Marmaris i Turkiet och därefter lämnat hemlandet för att starta ett nytt liv med henne och sin son i Sverige. De bosatte sig efter en tid i industristaden Norrköping.

Men omställningen tog hårt på hans far. Han lyckades aldrig riktigt hitta en plats i det svenska samhället och hade svårt att anpassa sig.

– Det var nog svårt på den tiden och lite annorlunda mot i dag. Jag tror att han var rotlös. När jag fyllt åtta flyttade vi till Göteborg, jag fick byta skola ofta och det blev lite rörigt för mig. Men sen...

Enis Püpülek har hittills talat om uppväxten med blicken fäst på de egna fötterna (som nu rutinerat befinner sig på en hög med granris för att hålla värmen). Men när han fäller upp ögonen är de fyllda av tårar.

Det är svårt för honom att ta orden i munnen.

– ...sen tog han livet av sig.

Utandningen bildar ett moln av ånga som avtecknar sig mot den vackra vinterdagen. Han ser ut över mot sjön. Rösten sviker honom för en stund innan han stapplande försöker ta upp tråden igen.

– Jag var bara tio år. I efterhand har jag fattat att i den åldern så är det jättejobbigt om något sånt händer. Jag kämpade med det där länge. Vi flyttade tillbaka till Norrköping och... det jag tror var jobbigast för mig är att jag klipptes helt från mina rötter. Min biologiska mamma och allt. Det värsta är att jag skämdes så mycket över det. Alla andra hade en farsa – som jag är nu till mina söner – som skjutsar och hjälper till. Men pappa bara tog livet av sig.

Han harklar sig och torkar tårarna med handens baksida, försöker samla sig.

– Sen var jag ganska bråkig en period. Jag visste inte bättre, hade kanske inte tillräckligt starka förebilder. Men jag har haft tur. Det har alltid funnits en massa människor och kärlek omkring mig. Jag har kunnat växa upp till en man. I dag har jag kontakt med både min biologiska mor och mina tre halvsyskon.

Fyra år senare hade Enis Püpülek tillsammans med kompisarna i Norrköping blivit helt förförd av breakdance. Det var i mitten av 80-talet och de tränade dag ut och dag in den sommaren, blev riktigt duktiga. Någon sa att de borde spela in en musikvideo när de dansar. Sagt och gjort. De skickade filmen till det ballaste varumärke de kunde komma på, Nike, och fick i retur den där kartongen med kläder och skor till ett värde av tusentals kronor.

– Jag hade en lärarvikarie på högstadiet. Han var så modern, internationell och före sin tid. Hade bott i Kalifornien och pratade om Nike, Apple och marknadsföring – i USA var de ljusår före oss. Han fick mig att inse att världen är större än Norrköping. Men det var på gott och ont. Jag är tacksam för att det ledde till att jag fick göra en så häftig resa, men sett till hållbarhet var det inte direkt toppen. För nu har jag insett att många människor ute i världen är våra 'fabriksarbetare' och att deras länder förvandlas till en 'soptipp' – allt för att vi ska få köpa våra Nike- eller Appleprodukter.

Han lämnade Norrköping efter en examen i företagsekonomi och marknadsföring, gjorde några säsonger i alperna och flyttade sedan till Stockholm. Han fick praktik på samma arbetsplats som filmregissören Jonas Åkerlund – och därefter jobb på dennes nyöppnade (och senare mycket välrenommerade) reklamfilmsbolag Pettersson Åkerlund.

– Jag var lite alltiallo, åkte omkring och fixade saker, höll på med stajling och scenografi. Det var något av en plantskola och det gick att bli vad som helst; regissör, producent, scenograf.

Men Enis Püpülek ville komma närmare idén. Han sökte upprepade gånger till Berghs innan ad-utbildningen antog 29-åringen "på nåder". Praktiken ledde till TBWA och kunder som Bris, SBAB, Café Opera och Nissan.

Nästa steg hette Storåkers (innan McCann) där Enis Püpülek blev känd för sin förmåga att ligga nära just idén. Hans arbete med Telia-familjen belönades med utmärkelsen Sveriges bästa ad i Resumés Månadens Kampanj.

Nästa stora idé var Vitamin Well, som han och kollegorna på den egna byrån Waters Widgren tog fram från grunden.

– Sedan blev vi uppköpta av TBWA. Jag gjorde misstaget att värdera pengar högre än skoj. För när någon köper dig måste du leverera ekonomiska resultat. Jobbar du för dig själv kan man istället uppmuntra kvalitet, experiment och lust i högre utsträckning, inte bara 'ekonomi'.

Det blev något av det omvända på reklambyrån Goodmorning Sunshine, som han grundade tillsammans med Måns Ulvestam och Anders Dalenius år 2011.

– Du vet såna skyltar som finns på arbetsplatser där det står 'don't forget to play'? Vi hade behövt en där det stod 'don't forget to work'. Det behövs andra arter än abborrar i ekosystemet för att det ska fungera...

Flisor flyger och kvistar faller. Enis Püpülek pumpar yxan i en gran som skymmer en ek.

– Friställa ek, kallas det här! Granar skuggar och dödar vegetation, som ogräs, så de kan man rensa bort, säger han och varvar huggen med några ord åt gången.

– Jag har undrat ibland... jag tror inte... att vi är... gjorda... för att sitta still.

Han håller ner yxan och rätar på sig. Står bredbent.

– Har du läst om Shinrin-Yoku? Där pratar man om 'forest shower'. Att skogen ger dig en grön dusch och att det har flera bevisade effekter: stressen sjunker och du får ett påslag av endorfiner. Du blir helt harmonisk. När vi jobbar här ute får vi gröna duschar hela tiden! Jag är så oerhört glad över det här. Det spritter i hela kroppen när jag tänker på det.

Känner du av effekten?
– Jaaa, absolut. Jag mår bättre. Det finns nog ingen som inte gör det. Det här är ju vår naturliga miljö. Här får man energi hela tiden. Det var också en del av beslutet att gå den här vägen. Jag kände ett behov av att vara ute och jobba fysiskt. Att duscha efter jobbet – inte före. Och om vi vill ha den här miljön kvar, och möjligheten att må bra, så måste vi ju ta hand om den. Hör du fågelkvittret? Det gör gott! säger han medan ett flygplan plötsligt överröstar fåglarnas sång.

Han minns insikterna som kom på programmet för hållbar samhällsutveckling hösten 2016 (efter någon kurs på Komvux och filosofi på universitetet).

– Det var en wow-upplevelse. Jag lärde mig bland annat varför vissa länders levnadsnivå inte skulle kunna upprätthållas utan andra länders åkrar, skogar och hav. Jag fick veta hur liten del av allt vatten som är dricksvatten, vad en "tröskeleffekt" innebär och att Östersjön är ett resultat av det. Men det var framför allt i kursen om hållbar konsumtion som polletten verkligen trillade ner. En tanke hade först varit att specialisera mig på att hjälpa företag att jobba mer hållbart. Men alla stora bolag har ändå bara ett och samma syfte: att skapa tillväxt. Och det är ju tillväxten som förstör allt.

– Man brukar prata om rekyleffekten. Även om du bygger en mer energieffektiv Volvo så tillverkar du ändå fler och fler bilar, som blir större och större för varje år. Så i slutändan har du inte tjänat något på den nya tekniken. Klimatavtrycket ökar ändå konsekvent. Och reklam... reklam har ingen plats inom hållbar utveckling över huvud taget. Reklamen är motorn i den här strukturen, där allt ska effektiviseras och vi värderar ekonomi och materialism över allt annat.

Hur har reaktionerna varit bland gamla kollegor när du säger det här? Jag tänker att vissa kan bli sårade.
– Nej tvärt om. Efter min intervju i Dagens Opinion sa folk att de blev inspirerade. Det är lite komiskt egentligen, för folk i reklambranschen är väldigt bra på att hylla de som slutar. Sen vill jag understryka att jag var osäker på att göra den här intervjun. För jag vill inte framhäva mig som någon slags fantastisk person. Men det som gjorde att jag ändå ställde upp är att jag vill inspirera andra. För det verkar onekligen finnas många som egentligen skulle vilja göra något annat.

Har du tvekat på beslutet längs vägen?
– Ja, det har jag. Som nu i veckan till exempel, när jag fick ett fruktansvärt bra jobberbjudande inom reklambranschen med fantasisummor i lön. Den ekonomiska normen sköljde över mig. Pengar, status, smicker. Då gällde det att påminna sig själv igen. Jag känner fan på cellnivå att jag inte vill tillbaka dit igen. I dag ska jag ringa tillbaka och tacka nej.

Enis Püpülek plockar ihop yxa och hjälm, hugger tag i en bunt granris och släpar den över isen i den strålande solen. Lunchen närmar sig. Han och kollegorna ska "äta ute".

– Korv och bröd vid en eldstad alltså, haha.

Den ursprungliga planen har hela tiden varit att bli skogsmästare – till exempel arbetsledare inom skogsbruk.

– Men det här är ju skitroligt. Jag tjatade till mig den här visstidstjänsten eftersom jag behövde praktisk erfarenhet. I vår blir jag färdig skogsvårdare. Får jag jobba kvar här så har jag ingen stress att gå vidare. Det kan också bli så att jag går in och specialiserar mig inom naturvård. Jag tjänar inte så mycket pengar, men det skiter jag fullständigt i.

Det återstår att se hur länge kroppen orkar att jobba i skogen. Han är inte helt främmande för en framtid inom kommunikationsavdelningen på Skogsstyrelsen eller dylikt – för kommunikation kan trots allt enligt honom fortfarande också fylla goda syften.

Han håller upp en kvist och säger med eftertryck:

– De här producerar syre åt oss. Det är fan vår livsmiljö, och vi måste vara rädd om den. De orden kan ni betrakta som pr för naturen.

Enis Püpüleks Karriärtips

Se till att det du gör på arbetstid är roligt, intressant och bidrar till något gott. Du kommer garanterat sova bättre och expandera som människa. Är du där idag? Grattis! Om inte eller om det förändras till typ: "vafan pysslar jag med?!?" – byt, ändra, följ din lust, ta ansvar för dig, du blir en så mycket trevligare människa då, och världen behöver betydligt fler trevliga människor och färre karriärister.

Enis Püpüleks lästips

"Keynes Barnbarn: en bättre framtid med arbete och välfärd", av Christer Sanne.

"State of the World 2010: Transforming Cultures: From Consumerism to Sustainability", av E. Assadourian.

Fakta / Om Enis Püpülek

Ålder: 47.
Bor: Vasastan/Gotland.
Familj: "Ständigt blivande fru och två söner".
Tjänar: 461 500 kr (2016).
Karriär & utbildning: Breakdansare, restauranganställd, industrisanerare, skid- och snowboardåkare, filmarbetare, reklamare.
Medievanor: Text-tv.
Förebild: Munkar ("de som aldrig köpte en Ferrari").
Aktuell: Som nybliven skogsvårdare.



Dela sidan: