Dela sidan:

Kvinnan stirrar fokuserat rakt in i kameran. Hon bär en röd sjal med vitmarmorerade mönster runt huvudet och medan kameran sätts i rörelse gör så också hon. Fåglarnas kvitter sätter takten och syrsornas spel skapar en närmast allvarsam stämning. Hon tar till ton på swahili och melodin är bekant; "Ååå tjejer / Ååå tjejer / vi måste höja våra röster för att höras / Ååå tjejer / Ååå tjejer / vi måste höja våra röster för att höras...", lyder den svenska versionen. Sången hoppar sedan från mun till mun på kvinnor runt om Kenya i en protest mot att de utestängs från arbetsmarknaden. Tempot ökar i takt med bildspråket innan filmen utmynnar i gryningen, till det stilla skoklappret från en samlad grupp män och kvinnor, glada och till synes jämlika.

 

Alexandra Dahlström förknippas i regel med karaktären "Elin" i Fucking Åmål. En film som hade premiär för snart 20 år sedan och som huvudrollsinnehavaren fortfarande är stolt över, men befogat mätt på att prata om. Hon har ju gjort så mycket annat, inte bara som skådespelare utan även som regissör; musikvideor, dokumentärer, reklamfilmer och dramaproduktioner.

Zoégas ovan återgivna kampanjfilm ger en representativ bild av Alexandra Dahlström, regissören. Den bärs som så ofta i hennes verk av musikaliska inslag, drömmande bildspråk och framåtrörelse. Och framför allt kvinnor, som går upp till kamp.

– Någon sa till mig att 'du kan inte komma här och tro att du kan göra reklamfilm med vänsterhanden för att betala hyran'. Men för mig är det här viktigt, eftersom jag tänker att jag kan påverka världen. Om ett manus hamnar i mina händer så kommer det att färgas av den omtanke jag har för yngre tjejer och äldre kvinnor. De kommer att hyllas och ges utrymme. Jag drar mitt strå i stacken – även om det bara handlar om ytlig girl power och även om det inte leder till enorma förändringar.

Hon tystnar eftertänksamt och låter blicken vandra. Det är fortfarande med viss förundran i ögonen som Dahlström ser sig omkring i Wicanderska villan på Stockholms tillflyktsort Djurgården. Taket i det runda hörnrummet är kupolformat och golvet belagt med fiskbensparkett. Fönstret är placerat i ett av byggets många utskjutande burspråk och kakelugnen tornar i ett av hörnen. Exteriören kan närmast beskrivas som sagolik, i en stil som brukar benämnas med begreppen nybarock eller jugend.

Huset har på senare år inhyst etnologstudenter, Nordiska Museets styrelse och "Tinker, tailor, soldier, spy"-regissören Thomas Alfredson. Den senare tipsade produktionsbolaget FLX om att lokalen skulle bli ledig. Dahlström klev in i slottet och bolaget först för någon månad sedan.

– Jag hade fått ett tips om att de sökte regissörer, så jag skrev till Eleonor Sager (chef för reklam och branded content, reds anm) som svarade efter fem minuter med tre olika datumförslag. Mötet slutade med att vi båda ba 'Va! Shit, jag skulle ha gått för en kvart sedan'. Vi klickade verkligen och det kändes som att hon förstod vad jag håller på med, säger Dahlström som sitter hopkrupen med fötterna uppslängda på stolen intill, ledigt klädd i track pants och sneakers.

Hon hade då redan regisserat reklamfilmer i tre år, efter att ha kommit i kontakt med formatet i samband med en manusutbildning i Berlin.

– En producent jag hade jobbat med tidigare som skådespelare bjöd ner mig till hennes produktionsbolag Anorak. Där upptäckte jag hur kul det är att få en konkret uppgift, alltså en pitch med idé och manus, och att göra sin visuella tolkning av den. Jag gillar det där med att gissa var det ska någonstans, för det skiljer sig så mycket från de projekt jag annars gör och driver själv. Det är som att göra en rolltolkning – fast visuellt.

Historieberättandet blev tidigt en del av Alexandra Dahlströms liv. Föräldrarna läste högt ur avancerade böcker av Bulgakov eller Tolkien och dottern – som trodde sig tala ett "hemligt" språk med sin mamma (ryska, som ett resultat av dennes ursprung i Moskva) – drömde om att bli författare. "De här dagböckerna får inte försvinna, för de kommer publiceras!" tänkte hon i ett barns megalomani.

– Istället blev det liksom 'jaha, skådespelare, okej då, sure...' Som ryskt barn sattes jag i balettskola redan när jag var tre. Där gjorde jag min första provfilmning, fem år gammal. Men det var inte så att jag hade en Lindsey Lohan-mamma på något sätt... sen när jag var tolv kom en rollbesättare för 'Skärgårdsdoktorn' till vår mellanstadieskola för rollen som kompisen till Ebba. Jag bokade den inte och mitt lilla hjärtebarn blev helt krossat. Men däremot bokade jag en roll i långfilmen 'Sanning eller konsekvens'.

Du drömde alltså inte att bli skådespelare?
– Det där var något jag inte riktigt valt... jag menar, skulle någon annan besluta om min framtid? Men i samband med Fucking Åmål märkte jag att skådespeleri är roligt och tydligen är något jag är bra på.

Men med skådespeleriet kom också vissa bekymmer. Dahlström beskriver det med ord som "sockervadd", "fluff" och "politik" – något hon uttryckte redan 1999 på Guldbaggen, då Loa Falkman försökte tysta hennes försök till kritik mot branschens sexism med frasen "lilla hjärtat".

– Som skådespelare är du en del av någon annans vision och har ganska lite kontroll över ditt öde. Jag bodde en tid i Rom, hade en agent både där och i Paris. Drömfabriken är ganska baserad på en av händelserna från den tiden. Alltså, sexism kan vara väldigt komisk och solig i italiensk form, men det är fortfarande misogyni... hänger du med?

Drömfabriken är titeln på hennes pågående långfilmsprojekt med sig själv och "Vår tid är nu"-aktuella Hedda Stiernstedt i huvudrollerna. Där gestaltas en berättelse då drömmen om en skådespelarkarriär i LA drabbar vänskapen mellan två unga kvinnor.

– Jag tänkte såhär, börjar Alexandra Dahlström och drar en lång suck i ansatsen till att beskriva syftet med långfilmen. Hon vill ogärna bli alltför specifik när det kommer till de egna erfarenheterna som ligger bakom.

– När vi lever i ett samhälle som hela tiden talar om för kvinnor att det bara är typ en tjej åt gången som får ta plats, som får vara Queen, så leder det följaktligen till en tävling mellan kvinnor som jag tycker är onödig. Eller förresten, den är hjärtskärande och kontraproduktiv. De största insikterna jag har både professionellt och personligt är att när man istället börjar backa varandra så händer så otroligt mycket. Det är som alkemi; saker lossnar på ett magiskt sätt.

Karriären som regissör har sakta men säkert växt fram vid sidan av filmrollerna. Som ett sätt att själv ta tag i berättelsernas ryggmärg, ett sätt att ta kontroll. Redan under inspelningen av Fucking Åmål hade Dahlström märkt att hon hängde mycket vid monitorn och regin. Hon fängslades av ljudet från kameran, ställde frågor om ljussättningen och lärde sig om objektiven. 17 år gammal regisserade hon för första gången, när klassen skulle göra en skolpjäs av Medea, "du vet den där gamla grekiska tragedin med kvinnan som dödar sina barn för att hämnas på sin man... Den blev jättebra faktiskt! Och det var fett roligt att regissera". 23 år gammal gjorde hon sin första kortfilm; "den handlar om omöjlig kärlek, utspelar sig i Rom och är lite som ett vykort på Super 8-film".

Många projekt följde och precis som i rollerna hon spelar präglas hennes alster av starka kvinnokaraktärer eller kvinnlig gemenskap. I en musikvideo för Bear Quartets låt "Lovers Goodbye" får tittaren till exempel följa en grupp kvinnor som festar på en Finlandsfärja. Hennes första dokumentär handlar om de tre kvinnliga bandmedlemmarna i Vulcano och kortfilmen "Den rätta" slutar med att en tjej (spelad av Mylaine Hedreul) sliter ut hjärtat på Adam Pålssons karaktär, efter att denne ägnat flera minuter åt något självgott dravel om sin osäkerhet inför en relation.

– Det finns en del i branschen som behöver förbättras. Det är det jag menar med politik. Och då är det najs att vara chef. Som konstnärlig chef känner jag kanske att jag har mer makt att förändra. Jag märker det inte minst på unga kvinnliga skådespelare, att de är peppade på att jobba med mig för de vet att jag inte kommer att säga åt någon att banta eller skaffa tandställning, om man säger så.

Och du vill inte vara en marionett till en manlig regissör?

– Folk i Sverige gillar att sätta andra i fack; antingen är du regissör eller så är du skådespelare. Jag är både och.

 

Alexandra Dahlström fejkgråter över det runda vita bordet i det runda vita rummet. Efter några hulkande sekunder släpper hon ner händerna som täckte ansiktet och höjer blicken, utbrister storögt "va, vadå whiskey?". Att gå in och ur små roller är ett av hennes återkommande sätt att tala och framföra poänger. I detta fall gestaltar hon sig själv i tv-soffan för att understryka sin fascination för stark reklam – och den förvåning som emellanåt uppstår när avsändaren visar sig.

Reklamens uttryck får inte heller gå för långt, menar regissören: "Raring, jag ser att du försöker sälja en dröm till mig här, men det där är faktiskt en ost", påpekar hon åt en föreställning om en copywriter som kanske är mer ämnad en renodlat konstnärlig bana än ett liv på en byrå.

Hon räds själv inte en poetisk stämning, som i det inledande exemplet med Zoégas.

– Jag kommer trots allt från fiktionshållet. Så jag är väldigt visuell, gillar ett tydligt bildspråk där saker är förhöjda och är rätt bra på att skildra människor på ett nära sätt. Jag är dessutom jättenitisk med casting. Jag är ju själv skådespelare.

Är du noga med vilka du jobbar med?
– Jag går mycket efter vad folk har för värdegrund, om de har hjärtat på rätt ställe. Nu låter jag som en Palme-idealist. Men varför inte egentligen? Sådant spelar ju roll – det speglas både i slutresultatet och hur man mår på set. Så ja, jag väljer mina samarbeten. På FLX finns till exempel stor ödmjukhet och prestigelöshet. Nu har vi precis inlett samarbetet men jag har en väldigt bra magkänsla. Här finns också bra marginal och utrymme för att göra både fiktion och reklamfilm – det känns lite gammalt att välja det ena eller det andra.

Förutom FLX har hon dessutom två "jättehärliga agenter" på en nystartad agentur som heter Albatros.

– Det är första gången som jag bara har kvinnliga chefer. Det känns som det här kommer bli ett väldigt spännande år.

Fakta / Om Alexandra Dahlström

Ålder: 34.
Uppväxt: "I Stockholm kroppsligen men i Moskva själsligen."
Bor: Stockholm.
Familj: "Mamma pappa syrra pojkvän".
Tjänar: 109 900 kr (2016).
Karriär & utbildning: Stockholms Dramatiska Högskola, regi och manus. Medverkat i elva långfilmer, till exempel "Fucking Åmål" och "Fröken Sverige". Gjorde teaterdebut som femtonåring i Målarsalen på Dramaten och regidebut 23 år gammal. Regiassisterat/treatat på filmer för tex Jens Jonsson, Lukas Moodysson, Bob Harlow och Andrea Eckerbom.
Medievanor: "Har sett Clueless och Bridesmaids så många gånger att jag kan dem utantill. Streamar Barry, I'm Dying Up Here, Better Things, Insecure. Är jordens bokmal och gillar hits som New York Times Bestsellers, haha. Lyssnar massa på First Hate, T.A.T.U. och Yung Lean atm."
Förebild: Amy Schumer, Mia Skäringer och Tova Magnusson.
Aktuell: Utvecklar sin första långfilm "Drömfabriken" på Miso Film samt tv-serien "Château Majorica". Har precis signat med FLX som regissör.



Dela sidan: