Dela sidan:

Sedan Resumés avslöjande slog ner som en kraftfull mediebomb i Sverige, Norden och andra delar av världen har diverse analytiker försökt förstå och förklara. Men lika mycket förvånats och förundrats.

Jag tror en del klarhet finns just i historien, och då Bonniers historiska nutid.

Året var 2008 och Jonas Bonnier, som då mest var en misslyckad romanförfattare, blev koncernens vd. Numera lyckad författare med boken om det stora helikopterrånet i Stockholm. Och istället misslyckad koncern-vd som fick sparken 2014. För den som undrar över årtalen så ägde det uppmärksammade bankrånet rum 2009. Nåväl, jag var vd på TV4 när Jonas Bonnier blev min högste chef.

Jag minns första konferensen som ägde rum i TV4-huset och dess stora studio. Jonas hade samlat de drygt 40 bolagsdirektörerna till uppstartsmöte. Han stod längst fram och vi lite demokratiskt utspridda runt småbord. Vår nye välstajlade ledare med strumpor som stack ut i stil med varumärket Happy socks.

Jonas berättade att Carl-Johan, familjens överhuvud i egenskap av operativ ledare av familjeimperiet hade gett honom jobbet med en konkret mission: fördubbla omsättningen på fem år. Alltså från 30 miljarder om året till 60. Om Bonnier redan var XL så gällde det att bli XXL. Jag minns också tydligt hur orden föll i lite lågmäld ton och med ena handen i byxfickan:

– Tror ni det blir svårt, frågade Jonas, utan att det var en retorisk underton av märket – självklart.

Nej, det var mer uppfordrande att det måste gå för Carl-Johan hade sagt att han skulle fixa det.

Vi kände oss som skolbarn inför rektorn. Skruvade på oss förläget. Det var ju första mötet och alla ville vara till lags. Ur mumlet steg därför kombinationen offensiv med organisk tillväxt och aggressiva förvärv. Jonas Bonnier svarade med att låta oss grupparbeta. Och vi listade åtgärder.

Jonas Bonnier startade Bonnier Growth med Ulrika Saxon som chef, inte direkt känd som en kreativ kanonkula. Däremot välmeriterad som lojal undersåte och ja-sägare. Hon sa ja till att växa genom att köpa och investera i start-ups. Och det köptes och det startades.

För att göra en lång historia kort – det gick inget bra. Eller som det heter i den nya mediala analysvokabulären av okvädingsord – det sket sig. För den som inte hänger med menar jag att medierna nu låter som sina sociala förlagor där vissa män till människor som bekant är svin eller i bästa fall skitstövlar. Misslyckade affärer kan där i verbal mening just så – skita sig. Och det gjorde det med eftertryck.

Jonas Bonnier började sälja en massa saker för att klara ekonomin. Även kronjuveler som biografer där SF:s logotype hängt i salongerna i decennier. I Bonnier-familjen knorrades det. TV4 mjölkades ännu hårdare. Och den kulturella kärnan krympte till böcker och tidningar. Kanske ett och annat magasin.

Fastighetsbolagets betydelse som garanten för det årliga apanaget till de drygt 70 delägarna växte. Och det är på den vägen Bonnier befinner sig.

Kärleken till TV4 har varit och är begränsad. Mest handlat om pengarna in i kassan. Och som bekant, det gäller att kunna räkna med känslorna. Vem vill ha ont i magen varje dag för hur den ostyriga tv-marknaden ska utvecklas eller avvecklas? Vem vill vara beroende av sådant som kan gå sönder på grund av internet med Youtube och Facebook? Eller av miljarddyra sporträttigheter? Ingen. Punkt, slut och end of story. Nye vd:n Tomas Franzén som inte fixade samordning, effektivitet och en urstark balansräkning som behövs för nattsömnen har i samråd med tidigare nämnde Carl-Johan enkelt kommit fram till att 10-12 miljarder för TV-verksamheten i Sverige och Finland vore finfint.

Check Bonnier.

Och check Telia, men av helt andra skäl. Johan Dennelind har fått städa och leta efter en ny strategi efter misslyckade affärer i österland. Han missade köpet av danska TDC, och en del andra gobitar. Men lite grann under radarn insett det som andra i telekom upptäckt – content är inte bara komplicerat. Det är fortfarande king. Det vimlar av utländska och vällovliga exempel som British Telecom. Eller AT&T.

Dennelind köpte finska hockeyn. Har budat på Premier League, och lär väl göra det igen. Försökt norpa till sig svensk fotboll.

Äga konsumentens hela mediala kostcirkel är lite av en våt dröm. Kontrollen över vardagsrummet, hur signalen når huset och hemmet och vad som rör sig i rutan. Inkluderat kundregister.

Både Johan Dennelind och hans motpart Tomas Franzén slåss ju dessutom för sin egen överlevnad – att bevisa att de får till något som bevisar att de kan och är handlingskraftiga.

Nåväl, då kommer vi till den berömda lapsusen. Staten som äger Telia till 37 procent surnade till när Resumé avslöjade hur långt framskridna förhandlingarna mellan Telia och Bonnier var. Allt tyder på att näringsdepartementet fått mycket knapphändig information i frågan. Och är man ägare kan man ju bli irriterad för mindre. Igen, känslor räknas. Nu har humöret lagt sig.

Till detta kommer att regeringen självfallet med minister Mikael Damberg inte vill ha någon offentlig diskussion i frågan. Hur ska staten motivera – vi vill inte. Och vice versa – vi vill. Allt det där får ju i laga ordning bli Konkurrensverkets huvudvärk.

Snacket om de digitala sändningstillstånden med den så kallade ägarparagrafen som ett hinder imponerar inte, vilket jag också har starka minnen av sedan Bonnier köpte upp sig och tog kontrollen över TV4 en gång i tiden. Trots att det då fanns en skarpare regel om att en stark ägare i media inte fick stärka sin ställning på den svenska mediemarknaden genom att ta kontrollen över TV4. Det enda som hände var att dåvarande kulturministern Leif Pagrotsky blev sur och med snudd på ministerstyre tvingade fram att Proventus Daniel Sachs fick bli styrelseordförande i TV4 istället för Bonniers man Torsten Larsson.

Check i box igen.

Nej, jag tror fortfarande att om det finns ett nålsöga så heter det statens starka ägande i Telia som genom ett eventuellt förvärv av Bonnier Broadcasting stärker statens makt över media, där ju redan Public Service är en väsentlig del. SVT, SR och UR är en snart en skatteaffär för svenska folket på årligen 8,5 miljarder kronor. Bonnier Broadcasting omsätter ungefär lika mycket. I ett medieperspektiv tillkommer ett stort stycke infrastruktur för distribution med fiber, IP och hela vägen till fysiska master.

Behöver staten sälja sina 37 procent för att staka ut vägen till förvärvet av Bonnier Broadcasting? Det korta och enkla svaret är ja. Det svåra, som jag inte förlänger här, är att Telia sitter på teknik som är viktig för det svenska samhällets kommunikation och säkerhet. Och då blir det inte lika enkelt att börja sälja ut Telia. Detta vet den sittande regeringen. Och det vet den sittande oppositionen, som just nu tittar på just dessa infrastrukturfrågor och statens roll mot bakgrund av just beredskaps- och säkerhetsskäl. Därmed blev det som bär logikens enkla prägel och även viss affärsmässighet lite mer komplicerat. Och då uttalar sig politiker med olika bevekelsegrunder. Kulturutskottets ordförande Olof Lavesson (m) har tidigare till mig uttryckt bekymmer över statens som allt mäktigare medieaktör. Hans partikollega Elisabeth Svantesson som näringspolitiker uttrycker också oro, men av andra skäl som måhända har med just dessa beredskaps- och säkerhetsskäl. Och att samhällets företag som befinner sig i telekom-området är utspridda och med olika ägarstrukturer från helägda Teracom till delägda Telia. Oordning och oreda är ingen bra grund i en tid när kontroll över hur information kommuniceras från samhället blir allt viktigare för att minska sårbarheten.

Om tipskupongens Etta är att affären trots detta blir av så vill jag nog ändå travestera gamle tv-tipsaren i televisionens svart-vita tid Putte Kock – grundtips Etta. Men gardera gärna med en Tvåa.

Jan Scherman, diversearbetare och f.d TV4-chef.

 


Dela sidan: