Dela sidan:

2017 är ett år som personalen på Metro sent ska komma att glömma.

Allt började i februari när den frispråkige Mats Qvibergs investmentbolag Custos förvärvade mediehuset, kort efter att man köpt delar av finanssajten Realtid. Med HQ-härvan i backspegeln var det många som höjde på ögonbrynen – bland annat SvD:s mediereporter Malin Ekman, som menade att det nya ägarskapet hämtat från HQ-vänliga läger kunde riskera tidningens journalistiska oberoende. Samtidigt ägnade sig Custos vd Christen Ager-Hanssen åt en omdiskuterad ägarstrid på Realtid.

Förtroendet stärktes knappast av att ägarduon gjorde en uppmärksammad intervju i den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag, där Mats Qviberg uttalade en ambition om att rensa ut "stalinister" från redaktionen. Händelsen fick flera profilerade skribenter att lämna tidningen – och slutligen Mats Qviberg att skänka bort sina aktier i både Metro och Realtid.

Sedan dess har det visat sig att Christen Ager-Hanssen jagas av Kronofogden för skatteskulder på 17 miljoner kronor. Men även att det gror ett växande missnöje bland Metros anställda; om en bristande arbetsmiljön och ett defekt ledarskap. Ovanligt många har sagt upp och sjukskrivit sig, rapporterade Dagens Media i februari i år.

Och dessutom; enligt Orvestos senaste mätning har tidningen under året tappat tvåsiffriga procenttal i räckvidd i samtliga städer den distribueras.

 

Många skulle tvivla starkt på att ge sig in i den röran.

Men inte Thomas Eriksson, 34-åringen som gillar ordning och reda, med ett förflutet på Aftonbladet, Omni och Egmont.

Den nytillsatte publishern går leendes genom Metros lokaler på Regeringsgatan, inte långt ifrån Stockholms finanscentrum Stureplan. Sträckan mellan receptionen och hans avskilda kontor ger en god chans till att måla upp bilden av ett mediehus bestående av så mycket annat än bara en gratistidning i tunnelbanan:

– Här ser du ekonomiavdelningen, säger han och pekar än höger än vänster.

– Där sitter sälj och native-gänget. Här har vi Metro jobb. I mitten sitter själva redaktionen och Metro Mode. De ska snart byta plats med säljavdelningen som liksom vill kunna stänga in sig i något av ett 'boiler-room' där man piskar upp stämningen och ringer i klockor. Jag gillar det där säljmanéret. Många redaktioner har sina åsikter om säljkulturen – och säljarna har sina åsikter om journalisterna. Jag gillar båda!

En rimlig inställning givet rollen som en publisher med blicken fäst tre år framåt i tiden, med uppdraget att hitta nya sätt att driva intäkter.

Kontoret som är rundturens ändhållplats delas av Thomas Eriksson och den för dagen frånvarande editionschefen Henrik Ek. De båda kan sägas dela på den klassiska chefredaktörsrollen, där Henrik Ek är den som sköter det mer dagliga arbetet på redaktionen. Det är inte första gången de jobbar ihop. Duon lärde känna varandra på Värnpliktsnytt och har under en period till och med delat boende. Den ene gjorde karriär på Aftonbladet medan den andre höll sig till Expressen, innan de åter strålade samman på Metro.

– Han är en väldigt kompetent journalist och var en bidragande faktor till att jag tackade ja till jobbet, berättar Thomas Eriksson som efter att Metros ägare kontaktat honom under sommaren 2017 såg till att reka läget med kompisen över en middag.

– Jag var naturligtvis nyfiken på allt; hur de jobbar på redaktionen, hur det funkar med sälj och hur de nya ägarna är. Jag ville veta så mycket som möjligt.

Du kanske ställde frågan "är det kaos?" med anledning av allt som hände det året?
– Ja, med tanke på alla turer så hade jag förstås funderingar kring det, vilket är logiskt. 2017 var ett ganska turbulent år för tidningen, annat kan man inte säga. Det är klart att jag var nyfiken på att få en bild från insidan.

Med Qviberg och Ager-Hanssen i ledningen blev en och annan fundersam över huruvida Metro skulle förbli en oberoende journalistisk produkt. Tycker du att det fanns skäl till att vara tveksam?
– Jag vill inte bedöma turerna som var det året. Jag kan bara tala för hur det är nu, och i de diskussioner som jag har med ägarna så finns inte en tillstymmelse till att de vill påverka innehållet. De enda indikationer jag får är att vi ska göra så bra journalistik som möjligt. Jag hade inte tagit jobbet om det hade varit på något annat sätt. Ägarna är intresserade av att göra affärer, och det finns inget affärsintresse i att styra innehållet.

Möjligen då ett intresse av att stoppa negativa publiceringar om HQ – vilket Mats Qviberg onekligen uttryckt ett intresse för i sina uttalanden om SvD:s rapporteringar om skandalen. Men ett sådan inflytande över ett mediehus vore inte praktiskt möjligt, menar Thomas Eriksson.

– Tidningens förtroende skulle raseras så snabbt. Det vore inte möjligt ens om man hade velat. Metros utgivarskap är hundra procent självständigt. Det finns inga indikationer på att ägarna vill peta i innehållet. Jag känner mig väldigt lugn och trygg i det.

Kontorets whiteboard är helt ren, med undantag för en utskriven kopia från en svartvit skolkatalog som gick i tryck någon gång under 1990-talet. På första raden sitter en kortklippt Thomas Eriksson med en svart piké och ett kaxigt högstadieleende på läpparna. Fotot skvallrar om en tid då Thomas Eriksson lade grunden till den karriär som sedermera kom att leda honom till Metro. Om starten på Lysekilsposten, den bohuslänska lokaltidningen som är Sveriges enda prenumererade kvällstidning. Den går till tryck klockan 15 fyra dagar i veckan och delas ut till prenumeranterna en och en halv timme senare.

Han började jobba på tidningen förbluffande tidigt; bara 11 år gammal. En ålder som nära nog väcker frågor om barnarbete. Men Thomas Eriksson bara rycker på axlarna och konstaterar att varken hans föräldrar eller omgivning såg det som något märkvärdigt att han knegade varje dag (!) efter skolan fram till han var 19 år gammal.

– Jag gjorde allt man kunde göra; började med att bära ut tidningar, till att sköta hela distributionsapparaten och stå vid tryckpressarna. Från att jag var femton började jag skriva, fotografera, redigera och göra annonser. Jag lärde mig att behärska hela medieapparaten.

Dagarna i sätteriet gav en svindlande känsla av att känna till morgondagens nyheter före alla andra. Kanske var det någonstans där, medan pressarna arbetade i bakgrunden, som Thomas Erikssons nyfikna personlighet grundades.

– Jag har alltid läst väldigt mycket, nästan bara journalistik. Jag vet inte var det drivet kommer från men jag har alltid strävat efter att lära mig nytt.

Han ville absolut inte göra lumpen. Men eftersom Thomas Eriksson kände till att Värnpliktsnytt var en var en bra plantskola valde han trots allt att bosätta sig i Täbys Näsbypark, där tidningen hade sitt säte, och ta plats i redaktionen. Förutom att det var där han lärde känna vännen och numera Metrokollegan Henrik Ek, ledde det (i kombination med en intervju med Bingo Rimér) även till ett jobb på Lejon Media i Stockholm; ett nystartat mediebolag med modefotografen ifråga som delägare. Genom en fusion blev bolaget senare Perfect Media Group, som bland annat startade det som i dag är SvD:s helgbilaga Perfect Guide.

Efter fem år iklädd lite för stora skor (till exempel i form av chefredaktörsrollen bara 22 år gammal) tillät han sig landa i ett sabbatsår i San Diego i Kalifornien, med CSN-finansierad surfing och wakeboard på schemat. Han tog även det mogna beslutet att försöka putsa upp de brister i ledarskap och media som han upptäckt i karriärstarten och började bland annat läsa media management, pr och marknadsföring. Det ledde senare till en examen i medie- och kommunikationsvetenskap på Journalisthögskolan.

De sista två åren avverkades samtidigt som han arbetade heltid på Aftonbladet.

– 2009 sa jag till min chef att jag inte längre ville jobba som reporter. Jag var nog lite less på skrivandet. Eller förresten; det har egentligen aldrig varit skrivandet som dragit mig till yrket. Journalistiken har snarare blivit en möjlighet för mig att få uppleva och lära mig saker – och skrivandet har varit en konsekvens av det.

– Hur som helst. Jag fick två alternativ, att bli redigerare eller webbredaktör. Då stod rollen som redigerare riktigt högt i kurs på Aftonbladet, medan webbredaktör var längst ner i hierarkin. Längst ner! Men jag tänkte att 'det måste ändå vara rätt väg att välja webben'. Jag jobbade med att ansvara för Aftonbladets startsida i fyra år. Det var väldigt roligt och lärorikt, men stundtals också en konstig tid.

Webb och print var som många säkert minns inledningsvis uppdelat i separata redaktioner på Aftonbladet, vilket bland annat ledde till att flera reportrar kunde ringa på en och samma nyhet.

– Det kanske märkligaste hände i samband med terrorattacken på Drottninggatan 2010, när jag satt som ansvarig för sajtens nyhetsarbete. Vi har helt överlägsna och kunde med tre oberoende källor bekräfta att det var ett terrordåd före alla andra medier. Det var ett fantastiskt lagarbete och vi slog alla konkurrenter. På en konferens några veckor senare höll Jan Helin (dåvarande chefredaktör, reds anm) ett tal om hur fantastisk bevakning tidningen hade haft i samband med händelsen. Och vilka kallade han upp på scenerna? Jo, printcheferna. Trots att det var onlinegänget som hade gjort det mesta av jobbet. Det var en av de största besvikelserna jag har varit med om i mitt yrkesliv.

2013 fick Thomas Eriksson nys om att ett hemligt journalistiskt projekt hade dragits igång i Schibsteds källare. Han hade ingen aning om vartåt det barkade, annat än att affären skulle vara digital, och med nyfikenheten som kanske främsta drivkraft tände han på "alla cylindrar". Han frågade chefen för det nya projektet, Markus Gustafsson, om det fanns plats för en till i gänget, och det gjorde det. Tillsammans med 6–8 personer med delat redaktörs- och utvecklingsuppdrag, undersökte han hur man snabbast kunde gå från att hitta en nyhet till att "blixtsnabbt" publicera en notis som effektivt landar i fickan på den mobila läsaren. Resultatet blev nyhetsappen Omni.

– Ett otroligt häftigt och lärorikt projekt med bra ledarskap. Publiceringsverktyget vi tog fram är det överlägset bästa jag jobbat i. Men jag hade aldrig för avsikt att stanna kvar där efter att vi gjort verklighet av visionen. Som mest kunde man skriva 40-50 knäck på en dag, lite som en fabriksarbetare... som förvisso blir otroligt allmänbildad. Men för mig personligen kände jag inte att det fanns tillräckligt med utvecklingsmöjligheter så jag lämnade redan en månad efter lanseringen.

Med nyfunnen smak för att bygga något från grunden värvades han till Egmont, där en ny utmaning i den digitala transformationen väntade. Uppgiften låg i att sätta samman en helt ny digital redaktion bestående av journalister från spridda skurar av Egmont-avdelningar; resereportrar, biljournalister och gaming-redaktörer skulle nu sitta i samma båt som utvecklare och ekonomer.

Drygt två år senare hade han befordrats till digital chef och kommit en bit på vägen med att få ihop de vittskilda kulturbärarna till en enhet. Det fanns egentligen inga planer på att lämna mediehuset – men så fick han ett erbjudande som var så spännande att det var "omöjligt att tacka nej till".

Nerdragna persienner, tidningshögar och två datorskärmar. Krypinet som Thomas Eriksson delar med Henrik Ek är helt oglamoröst. Publishern fäster ögonen på kontorsgrannens bord och sedan på sitt eget, konstaterar:

– Mitt är lite mindre stökigt än Henriks. Det är lite så jag är lagd som person också, som gillar ordning och reda.

Nu ska han skrapa ihop resterna från Metros 2017 och bygga ett förhoppningsvis välfungerande. Kanske skapa just ordning och reda.

– Jag förstår att 2017 har varit jobbigt för personalen. Det har varit turbulent på alla områden och den nya ledningen som kom in för något år sedan har ägnat tiden åt att genomlysa organisationen samt tillsatt nya roller. I samband med den typen av förändringar uppstår friktion. Det är omöjligt att det inte gör det. Men då gäller det att lyssna på medarbetarna när det uppstår problem. Jag vill ge medarbetarna hoppet tillbaka genom att hitta en bred vision för bolaget som också är trovärdig.

Det har rapporterats om ovanligt många avhopp, dålig arbetsmiljö och många sjukskrivningar. Hur ska du komma till bukt med det?
– Jag har pratat med medarbetare på alla avdelningar. Somliga talar om missnöje på vissa områden, medan andra inte känner igen sig. Jag upplever att ledningen har tagit till sig av kritiken och nu pågår förbättringsarbeten på alla de områdena. Det rör bland annat frågor om hur vi ska kommunicera både internt och externt. Vi har tillsatt en hr-chef, vilket vi inte har haft innan.

Thomas Erikssons vana vid organisationer i omställning är enligt honom ett av skälen till att han hamnade på Metro. Som när han var med om Aftonbladets största omställning någonsin, och man ändrade den interna retoriken från att vara "en papperstidning med en webb" till "ett onlinebolag som också ger ut en papperstidning".

– Jag har nästan aldrig jobbat i en förvaltande situation, utan nästan alltid under kraftig omvandling. Metro står inför en liknande omvandling som Aftonbladet. Så jag förstår vilken frustration det kan skapa att ställa om.

Vad gäller strategin framåt för den redaktionella produkten skiljer sig Thomas Eriksson något mot sin företrädare Staffan Erfors. Han skrotar till exempel hans idéer om att utmana kvällstidningarna med en mer tabloidinriktad produkt. Varken han eller ägarna har heller för närvarande någon ambition att starta en affärssajt, vilket tidigare fanns på agendan och som många trodde var planen i samband med förvärvet av Realtid.

– En ambition är att specialisera oss, så att vi inte gör det som alla andra gör. Det återstår att se på vilket sätt. Oavsett åt vilket håll vi går i framtiden så kommer vi alltid behöva en stark journalistisk produkt som innehåller egna gräv och avslöjanden, precis som i dag.

Givet är att Metro har blivit Metro Media House för att understryka varumärkets bredd. Koncernen står förvisso redan på många ben, som e-sportsatsningen, Metro Mode och den nya e-handelssajten Inmycorner. Men framåt är man på jakt efter ännu fler intäktsströmmar, bland annat genom den bolagsförvärvande avdelningen Metro Growth.

– Strategin för Metro som mediehus är att förvärva bolag eller delar av bolag och använda vår räckvidd för att marknadsföra dem.

Helt i enlighet med den publisher som alltid har föredragit att "skapa hela tidningen före att bara skriva en enstaka artikel" och samtidigt har en förmåga att värna medieverksamhetens samtliga hörnstenar.

– Jag har alltid triggats av att lära mig allt. Som på Lysekilsposten där jag gjorde allt från distribution till skrivande och annonsering. Min inställning är att om jag kan förstå hur sälj fungerar så kanske jag kan skapa en bättre redaktionell produkt. Och om jag förstår hur redaktionen fungerar så kanske jag kan få säljarna att leverera bättre. Förhoppningsvis har jag rätt bra koll på båda delarna nu.

Thomas Erikssons 5 karriärtips

  • Intressera dig för vad kollegor med andra uppgifter än du gör. Lär dig förstå helheten så blir du bättre och mer uppskattad.
  • Utveckla dina styrkor snarare än dina svagheter. Acceptera att man inte kan vara bra på allt.
  • Var lösningsorienterad. Om du inte gillar en idé, föreslå ett alternativ istället för att säga nej.
  • Våga byta karriär i sidled för att lära dig nya saker.
  • Underminera inte andra.

Fakta / Om Thomas Eriksson

Ålder: 34.
Bor: Stockholm.
Familj: Sambo, väntar första barnet under våren. Fem syskon, varav en storebror i mediebranschen; Markus Wulcan, sportjournalist på Expressen/GT i Göteborg.
Tjänar: 689 200 kr (2016).
Karriär & utbildning: Lysekilsposten, Bohusläningen, Värnpliktsnytt, Perfect Media Group, Aftonbladet, Omni, Egmont Publishing. Kandidatexamen i medie- och kommunikationsvetenskap vid JMK.
Medievanor: Nyheter: Metro, P1, DN och Omni. Tv: Netflix, HBO, Youtube. Branschpress: Resumé, Medievärlden, DM, Journalisten, Breakit, Digiday, Stratechery, Thomas Baekdal, Nieman Lab. Podcasts: Filip & Fredrik, Medierna, Tyngre Rubriker, WomanUp! Podden. Övrigt: Reddit, Quora, Blinkist, Feedly och en massa tidskrifter, som fototidningar, Privata Affärer, Fokus, Café, Åka Skidor, MC-tidningar m.m. Undviker Facebook, Instagram och Twitter mer och mer, men konsumerar fortfarande för mycket.
Förebild: Min flickvän, som besitter många av de egenskaper jag önskar att jag själv hade.
Aktuell: Nytillträdd publisher på Metro Media House.


Dela sidan: