Dela sidan:

Niklas Dahlqvist bär ett färgglatt armband med orden "No stress". Han fick det i present av sina döttrar när de kom hem till vinterkylan efter sportlovsresan på Kap Verde. Budskapet kunde vara en plattityd om det inte vore för pappans egna erfarenheter. Med obehandlad utmattningsdepression, upprepade panikattacker, social fobi och ångest. Självmedicinering och suicidförsök. "17 år av återkommande helvete", som han själv uttrycker det. I dag är han produktägare för Scandic Hotels marketing automation-plattform som kommunicerar med över två miljoner medlemmar. Niklas Dahlqvist har samma tydliga stolthet i rösten när han pratar om sin livsresa som när han uttrycker frustrationen över hur det ser ut på sina håll i arbetslivet. Själv kommer han från en trygg uppväxt i den halländska bruksorten Hyltebruk. Föräldrarna som jobbade på pappersbruket lärde honom att hårt arbete lönar sig.

– Man får lön för mödan och medalj när man gör ett hårt jobb. Det mantrat körde jag på länge och jag körde hårt. Men det visade sig inte riktigt stämma i den bransch jag kom till.

***
Sjukdomshistoriken ligger honom nära. För han har återgett den många gånger genom åren. Problemen började kring millennieskiftet. År 2000 arbetade Niklas Dahlqvist som webbdesigner på ett e-handelsbolag i regionen. Bolaget gick all-in. E-handelsplattform, lanseringsplaner och huvudkontor i Stockholm. Ingen visste att it-bubblan var på väg att spricka. När företaget åker upp till huvudstaden i augusti har Niklas Dahlqvist haft återkommande magproblem och yrsel. Efter tågbytet i Göteborg hamnar han i ett innersäte intill en vägg. Han börjar känna sig instängd och illamående. Spenderar hela tågresan på toaletten utan att kunna kräkas. Han blir omhändertagen av tågpersonal, får citronvatten och knäckebröd. Väl i Stockholm bestämmer han sig för att ignorera sitt tillstånd och ansluta till festen. Det brukar bli bättre då. Dagen avslutas med kräftskiva på en räkbåt och natt på vandrarhem. När solen går upp igen blir det knepigt.

– Jag känner plötsligt att allt går i ultrarapid. Att världen stannar upp. I korta stunder är det bara jag som rör mig. Allt inklusive tv-bilden står still, utom jag. Det är nog det läskigaste jag har varit med om.

Efter Stockholmsäventyret blir Niklas Dahlqvist fysiska tillstånd sämre. En dag när han ska gå hem från jobbet rasar han ihop. Medan allting snurrar lyckas han halvkrypande kämpa sig upp på en parkbänk. Han ringer sin dåvarande svärmor som kör honom till akuten. Han blir inlagd över natten. När de frågar om han jobbar mycket försöker han släta över det med orden " det är inte värre än vanligt". Proverna visar att Niklas Dahlqvist har en kraftig sänka och till slut får han diagnosen "akut maginfluensa". Medan han ligger i sjukhussängen ringer arbetsgivaren och frågar om ett par filer – för officiellt är det ju bara lite magbesvär. Trots att han tänker att det inte är så farligt är det i själva verket nu som helvetet börjar. Kollapsen i stadsmiljön kickar igång en social fobi som ska komma att följa efter honom länge. En gastroskopi visar att problemen med magen inte är någon allvarlig sjukdom och han börjar snart inse att "det är något tokigt med hjärnkontoret". Men det vill varken han eller omgivningen erkänna, framför allt inte år 2000 – ett år med klippkort på akuten för Niklas Dahlqvist. När han tittar i sina journaler från de här åren är samtalen med läkarna inriktade på att det handlar om en fysisk sjukdom. I en bisats nämner en kirurg att Niklas Dahlqvist uppvisar "tecken på utmattningsdepression". Han gör också en snabb upptrappning i jobbet där han är tillbaka på 25 procent ena veckan sen 50, 75 och 100 procent veckorna som följer.

– I mitt fall skedde detta ofta i början av min karriär. Mycket handlade om att jag inte ville uppfattas som onormal eller besvärlig. Jag ville vara som alla andra. Det handlar också om att visa sig duktig och duglig. En sorts duktig-pojke-syndrom. Även om jag har haft svårt att ta plats emellanåt har jag alltid siktat på att bli bäst i de ting jag åtar mig.

Våren 2001 läggs firman ned och Niklas Dahlqvist blir egenföretagare med starta-eget-bidrag. Han mår dåligt och har börjat kombinera tabletterna han får utskrivna med alkohol. När han inte bygger CMS och mejlprogram besöker han puben i Varberg som för honom går från ett fredagsnöje till ett dagligt drickande. Alkoholen fungerar ångestdämpande, men oron stegrar efter varje bakfylla och dämpas med tabletter. Bitvis är han medveten om sitt tillstånd.

– Jag mådde bara dåligt. Vid ett tillfälle tvingade jag mig själv in på psyket och blev inlagd en natt. Då kände jag snabbt "här ska inte jag vara". Jag träffade en herre som visade sin klocka som var inställd på "Carl XII-tid" och inväntade den nya stormaktstiden. Jag var inte mentalt sjuk. Jag var bara sjuk i själen.

Lucia 2004. Livet har gått upp och ned och Niklas Dahlqvist har inte fått saker att funka. Nu sitter han på ett företagshotell och tar farväl av sin omgivning utan att själv veta om det. Han går hem och bakar lussekatter med whisky i degen. Han dricker upp resten av flaskan själv. Whiskyn tar fäste och det börjar riva i bröstet. Kvällen slutar med ett suicidförsök. Det dröjer ett tag innan Niklas Dahlqvist inser vad han hade varit med om och att det handlade om en självmedicinering där gränserna hade skjutits mot kanten under en längre tid.

– Suicidsförsöket gjorde att jag tog hjälp på riktigt. Jag kunde inte fortsätta såhär. Jag förstod att det var dags att få till en förändring.

Och Niklas Dahlqvist får hjälp. Han träffar en specialist på depression och runt honom skapas ett team bestående av en psykiatriker, en drogterapeut och en kurator som reder upp i spillrorna. Nu diagnostiseras han för klinisk akut depression. På egen begäran får han dessutom antabus utskrivet. Han flyttar hem till barndomshemmet där mor och far hjälper honom att göra en omstart. När han ligger i sängen är panikångesten så svår att han inte kan gå ut i samhället med 5000 invånare. Men intuitivt börjar han göra armhävningar. Börjar med en om dagen för att sedan öka träningsdosen.

– Det var överlevnadsinstinkten som slog till. Min uppfostran hade lärt mig att "man lägger sig fan inte". Jag är ju dessutom halvfinne. Mormor och morfar var krigsveteraner. Så med en smålännings envishet och en finsk sisu ger en inte upp hur som helst.

Han gör upp ett dagsschema för sig själv. Tittar på en film på eftermiddagen. Cyklar framför Falcon Crest och styrketränar med "Hem till gården" som fond. Han börjar komma på fötter och återupptar samarbetet med den entreprenör i Varberg han tidigare arbetat med som nu var i färd med att starta företag. Niklas Dahlqvist arbetstränar via Försäkringskassan, hemifrån, och slipper vara ute bland folk. I den här vevan träffar han också kvinnan som ska bli mamma till hans barn och han tar sikte på att göra något åt den sociala fobin som begränsar hela livet.

Prövningen sker 2006 i Hyltebruk när Niklas är ensam i huset. Han måste köpa kattsand och kommer att vara tvungen att gå till affären eftersom han vid den här tiden avstår från att köra bil. Han sätter på sig en ryggsäck. Tar med sig en cd-freestyle med meditationsmusik. Han ska gå till affären som ligger inne i samhället och hem igen. Inne i affären slår känslan av att vara instängd till. Han kallsvettas, blir yr, likblek och illamående. Men trots att fobin har slagit till ska han bara ta sig igenom det här. Framme vid kassan märker han hur folk tittar på honom. Men han tar sig förbi kassan och ut genom dörrarna. Niklas beskriver själv hur molnen hade börjat skingras när han klev in i affären. På väg ut hade det spruckit upp helt – solen sken. Det han inte visste då var att han hade utsatt sig själv för "flooding". En klassisk metod inom KBT – som kan liknas vid att man låter en höjdrädd kliva högst upp i hopptornet.

– Någonstans gav jag fan i alla blickar där inne i affären. Jag skulle göra det här, panikattack eller inte. När jag kom ut ur affären och solen värmde mitt ansikte lämnade ett ton kroppen. Lättnaden var enorm. Det som kallas skala löken. Nästa gång är kullen lägre att ta sig över.

Niklas Dahlqvist blir pappa och flyttar till Gubbängen utanför Stockholm och ställs i vardagen inför fler exponeringstillfällen som hjälper honom tillbaka. Samtidigt går firman knackigt. Efter ett tag går han och affärspartnern skilda vägar. Nästa steg blir att söka jobb i Stockholm. 2008 hamnar han på en byrå och sitter plötsligt med större kunder som Toyota, Aftonbladet Plus och Barncancerfonden. Ingen chef känner till hans erfarenheter.

– Jag kände att de inte hade något med det där att göra. Jag tyckte också det var skamligt och ville inte visa mig svag.

2009 togs ett nytt steg i arbetet med sig själv. Niklas Dahlqvist går med i Twitter "som då var ett vänskapligt forum utan troll". Nya kontaktytor och nätverk, ett sätt att umgås som passar honom. Vid ett tillfälle bestämmer sig han och några andra twittrare för att äta middag tillsammans. Niklas Dahlqvist sätter upp ett anmälningsformulär för att enklare kunna synka ett datum. Anmälningar tickar in från flera twittrare. När dagen för middagen kommer möter han inte fem utan 45 personer som alla vet vem han är och som nu vill prata med honom. Det blev starten för mingelkonceptet Tweetup Stockholm och för Niklas Dahlqvist blev det en sorts revansch.

När du såg de här människoskaran framför dig. Kände du någonstans att du ville retirera?
– Absolut och det gör jag fortfarande. Men jag har andra strategier för att hantera det i dag. När jag hade dessa tweetups med 300-500 härligt snälla varma personer som alla vill träffa mig, kände jag att det var viktigt för mig att faktiskt möta var och en. Det var ju syftet med det hela. Att träffas in real life. Men efter den här typen av träffar gör jag allt som oftast en fransk sorti genom bakdörren. Sedan kan jag behöva vila upp mig en tid. Då handlade det om dygn. I dag inte alls lika lång tid.

Han och barnens mamma separerar. Några år senare börjar han utan förvarning att falla i sömn under dagtid, på jobbet framför kollegorna. Vid det här laget har han en historia av utbrändhet och en obehandlad ångestproblematik som han inte är helt medveten om. Han har inlett en ny relation och livet är ganska bra, samtidigt känner han på sig att det är något som inte stämmer. Istället för att gå till botten med de psykiska besvären utreds han för narkolepsi. I sömnutredningen får han spendera en natt och en dag i laboratorium och ta med sig utrustning hem som mäter puls och sömnaktivitet i hemmet. I slutet av 2013 sjukskrivs Niklas Dahlqvist på dagen av sin hemläkare med anledning av allmäntillståndet och de återkomna suicidtankarna. Testerna ger inget svar och genom primärvården hamnar han till slut hos en nyutexaminerad KBT-terapeut som "förmodligen ville förändra världen".

– När han frågade om min diet och rekommenderade mig att börja med LCHF, höll jag på att nita halvportionen. Det var ju inte därför jag var där. Det kändes som att jag hade kastat bort ett halvår.

Efter sjukskrivningen bestämmer han sig för att återigen bli egenföretagare. Under perioden som följer kommer han att träffa flera KBT-terapeuter via primärvården, utan att riktigt få grepp om sjukdomsbilden.

– När det är tufft och jobbigt, som det var vid årsskiftet 2013/2014, kan vissa känna sig som att de pressas upp mot en vägg. Jag kände att jag pressades upp mot ett hörn, längst upp i taket. Jag kom ingenstans. Det var fruktansvärt. Jag började göra upp planer för hur jag själv skulle ta bort mig själv ur ekvationen. Jag såg mig själv som en allt större belastning för alla. Många ser suicid som en egoistisk handling. Men det är precis tvärtom. En vill avlasta omgivningen. En gör inte konsekvensanalysen om den smärta en tillfogar sin omgivning. En är övertygad om att en gör alla en tjänst. Min fästmö ställde kravet att antingen ringer jag själv efter hjälp. Eller så gör hon det. Jag gjorde det själv. Men det tog tid att få den rätta hjälpen.

När Niklas Dahlqvist anställs av Scandic år 2015 har han bestämt sig för att vara öppen med sina erfarenheter för arbetsgivaren.

– Jag har bara mötts av förståelse när jag har varit öppen mot, i första hand mina chefer, men även mot mina kollegor i ett senare skede. Någonstans finns ju förståelsen att om jag får rätt uppbackning kommer varken företaget eller jag att bli lidande.

När han själv ringer in en egenremiss får han snabb hjälp. Hösten 2016 har det gått över 16 år sedan Niklas Dahlqvist började få problem med psykisk ohälsa, men det är först nu han får en ordentlig utredning med frågeformulär på frågeformulär kombinerat med samtalsstöd. Under sjukskrivningen 2013/2014 havererade ekonomin, något Niklas Dahlqvist nu kräver att få hjälp med som en del av vårdplanen. Det mynnade ut i att han under åtta månader förra året levde på existensminimum. För att omedvetet rationalisera livet under perioder av ångest med självdestruktivt beteende som följd har han alltid skött arbetet, men missat mycket annat. Åren efter suicidförsöket är suddiga. I efterhand är det veckor, ibland månader, där han inte riktigt minns.

– Du kanske skulle vilja betala dina räkningar i morgon för att det är nog blir en bättre dag då solen skiner och allt kommer kännas lätt. Medan det i dag kanske är en molnig dag och det är klart att en ska unna sig soffa och Netflix istället för det jobbiga. I KBT:n lär du dig att gå i värderad riktning. Det finns helt enkelt inte bra eller dåliga dagar. Det finns dagar. Även när det tar emot måste du fortsätta gå i värderad riktning för att bli fri.

De grundliga utredningarna kommer fram till att Niklas Dahlqvist har diagnosen GAD (generellt ångestsyndrom) med inslag av tvångssyndrom samt årstidsbunden depression. Den transdiagnostiska behandlingen sker under tre månader och han tvingas lägga sig platt för den gruppterapiform han till en början ansåg vara otänkbar. Men alternativet var att vänta i ett år. Här får Niklas Dahlqvist möta varenda demon han kämpat mot och plötsligt faller de pusselbitar han saknat på plats.

– I samtalen blev insikten tydlig, det jag egentligen har vetat hela tiden, att det finns en skillnad mellan vem jag är och vad jag gör. Det gav mig mera råg i ryggen att tillåta mig att bara vara den jag är. Bara människa. När du inleder ett samtal med någon i Sverige kommer med största sannolikhet den första frågan bli vad heter du? och den andra: vad jobbar du med? Egentligen högst ointressant.

Tar jobbet och yrkesidentiteten för stor plats i Sverige. Ska jobbet ge svar på livets stora frågor och självförverkligandet? Så var det för Niklas . I dag gör han checklistor över sitt liv varje fredag och konfronteras med frågor som: Hur mår jag? – frågor avgör vad han gör på helgen. Vid sidan av jobbet utbildar han sig till instruktör att hålla Suicide Zeros Våga fråga-utbildning. Under vårt samtal understryker han flera gånger hur lite kunskap det fanns om utmattningsdepressioner och ångestproblematik kring millenieskiftet jämfört med i dag.
Niklas har hittat ett sätt att använda sig av helvetesåren. Att berätta och dela med sig av sin erfarenhet.

– Den styrkan jag har i dag. Den kommer du inte att finna hos någon som inte har jobbat med sig själv på det sättet.

Hur kan det ta sig uttryck?
– Jag är mer envis, men jag kan också göra skillnad på vad som är en känsla och vad som faktiskt är en verklig upplevelse. Det gör att jag är bättre på att rationalisera. Jag är också mer transparent och ärlig, det blir en styrka.

Har dina värderingar förändrats?
– Jag hoppas och tror att jag står upp på ett annat sätt i dag för den jag är. Jag är noga med att inte låta jobbet ta tid från barnen under mina barnveckor och tackar konsekvent nej till alla kvällsaktiviteter som inte innefattar barnen under dessa veckor. Jag är mera rakryggad och vet att saker inte går under om jag säger till när något inte är bra. Jag är trött på tramset.

Med distansen till livet som konsult är Niklas Dahlqvist kritisk till hur arbetsklimatet på byråsidan kan vara. Enligt Arbetsmiljöverkets statistik är små och medelstora företag i just kommunikationsbranschen sämst i klassen när det kommer till att förebygga hög arbetsbelastning.

– Det finns ett systemfel när en måste stå ut dagligen. När jag jobbar i projektform i dag vet jag att det kommer att vara tufft fram till exempelvis, andra veckan i april. Sedan är det tillbaka till den uppstyrda planerade linjevardagen igen. Min erfarenhet från byråvärlden är att du måste stå ut lite till, hela tiden. Det är en annan stress och det är lätt att du känner att du måste vara konstant "fakturerbar". Själv kunde jag då och då fundera på vilken kund som betalade mitt nästa toalettbesök.

– Tror inte det gäller bara kommunikationsbranschen utan samhället i stort. Det finns ingen tid för att ha tråkigt längre. Du åker inte ut till sportstugan som på glada 1950-talet längre för att slappna av. Du åker dit för att exempelvis byta ut köket, trots att det nuvarande är fullt fungerande med bara ett par år på nacken. Du gör det eftersom alla gör det.

Vad ska arbetsplatsen göra för att möta en logik som du menar är skev?
– Det blir så mycket dyrare för arbetsgivaren att låta en anställd gå in i väggen fullt ut och sjukskriva sig. Då får en ta in en konsult som kostar massor i timmen jämfört med en förhandlad lön och dessutom vet du inte heller när eller om din medarbetare kommer komma tillbaka. Det finns de som hamnar i ett läge där de får ångest bara av att gå in på arbetsplatsen som orsakade utmattningsdepressionen.

Varför är kommunikationsbranschen så dålig på det här tror du?
– Det handlar säkert många gånger om pengar. En säljer in sig för billigt för att få business. Men någon får alltid betala. Alltid. Vd, ägare och chefer kan ha vilken vision som helst och ge järnet när de vet att de kommer få dela på guldet i kitteln vid regnbågens slut. Anställda, som mycket väl kan jobba både mer och kanske hårdare, ser inte samma målbild då de går på en fast månadslön. Ofta utan övertidsersättning. Till syvende och sist vill nog de flesta anställda bara vara professionella, få skäligt betalt för sin profession och erfarenhet för att kunna ta hand om sina nära och kära utanför jobbet. Men när chef och anställd sätter sig ned och punktar ned arbetsuppgifter och ser att den anställdes arbetsmängd motsvarar mer än en tjänst då spelar ersättningen ingen roll. Vi har 24 timmar om dygnet och det går inte att trolla så att det blir 25. Hur mycket du än får betalt. Det är här det blir systemfel. När det inte finns tid för återhämtning.

Hur mycket jobbade du under åren som föregick utmattningsdepressionen?
– Jag körde på som vanligt. Det var också ett frustrerat läge där vi kunde ha jobbat ihjäl oss, men vi skulle ändå inte lyckas på grund av hur läget såg ut i branschen. Var vi gjorde så kunde ingen sälja in det. Vi byggde jättefina skalbara plattformar, men det spelade ingen roll.

– Jag köpte inte jobba-hårt-kulturen helt och hållet. Men jag har samtidigt varit elitistisk i mitt förhållningssätt. Jag skulle alltid vara bäst på det jag gjorde. Att vara "good enough" har tagit lång tid för mig att lära mig.

Vad ser du för baksidor med dina lutherska drag för att hamna där du hamnat?
– Dels stoltheten. Jag har haft svårt att fråga efter hjälp. Jag är fortfarande dålig på det, men jag förstår nu varför jag måste göra det och att det är okej. Är van att göra allting själv och förväntar mig inte heller att alltid få hjälp. Men jag kan i alla fall fråga numera. Samtidigt ger det lutherska också en grundinställning att jobba hårt för att komma tillbaka. Det är en positiv sida.

– Du som individ har alltid ansvar för din egen hälsa. Du kan inte ducka det ansvaret. Du kan möjligen bli fråntagen ansvaret när du inte är förmögen att ta hand om dig själv. I mitt fall har det varit få tillfällen. Du kan inte luta dig tillbaka och be om vård, det funkar inte så. Du får jobba på själv. Och ta hjälp om det behövs. Min erfarenhet är att det inte räcker att gå till primärvårdens inledande tio samtalstillfällen om du lider av psykisk ohälsa. Visst kan det kännas som det lättar efter ett par samtalstillfällen. Men det är bara att skrapa på ytan. Du knuffar bara ned det onda djupare i källaren. Dessa samtalstillfällen är till för att utröna om du bara har en svacka eller om du faktiskt behöver specialistvård.

Var slutar arbetsgivarens ansvar?
– Det står klart och tydligt i de nationella riktlinjer Arbetsmiljöverket beslutade om 2015 och som trädde i kraft 2016, att ett stort ansvar ligger hos arbetsgivaren. För mig personligen fick jag det stöd jag behövde hos min chef och arbetsgivare 2016-2017 som möjliggjorde att jag fick ordentlig hjälp att bli kvitt min obehandlade ångest sedan utmattningsdepressionen 2001-2004.

Hur kommer det sig att du var öppen först när du kom till den här arbetsplatsen?
– Det har funnits ett stigma. I dag finns det ångestmottagningar på ett annat sätt än vad det gjorde då 2000-2002. Jag provjobbade två veckor för ett företag som sålde småpluggannonser för en då stor och känd social plattform. En gång satt jag med vd:n som berättade hur en tidigare anställd blivit sjukskriven "och sen visade det sig att psykologer var inblandade" ungefär som att "så kört var det med den killen". Det var den attityden som gällde när jag etablerade mig i arbetslivet och det präglade mig innan jag blev hel igen.


FAKTA/ Niklas Dahlqvist
Ålder: 41 år
Familj: Särbo, två barn, 8 och 11 år plus två bonusbarn. Barnens mor, bror med familj och far. En sköldpadda och två katter.
Uppväxt: I Hyltebruk
Bor: Stockholm/Gnesta
Utbildning: Medieprogrammet på gymnasiet, olika högskoleutbildningar, bland annat Berghs.
Karriär i korthet: Började 2000 som webdesigner/digital formgivare på e-handelsbolag. Fortsatte som egen och entreprenöriell programmerare, formgivare/AD, copy, illustratör vidare till en anställning som specialist på digital marknadsföring med inriktning lojalitet i sju år. "Sammantaget landar jag och min professionella erfarenhet som skräddarsydd Loyalty Solutions Specialist och Product Owner 17 år senare."
Filmtips: Älskar film. Såg senast "The Post" följt av "Alla presidentens män". De nya Paddington-filmerna är fantastiska.
Lästips: Läser just nu mycket om SCRUM och agilt arbete men annars är det ljudböcker som gäller. Emelie Schepp är en favorit. Alltid Tranströmer.
Musiktips: Allt från Bach till Arch Enemy med nedslag i old school hiphop/rap, folkmusik/visa och gladpunk.
Gör på fritiden: "All tid är livstid. Barnen och familj först. Musik, film, skapande och vila. Gärna tillsammans."
Medievanor: Varje morgon; SVT Nyhter App, DN-App, New York Times App, Sveriges Radios P1 och på väg hem alltid New York Times Pod; The Daily samt Dagens Eko.
Oanad talang: "Superhändig hantverkare som innehar licens för bultpistol och kan serva likströmsmotorer."
Hissar: Kärlek. Och teamwork. Tillsammans är alltid starkare.
Dissar: Utanförskap, skvaller, egoism och förminskande av medmänniskor för att göra sig själv större.

Har du självmordstankar? 
Om du mår så dåligt att du tänker att livet inte är värt att leva ska du inte hålla det för dig själv. Då behöver du prata med någon som du har förtroende för. Du kan prata med en person som jobbar inom vården, eller med någon du känner. Du kan vara helt anonym när du ringer. Du kan till exempel kontakta: 
• Hjälplinjen på telefon 0771-22 00 60. 
• Jourhavande medmänniska på telefon 08-702 16 80. 
• Jourhavande präst nås via 112. 
• Mind Självmordslinjen, chatt via mind.se eller på telefon 90101.

Vanliga tecken på utmattningssyndrom:
• Du har ingen energi och upplever en stor trötthet som inte går att vila bort. 
• Du känner dig utmattad. 
• Du har svårt att somna på kvällen eller vaknar många gånger under natten. 
• Du är lättirriterad, orolig och nedstämd. 
• Du har ångest. 
• Du glömmer saker och har svårt att koncentrera dig. 
• Du har problem med att planera och genomföra uppgifter. 
• Du har fysiska besvär som hjärtklappning, yrsel och värk. 
• Du är väldigt känslig för ljud. 
• Du kan få olika typer av besvär från magen och tarmarna.
Källa: 1177 Vårdguiden.

FAKTA/#Baramänniska 
År 2013 startade Resumé initiativet #baramänniska för att belysa arbetslivets baksidor. Det vi alla har upplevt men sällan pratar om. Syftet med publiceringarna är att bryta ett av vår tids stora tabun: att må dåligt. Dela gärna med dig av dina erfarenheter, tankar och lösningar på hur branschen ska bli mänskligare genom att använda hashtagen i sociala medier.

Har du själv erfarenheter av ohälsosam stress och utbrändhet i kommunikationsbranschen? Hör av dig till fredrik.thambert@resume.se. Du får vara anonym.



Dela sidan: