Dela sidan:

Å ena sidan: Vi besöker Auschwitz. Söker på vårt efternamn. "Walter Rietz, prisoner 89594". Rietz är ett tyskt namn, inte judiskt men där fanns även ett mindre antal politiska fångar. Upptäcker senare att Walter överlevde lägret men dog några år efter befrielsen, kanske av sjukdom orsakad av näringsbrist vilket var vanligt.


Å andra sidan: I ett gammalt, numera digitaliserat, arkiv med vittnesmål finner jag en Hans Rietz, vice chef för Gestapo i Charkov. Han ägnade sig åt att gasa ryska krigsfångar och ukrainska judar i en täckt lastbil. Informationen är knapp men exakt: Dömd till döden av Röda Armén 15 december 1943. Avrättad genom hängning 17 december 1943.

Däremellan ett namn på en diskret platta i gräset på den dystra tyska krigskyrkogården i La Combe, Normandie: "Heinz Rietz, Unteroffizier *8.1.1924 † 24.6.1944". Heinz var tjugo år när han ett par veckor efter D-dagen miste livet. Vi fann honom av en tillfällighet, en stundens ingivelse bland gravarna som hyser inkräktarna, förövarna men också pojkar som tvingades mot fienden med SS-männens kulsprutor riktade mot sina ryggar. Många skyldiga, men många oskyldiga. Alla åkte med. Spikades upp på korsen, eldades upp i ugnarna, ruttnade i den europeiska jorden eller överlevde med själen tatuerad av sorg. Alla utom vi.

Att ha fötts i Sverige är som att ha fötts med en guldtacka i ena handen och en fribiljett till ett lyckohjul i den andra. Frågan är hur vi hanterar gåvorna. En ynka veckas studier av vårt offentliga umgänge på sociala media ger en vink om tillståndet för vår längtan efter fred och frihet.

Beväpnade med verbala eldkastare brännmärker vi oliktänkande. Ilskan syresätts av varje inlägg som pekar ut den stackars jävel som trampar fel, som tycker fel, som säger fel. Skärmen eller telefonen som utgör vår digitala bunker tillåter spe, hån och – anklagelser. Anklagelser likt den mot regissören som, oskyldig visade det sig, pekades ut under höstens #metoo-kampanj och blev en persona non grata i alla sammanhang. Ingen rök utan eld, ansåg de hängivna upprörda på sociala plattformar. Inom kommunikationsindustrin vet vi att den uppfattningen är en villfarelse. Det går utmärkt att tillverka rök, somliga av oss tar till och med bra betalt för att göra det.

För bara några månader sedan togs initiativ för att stärka demokratin med tyngdpunkt på att lyssna och tala med varandra, respektera att vi tycker olika (#vimåsteprata). Några av oss fick en känsla av att äntligen kanske uthängningarna på nätet, de oförsonliga tonfallens och hotens tid var utmätt. Det behövdes bara ett haveri inom Akademin för att vår försiktiga optimism skulle hamras sönder på nätmobbens tangentbord.

Jag tänker att vi som arbetar med kommunikation borde föregå med gott exempel. Vi som för bara någon månad sedan belönade det goda beteendet med Guldägg. Som den ädla gärningen att väcka sympati för dem med annan sexuell läggning eller som att skapa en ny råvara av puffror och pickadoller. Om inte vi som skapar detta hedervärda orkar leva som vi lär, vem ska då göra det? När vi hyllat vår bransch för kampanjen att smälta ner vapen, kanske det är dags att lägga ner våra egna.

Alla krig börjar med att människor slutar tala med varandra. Hur det sedan kan gå vittnar gaskamrarna och krigskyrkogårdarna om.

"Lägg ner vapnen
sänk dina rostiga
bajonetter
punkterar lungor
tystar mig
tömmer dig
ord för ord"

Björn Rietz, copywriter
bjorn@rietz.se


Dela sidan: