Dela sidan:

Hon bromsar hastigt in Range Rovern på handikapprutan framför Ica Maxis entré. Med ett framhjul på trottoaren hoppar hon yogasmidigt ut med Iphonen klistrad vid örat. Skrattar högljutt i telefonen där hon sveper förbi den romska tiggarkvinnans knöggliga sevenelevenmugg. Arga blickar följer hennes trippande in mot hangaren av tournedos och toarullar. Ty värre än att hon bryter mot en parkeringsregel är att hon bryter ett avtal. Den outtalade mellanmänskliga överenskommelse som säger: låt oss, rik som fattig, bereda väg för alla att handla maten på Ica, även de halta och lytta. Samtidigt ger hon skepnad åt den allt vanligare tanken, den som vårt folkhem kämpat emot under ett helt århundrade: "Jag är förmer. Reglerna gäller inte mig."


Under en nanosekund överväger jag att fråga om jag kan hjälpa henne att bära korgen eftersom hon tycks vara handikappad, men jag behärskar mig. Dels för att jag ligger i hårdträning för att bemästra magistern inom mig (Resumé februari) och dels för att jag är svensk. Ännu har vi inte lärt oss bemöta skitstövlar.

Att hålla ingångna avtal var fram tills ganska nyligen ett karaktärstecken för Sverige. Lagt kort ligger var ett ordstäv med reell innebörd. Till detta kunde man lägga frånvaron av vardagskorruption. Offerter gällde. Löften hölls. Påstådd kvalitet i leveransens alla delar infriades. Ingen blev heller bestulen på vare sig sin p-plats eller sina idéer utan att ett ramaskri ljöd över de gula rapsfälten. Förtroende och tillförlitlighet, kanske det mest svenska efter köttbullar med lingon, har utgjort både olja och kugghjul i vårt samhällsmaskineri. Sannolikt viktigare för landets framgångar än alla järnmalmsfyndigheter, melodifestivalsvinnare och avdragsgilla hemdatorer sammantagna.

Under några år arbetade jag i Australien. Berikande på många vis. Men ur ett perspektiv var det depraverande. Det hände att kunder stal våra idéer. När vi var inbjudna att pitcha på en storbank, ville de absolut ha vår kampanj. Istället för att anlita oss snodde man hela vårt koncept och lät en billigare byrå göra ut det. När vi ifrågasatte detta hotade man med sin stab av affärsadvokater. De visste att vi inte hade ekonomisk uthållighet att driva ett case mot dem. "It's just business, Björn", sa vår CEO. "They screw us, we screw someone else."

Men vad händer när vi låter pålitligheten erodera? Om man på högsta nivå börjar luras eller uppträda som om kontraktet inte gäller mig. Det svider till ett tag i folksjälen när förgrundsgestalter inte lever som de lär, men vi har börjat förlåta. Som Åsa Romson, en miljöminister som målade sin båt med kopparbaserad antifoulingfärg som alla båtägare visste var förbjuden (Åsa fick nyligen ett nytt toppjobb). Eller Jason Diakité som kritiserade näringslivets skatteplanering medan han själv tog ut exakt så mycket i lön från sitt bolag att han hamnade under gränsen för statlig skatt. (Asch, det var väl inte så farligt, han är ju så fin). Och så den uttalade feministen Lars Ohly som inte kunde hålla sina trinda tassar borta från partikamratens rumpa trots hennes avvärjande (han gjorde sig till offer för patriarkaliska strukturer).

Vi mattas av. Långsamt vänjer vi oss och beteendet sipprar ner i folklagren; "när alla andra gör det, kan väl jag också..." Så vi börjar luras lite grann. Medan vi upprörs av galenskapen i Donald Trumps elastiska förhållande till sanningen, blir vi alltmer toleranta inför likartat lättsinne här hemma. Det lär bli trångt på handikapprutan framöver.

Björn Rietz
Copywriter
bjorn@rietz.se



Dela sidan: