Dela sidan:

Kristin Lundell ser sig över axeln. Bokstavligt talat. Hon sitter i sitt kök i Hornstull, på en teakstol vid ett teakbord i mitten av ett gråvit-rutigt golv, och söker muntert med en avsmalnad blick genom köksfönstret.

– Jag måste bara kolla balkongen här utanför...

Hon vänder tillbaka huvudet, hummar något. Ovetandes om att bakom henne smyger en röd vattenpistol sakta fram genom grannbalkongens galler. Några slumpmässiga salvor sprejas ner mot innergårdens markplan.

Det är som om Lundell söker en lekfull konflikt. Något att störa sig på, trots att hon vet att vattenmarodörens aktiviteter är tämligen oskyldiga.

Att störa sig på saker är något av hennes paradgren. Hennes synpunkter om allt möjligt, men framför allt populärkultur, har genom åren förekommit i såväl SvD:s kultursidor som Aftonbladets nöjesspalter. I både radio och tv – och nu senast i veckomagasinet Fokus.

Tonen är gärna fräck, fylld av humor. Nästan som om hon jävlas, ungefär som barnet med vattenpistolen.

Du skriver lite som om du petar folk i magen.
– Va gullig du är, tack! Hihi. Det var någon som recenserade mig så bra efter ett "På Spåret"-avsnitt, jag tror det var Anders Björkman på Expressen, han skrev att jag var vass och cynisk. Det var det finaste jag hört! 'Vass och cynisk', man bli ju alldeles lycklig.

Cyniker står högt i Lundells kurs. Till skillnad från andra.

– Ett: jag litar inte på folk som inte pratar med mat i mun, alltså de som tuggar ur först. Två: jag litar inte på lyckliga människor. Det är något väldigt skumt med dem...

En gång störde hon sig på programledaren Fredrik Skavlan. Inte för hans lyckliga aura, utan för hans intervjuteknik. För att han lät bli att fråga om den forne Army of Lovers-medlemmen Camilla Henemarks psykiska ohälsa, utan istället var "ovärdigt besatt" av hennes historia med kungen. Det uppstod lite rabalder.

– Ibland skapar man debatter man inte riktigt hade tänkt sig... Ett tag var jag den som alla norska tidningar ringde när de ville ha en kommentar om honom. Jag hade lyckats skapa någon slags Skavlan-gate. Det fanns tydligen en undertryckt frustration mot honom i Sverige. Kanske för att han är norsk? Jag vet inte. Jag menar, jag brydde mig väl inte jättemycket om det där. Det viktiga är ju miljön, inte att Skavlan är dålig på att intervjua.

Tyckandet kommer reflexmässigt när hon talar. Hon säger sig förvisso ha ledsnat på åsikter – "jag gick till Fokus för att jag ville skriva långt! Istället för att bara tycka hela tiden, i korta och snabba format, man kan bli så trött på det" – men hon har märkbart svårt att hålla sig. För bara någon vecka sedan stod det klart att hon lämnar journalistiken efter 17 år och istället blir Moderna Museets nya pressekreterare. Det första hon gjorde när nya jobbet offentliggjordes var att kritisera sina gamla kulturredaktioner i tre delar: "textfabrikerna", "politiserandet" och "varumärkesbyggandet". Sammanfattningsvis, i tre etapper:

– Det är helt ohållbart att leverera åsikter i sådana mängder, som om man är en löpande band-arbetare. Man hinner inte ens läsa klart en bok innan man ska tycka något om den. Man känner sig som en sönderdiad sugga... utan övriga liknelser!

– Sen kan jag bli trött på att det är så mycket marknadsföring och business i dag. Det här pliktskyldiga länkandet på Twitter. När man följer flera personer från samma redaktion blir det outhärdligt, för alla sitter och postar samma länkar. Nu ska jag inte försöka mig på någon sportreferens, eftersom jag inte kan något om sport, men ingen spelar vanliga tennismatcher längre, där man liksom bollar till varandra. Utan alla står och dunkar sina bollar i en garagevägg.

– Och kultursidorna har blivit alldeles för politiserade. Skillnaden mot ledarsidorna blir man mindre och mindre. Politiken och samma åsikter är överallt, och det känns faktiskt rätt oinspirerande. Det finns för lite plats för kulturen. Alltså uttrycket.

Har du något mer du är trött på?
– Ja gud, vad är jag inte trött på? Jag tänker att det kan vara bra att vara lite trött ibland. Annars är det lätt att man fortsätter att gå i samma fotspår år efter år. Jag började som journalist när jag var 19 år, har aldrig gjort något annat. Aldrig varit full och spytt i ett studentrum eller gjort saker jag ångrar på en strand i Bali. Man måste tröttna ordentligt för att gå vidare, och det var nog dags för mig att göra det.

Kristin Lundell pustar ut. Dricker en skrätt äppeljuice och ler sitt artiga leende. Grannbarnet skrattar och vattenstrålar flyger emellanåt bakom krönikörens rygg.

 

Det finns en ideligen återkommande berättelse om hur Lundell en gång fann journalistiken. Den utspelar sig precis vid millennieskiftet, handlar om billig cider och Fredrik Strages popklubb Panda. Hon drar den en gång till.

– Svenskan var där och gjorde ett reportage om 'pandor'. De hittade mig i en trapp, drickandes på billig cider, och undrade om jag ville skriva en popklubbsguide åt dem. För jag var en panda – alltså, hade tuperat hår, glitter runt ögonen, vita strumpbyxor, ökenkängor och skinnjacka.

Ett "Broder Daniel"-fan?

– Jag ÄLSKAR Broder Daniel. Henrik Berggren (sångaren, reds anm) är det bästa vi har och bland det mest makalösa som finns.

För det var hans texter som visade henne att det fanns andra som henne. Precis som hon hade växt upp i Danderyd omgiven av "Ralph Lauren-barn", hade Berggren och de andra medlemmarna varit missanpassade i en överklasskola i Göteborg.

– Jag klippte ut intervjuer från Expressen fredag, eftersom jag kände samhörighet med deras ord. Jag tyckte folk var så snobbiga och enkelspåriga i Danderyd. Själv var jag väldigt pretentiös, intresserade mig för musik och populärkultur och var slavofil – en sådan som älskade Ryssland, vars poeter jag läste och översatte från ryska.

Hon hade åsikter då också, förutom att tycka om omgivningen värnade hon djurens rätt såväl som kvinnors.

– Jag blev vegetarian för att jag träffade en väldigt trevlig häst. Åh nej, nu låter jag som Jens Orback, haha (S-ministern som jämförde homosexuellas rättigheter med sin mosters rätt att leva ihop med en häst, reds anm). Hur som helst, jag insåg i alla fall att jag aldrig mer skulle kunna äta något levande. Sen började jag lyssna på "Refused" och "The Smiths" som var av samma åsikt.

Du var cyniker redan som ung – och applicerade det på åsiktsjournalistik?
– Ja, kanske. Man har ju alltid gillat de olyckliga låtarna och den mörka konsten. För det är ju när man mår dåligt som känslorna står på vid gavel, det är då man är mottaglig. För vem vill höra en lycklig kärlekslåt? Sådant förstår jag mig inte på. Så nog har det alltid funnits en cyniker i mig. Cynismen är mitt sätt att behålla förståndet!

Många av Lundells texter har skrivits mellan dessa väggar. Eller i någon annan av de Hornstull-lägenheter hon bott i. Ett tag satt hon inhyst på kommunikationsbyrån Jung Relations, andra perioder har hon varit på frilanskontor. Hon har nästan alltid haft frilansjournalistens frihet – men också fått leva med dess avigsidor.

– Jag är helt emot det här frilanssamhället. Man har ingen trygghet, ingen pension och är extremt utsatt. Det blir en helt annan sak att ta emot hatmejl från antifeminister när man sitter i sitt vardagsrum, då är det mer privat. Det är ingen bra arbetsmiljö.

Hon har rent av låtit bli att beröra vissa ämnen, ibland ansett dessa bättre lämpade en anställd med skyddsnät. Men en arbetsgivare behöver inte heller vara synonymt med guld och gröna skogar. Under våren gick Kristin Lundells mamma oväntat bort. Kollegorna på Fokus var förvisso stöttande.

– Men jag har kommit att tänka på att det inte finns några marginaler för att vara människa i branschen. Att råka ut för en personlig tragedi är något som ingår i livet och absolut ingenting man kan förbereda sig på. Då vill man känna att det är okej att bara prestera 80 procent i en månad, man vill känna att kraven på leverans inte är lika hårda. Det är viktigt att vara varsam med människor, annars riskerar vi att göra dem till förbrukningsvaror.

Av den anledningen kändes det extra bra när annonsen som pressekreterare för Moderna Museet dök upp.

– Nu blir jag ju statligt anställd! Där det kanske finns större förståelse och bättre marginaler Jag har hört att man faktiskt får en guldklocka efter 25 år i tjänst... Jag har 29 år på mig till jag går i pension, så det kan faktiskt gå. Jag tycker ändå det vore trevligt med en guldklocka!

 

Hon vänder sig om och kikar mellan blombladen i fönstret efter spår av vattenattentat, för vem vet vilken gång i raden. Men hon lyckas aldrig riktigt få syn på den lille förövaren.

För hennes egen del blir nya jobbet ett steg bort från rampljuset. Men frågan är om hon kommer att kunna hålla sig helt borta. Hur kommer det att gå för en cyniker tillika tyckare att kasta sig in i konstvärlden och dess debatter, bland tårtor som föreställer svarta kvinnor, konstnärer som Lars Wilks och konstentusiaster som tycker sig veta bättre.

Som pressekreterare kommer hon att svara på pressfrågor och ordna pressvisningar – men det kan även bli en och annan medieproduktion, berättar Lundell.

– Jag är ju väldigt förtjust i att göra poddar, tycker fortfarande att det journalistiska hantverket är kul. Sen finns det så otroligt mycket kunskap, erfarenheter och historier i det där huset som vore kul att snappa upp. Och sen tänker jag att... pressmeddelanden skulle man kunna skriva lite sådär roligt också...

– Men jag fattar ju att det inte är jag som ska synas nu! Meningen är inte att jag ska komma med åsikter om utställningarna.

Känns det svårt att hålla sig?
– Nej, det känns jättekul. Skönt! När jag sökte jobbet trodde cheferna först att jag skämtade, eftersom det kunde ses som ett steg bort från rampljuset. Ofta kanske man snarare vill gå motsatt väg. Men jag har haft mina bylines, jag har min "På Spåret"-buckla. Jag jagar inte det där längre. Nu ska det bli skönt att vara bland andra människor som är bäst inom deras respektive områden.

Hur ska du tygla cynikern?
Hon skjuter in hakan, klämmer ur sig ett nasalt skratt. "Hagg-skrattet", som hon själv kallar det.

– Jag får väl välja ut ett konstverk att stå och tjura vid. Fast då tyglar jag den kanske inte. Ja, gud, hur ska jag finna lyckan? Jag har en kompis som håller på och inspirerar mig, messar 'choose life', du vet som den där Wham!-tröjan (musikgruppen, reds anm). För han tycker liksom att jag ska välja livet och lyckan. Det kanske är det man ska göra! Kanske är det bara avund jag känt mot de som valt glädjen? Tänk att det är så svårt att få grepp om sig själv. Välj glädjen, ja, kanske...

Fakta / Om Kristin Lundell

Ålder: 36.
Familj: "Javisst. Bland annat sonen Bruno, två år".
Uppväxt i: Enebyberg, norr om Stockholm.
Bor: Hornstull, Stockholm.
Utbildning: "Jag önskar verkligen att jag hade en gedigen utbildning från något anrikt universitet men jag måste svara 'gymnasiet' här. Och en Komvux-kurs i ryska! Däremot har jag prickat av en rad Ivy League-universitet som besökare. Köpte en miljon pennor i Yale-shoppen som jag använder dagligen."
Karriär i korthet: Frilans för Svenska Dagbladet och Aftonbladet. Suttit i kulturpanelen för bland annat "Go Morron Sverige". Har producerat sommarprat i P1 och är medlem av Kristallens vinnarjury. Vann "På Spåret" 2017 tillsammans med vännen Johan Hilton. Kulturchef på Fokus. Ny pressekreterare på Moderna Museet.
Tjänar: 307 170 kr (2017).
Hobbys: "All slags kultur, franska slott och städning. Det sista kanske verkar apart i sammanhanget men inget slår känslan efter att ha grovstädat ett badrum."
Medievanor: "DN och SvD i pappersform samt Aftonbladet, Expressen, The Guardian, NY Times och The Independent för kultur(nät)sidorna. Och så brittiska Vogue och Harpers Bazaar. Läser bara brittiska och franska modesidor."
Oanad talang: "Jag är fantastiskt bra på att baka. Det är egentligen slöseri med talang att jag inte är bagare."



Dela sidan: