Dela sidan:

Vår svenska demokrati och våra riksdagspartier är barn av samma tidsepok med undantag för några nykomlingar i partibranschen. Stamtavlorna är sekelgamla och partierna har fastnat i sina former och mer blivit som aktiebolag i åsiktsbranschen med tydlig toppstyrning, begränsad insyn, växande staber av experter och en ekonomi som inte längre behöver sina medlemmar.
Plötsligt målar många upp denna mörka bild med partier som är skakiga och en demokrati som inte heller känns säker.

Jag tänker på ödesmättad musik. Nej, inte Beethovens 5:e symfoni som blivit berömd under namnet Ödessymfonin. Det är istället de där orden i Mikael Wiehes låt om Titanic – det som började som en skakning på nedre däck.

Och sedan vet ju alla hur det gick. Det stolta fartyget som aldrig skulle kunna sjunka, som var ett oövervinnerligt praktverk förliste på sin jungfrutur.

Många av oss har väl betraktat vår demokrati och vårt partiväsende på samma sätt - som en trygg och säker evighetsmaskin. Och ytterst få har reagerat på alla varningssignaler.
Det är ingen nyhet att partierna tappar medlemmar. Idag är det 250 000 kvar, ungefär lika många som tittar på Helgmålsringning i SVT. Och samma demografi, alltså majoritet äldre. Larmet borde gått för längesedan, men det är anmärkningsvärt tyst kring frågan och det är mest i utkanten av politiken som det pratas. Partierna själva uppträder avvisande och självsäkert, ungefär som kapten Edward John Smith på Titanic.

En av de mer bekymrade är Peje Emilsson, ofta kallad Sveriges mäktigaste lobbyist som startade konsultföretaget KREAB och Kunskapsskolan. Moderat sedan ungdomstiden.

– Människor har tappat förtroendet för partierna och politikerna, vilka uppfattas som ett eget slutet system. Macron och Trump vinner för att de har en annan bakgrund, gjort karriär utanför politiken och har ett helt annat sätt att agera och kommunicera.

När Peje Emilsson var aktiv i Moderata Studentförbundet på 1960-talet var de 1,3 miljoner partimedlemmarna en betydande del av de röstberättigade, ca 25 %. Siffran var förvisso något dopad av den socialdemokratiska kollektivanslutningen men partimedlemmar var ändå en kraft som gav partierna legitimitet och förankring. Peje Emilsson har gjort sin egen lilla utredning om dagsläget. Nu är andelen partimedlemmar nere i 3,4 % av antalet röstberättigade. I ett vanligt vinstdrivande aktiebolag hade den kurvan sänkt kursen och tvingat företagsledningen till akuta åtgärder. T.o.m omprövning av själva affärsmodellen.

Peje Emilsson listar åtgärder som att riksdagsledamöter bara ska kunna sitta i riksdagen i två mandatperioder. Ny statsminister måste väljas med aktivt majoritetsstöd och inte som idag där partier kan lägga ned sina röster och ny regering kan bildas med svagt underlag i riksdagen och konserverad blockpolitik.

– Det ska vara som att välja påve, säger Peje Emilsson. Man diskuterar tills man är överens. Regeringschefen ska ju arbeta för alla, inte bara för sitt parti. Och en sådan modell återuppväcker engagemang och ansvarstagande och kan nog reparera en del av politikens förlorade trovärdighet.

Vatikanen som förebild alltså. Men Emilsson har fler kontroversiella förslag på sin lista. Riksdagsledamöterna måste få mycket bättre stöd i sitt förtroendeuppdrag, mer resurser och helst bättre betalt. De politiska partierna måste få press på sig så att medlemsavgifterna får betydelse för partiekonomin.

Fakta i målet är att aktiebolaget politik i princip är oberoende av partimedlemmarnas avgifter, som utgör ungefär 0,35 % av de totalt 5 miljarder som den svenska politiken i kommuner, landsting, riskdag och regering kostar. Det är ett obestridligt faktum att partierna gått från medlemsberoende till bidragsberoende.

Jag hör många röster i det privata näringslivet som instämmer i Peje Emilssons analys och som dessutom tycker att antalet riksdagsledamöter borde halveras från dagens 349 till i runda tal 175. Förre ordföranden i Svensk Näringsliv, Leif Östling, tycker så. Det gör också Stockholms Handelskammares vd Maria Rankka och vd:n för riskkapitalbolaget EQT, Thomas von Koch. Denna näringslivets nya enhetsfront möter splittrat och yrvaket motstånd bland politikerna. Moderaternas Ulf Kristersson är den som är mest tydlig i tillbakaspelet och menar att politiken behöver förstå näringslivet bättre, men att direktörerna också behöver inse mer av politikens villkor och ansvar.

När jag under det senaste året pratat med en lång rad politiker på toppnivå så blir dock det tydligaste intrycket att strutsbeteendet tar överhanden. I ett möte med centerns Annie Lööf betonar hon att centern just nu ökar medlemsantalet och att man jobbar med frågan. När jag träffar socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad så talar hon om att partiet jobbar med frågan:

–Vi har som mål att vi ska värva10 000 nya medlemmar varje år och det finns ett stort politiskt engagemang bland unga människor som vi måste förstå att fånga upp.

Insikten framträder inte särskilt tydligt. Ingen partiföreträdare använder ordet kris. Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer talar istället om både och:

– Bilden har fler nyanser, säger han. Det finns exempelvis delar av landet där vi växer och unga medlemmar har strömmat till under senare år. Men visst är detta är en rejäl utmaning. Det finns inga genvägar – det handlar om att formulera en vision och konkret politik som människor vill stödja och engagera sig för.

Även Vänsterpartiet hänvisade i samband med att partiet nyligen firade sitt 100-årsjubileum i ABF-huset i Stockholm att man just då ökade medlemsantalet. SD ökar förstås. Den enda som av förståeliga skäl är självkritisk är demokratiministern Alice Bah Kuhnke med ett miljöparti som sjunkit i opinionen likt en gråsten.

– Demokratin måste ständigt utvecklas och erövras, och vi som parti måste bli bättre på att engagera människor.

Kort, koncist och ärligt. Och med så många tappade medlemmar att miljöpartiet saknar kandidater i höstens i 50 kommuner, enligt en sammanställning som radions Ekot gjort.
När Miljöpartiet första gången kom in i riksdagen 1988 så var det en frisk fläkt av nytänkande. Två språkrör vid namn Eva Goës och Birger Schlaug, medlemsomröstningar i viktiga frågor, ingen skulle få sitta i partiledningen eller i riksdagen på livstid och det var tillåtet att som förtroendevald opponera mot partilinjen. Miljöfrågorna drevs hårt och frispråkigt. Men anpassningens långsamt malande kraft har också omformat detta till en hierarkisk och bolagsliknande struktur.

Ny Demokrati kom in i riksdagen valet därpå 1991 och Bert Karlsson och Ian Wachtmeister blev också ett icke traditionellt inslag med påstått drag under galoscherna och sunt förnuft. För många ledamöter som visade sig vara klockrena rasister gjorde att partiet självdog. Feministiskt initiativ med Gudrun Schyman började också som en frisk förnyare med home-party-möten, men även här har de nya greppen falnat. Även SD tycks sugas in i normalitetens beteenden.

Det svenska partiväsendet befinner sig långt från den frontlinje där det föddes. I en tid vid förra seklets början, då föreningsfriheten inte hade lagligt stöd, blev partierna från vänster till höger dåtidens radikaler i bemärkelsen att de utgjorde ett nytt och folkligt sätt att engagera sig. Konflikterna mellan höger och vänster var tydliga och hårda. Motståndet mot allmän och lika rösträtt ledde till öppnakonfrontationer.

Men sedan tuggade partiapparaterna på år efter år. Jag tittar på organisationsscheman som är rakt igenom hierarkiska även om medlemmar i basen bestämmer på pappret. Det finns styrelser, arbetsutskott, ledningsgrupper och stämmor eller kongresser. Det är raka rör, uppifrån och ner. Avvikelser från partilinjen hamnar på bolagsstämmorna, förlåt kongresserna, i redaktionsutskotten som får nej att se ut som ja. Opposition tystas. Peje Emilsson talar öppet om detta nya läge och han spårar orsak och verkan i den offentliga finansieringen av partierna:

– Det gör att partiledningarna blir starka och de valda politikerna svaga. Partipiskorna viner hårt i alla partier, säger Emilsson.

Och det gäller även hans moderatparti, där riksdagsledamoten Finn Bengtsson från Linköping blivit rikskändis för att han protesterade mot den s.k December-överenskommelsen som sedan även hans dåvarande partiledare Anna Kinberg-Batra tog avstånd från. Men Finn Bengtsson gjorde det före alla andra och för det straffades han hårt. Så hårt att han gick till talman Urban Ahlin och anmälde partiledningens agerande som mobbning.

– Det fungerar så i logiken i gruppdynamiken i riksdagsgruppen att man ska vara lojal mot det beslut som ledningen har fattat och därför lät gruppledningen en hel del personer gå loss på mig med rena personangrepp, berättar Finn Bengtsson.

Men det stannade inte med detta.

– Man anförde i den här hetsjakten mot mig att jag skrivit under kandidatförsäkran att följa partiet, och i och med att jag gjort det och avvikit från den uppfattningen så kanske jag inte kunde representera partiet längre.

Finns Bengtsson avstängdes från nya uppdrag och hans politiska karriär i riksdagen är nu slut. På vägen ut träffade han en annan Linköpings-politiker som också gått emot sitt parti, miljöpartisten Annika Lillemets. Hon blev också utmobbad.

– Det farliga med denna stenhårda detaljstyrning är att det slår hårt mot enskilda människors civilkurage. Vem vågar säga något när straffet är att drivas in i partifållan eller bli av med sitt uppdrag, frågar sig Annika Lillemets.

Alla inser att ett parti har en grundlinje som det inte går att notoriskt avvika ifrån, men det är inte det som den moderna partipiskan handlar om. Den viner nu konstant för att partiledningens linje har blivit som en grundlag. Det är den bild Finn Bengtsson och Annika Lillemets ger.

Det hela känns igen från hur avvikare i privata företag behandlats. Visselblåsare, som också frysts ut. Privat bolag eller politiskt parti – modellerna flyter ihop. Och när jag tittar på moderaternas "Försäkran för kandidat och förtroendevald" så hade jag nog själv då jag var vd för börsbolaget TV4 aldrig vågat mig på denna typ av långtgående krav på lojalitet med ord som "att vara ett föredöme och iaktta god moral, att därmed vara representant för Moderaterna i alla sammanhang i såväl ord som handling." Sedan finns en särskild "Arbetsordning för riksdagsgruppen", en "Policy för motioner, interpellationer, frågor och KU-anmälningar" och en "Mediepolicy", där politikerna uppmanas kontakta partiets presstjänst innan de svarar på frågor från media. Det ser i grova drag ut på samma sätt i alla riksdagspartier. När jag konfronterat moderaternas nya partiledning med fallet Finn Bengtsson så skruvar man på sig, men Ulf Kristersson säger rakt på sak att det hela är oacceptabelt. Men straffet kvarstår – Finn Bengtsson är ute.

Han ler lite ironiskt när han till mig konstaterar att han fått behålla sitt tjänsterum i riksdagen mandatperioden ut. En del som avvikit från partilinjen har också tvingats flytt till mindre rum. Och frågan upprepas till nye partisekreteraren Gunnar Strömmer, som inte helt oväntat svarar politiskt korrekt via mail:

– Moderaterna är ett stort parti som ska ha högt i tak och där olika uppfattningar ska respekteras. Samtidigt hör det till politikens villkor att ledamöter i en riksdags- eller fullmäktigegrupp måste följa den arbetsordning man gemensamt beslutat om. Vi måste främja en kultur och spelregler som värnar både och.

Jag vandrar vidare i Aktiebolet Politiks korridorer. Kommer fram till staberna. Det är tjänstemännen – pressekreterare, experter, handläggare, talskrivare, analytiker och några andra yrkestitlar. Förr var de inte så många.

F.d partiledaren Ingvar Carlsson går tillbaka till Tage Erlanders dagar. Då var det Carlsson själv och Olof Palme som var staben. Regeringskansliet var länge en liten firma. Och i riksdagen började det med att Hjalmar Branting och de andra gubbarna fick en hatthylla, en krok att hänga rocken på och en skolåda därunder. En tid rymdes riksdagsledamöternas hjälpmedel i i bänklocket i riksdagsbänken. Denna svunna tid är ett diffust minne blott. När professorn i statskunskap, Bo Rothstein, tillsammans med ett par kolleger undersökte hur tjänstemannakåren runt politiken vuxit så fann de en växande armé. Totalt landade forskarna på att det svenska politiska systemet lokalt i kommunerna och hela vägen upp till regering och riksdag omfattar 3 500 anställda experter. Det är lite drygt tio riksdagar. 10 gånger 349.

– Den här gruppen har seglat in under radarn, säger Bo Rothstein. Och problemet är att det handlar om en kraftfull maktförskjutning där tjänstemännen fått mer att säga till om på bekostnad av de valda politikerna.

Rothstein kallar de nya makthavarna för de "policy-professionella". De har makt utan mandat, och därmed finns inga regler för hur ansvar ska utkrävas. I grundlagen står det vackert och tydligt att "all offentlig makt utgår från folket och riksdagen är dess främsta företrädare." Tjänstemännen nämns inte i vår konstitution. Förmodligen för att det inte tidigare funnits något skäl. Men nu är det annorlunda.

– Jag tycker att riksdagens Konstitutionsutskott ska ta ett initiativ och tillsätta en hederlig statlig offentlig utredning för att se över hur tjänstemännens makt och ansvar ska regleras, säger Rothstein.

Och han fortsätter med flera praktiska exempel som återfinns i den aktuella forskningsrapporten. I Nuon-affären, statens köp på nära 90 miljarder och därefter en katastrofförlust, spelade tjänstemän en avgörande roll. Samma med den s.k Saudi-affären där Sverige skulle samarbeta med Saudi-Arabien om att bygga en vapenfabrik.
Den nya kadern av tjänstemän har förmodligen också inneburit att en stor del av de ekonomiska resurser, som ska fördelas ut till riksdagsledamöterna i form av det s.k ledamotsstödet motsvarande en politisk assistent per politiker, fastnat i partiernas staber och använts till att exempelvis anställa pressekreterare. Missförhållandet har uppmärksammats av den senaste Demokratiutredningen som leddes av liberalen Olle Wästberg. Men trots att förslag på åtgärder presenterades redan 2016 har ingenting hänt.

Politiska reportrar som varit med några år ser förändringen av partierna. Personligheterna har blivit färre. De som talade om visioner med själ och hjärta hörs sällan. Ytterst få säger idag saker som det går att minnas. De klassiska citaten härrör från en Palme, en Boman, en Fälldin eller senast en Persson. Kanske en Reinfeldt, som just talade om våra hjärtan. I dagens politik riskminimerar partiledarna och statsråden och läser upp talepunkter som vore de maskiner i mänsklig tappning. Dagens Nyheters erfarna politiska kommentator Ewa Stenberg ser ett mönster:

– Ett företag tittar ju på sin marknad och så funderar de på om man kan få nya marknadsandelar, om man ska ändra sortimentet lite grand eller kanske byta förpackning för att nå fler kunder. Och partierna har allt mer börjat fungera på liknande sätt. Politiken är mer regisserad, förpackad och slipad. Det är naturligtvis fortfarande en demokrati. Men det är en demokrati som är blank och hal och slipad och putsad och svårare att nå för det vanliga konsumbiträdet eller lågstadieläraren.

Vad blir slutsatserna av allt detta?

En del återfinns i den stora Novus-undersökning som slutfördes tidigare i år och som presenterades i SVT-serien "Länge Leve Demokratin". Nästan hälften av våra folkvalda har för lite tid att träffa sin väljare. Var fjärde ledamot ägnar halva tiden åt administration. Likaså var fjärde riksdagspolitiker anser att deras partier hindrar dem från att driva enskilda politiska frågor. Mer än hälften, 62 %, utsätts för hot, hat eller kränkande behandling. Kvinnliga ledamöter upplever nästan genomgående större problem än manliga – mer hot, fler kränkningar och sämre stöd. Folkvalda politiker uppger att de självcensurerar sig för att inte provocera fram mer hot. 40 % av riksdagsledamöterna anser själva, enligt samma Novus som tidigare, att vår demokrati är hotad. En stor del av de folkvalda bär på ett grundläggande tvivel på att demokratin kommer att stå pall.

Under tiden så växer väljarnas engagemang på andra plattformar än de partipolitiska. Facebookgrupper startar, agerar och når sina mål. I Jokkmokk skulle Vattenfall i början av förra året ta bort alla jobb. De som protesterade gick inte till kommunhuset eller riksdagen, utan bildade istället en Facebook-grupp som på ett par dagar fick ihop drygt 4 000 medlemmar. Som jämförelse –i Jokkmokk har socialdemokraterna drygt 200 registrerade medlemmar. Uppropet spred sig och växte till en befria Norrbotten-rörelse. Till slut ändrade sig Vattenfall och hälften av jobben blev kvar i Jokkmokk. En framgångsrik kamp vid sidan av de politiska partierna.

AB Politik är måhända en bra ekonomisk affär, men betydligt mer osäker som organisationsmodell för att utveckla demokratin med ett växande och starkt engagemang där alltfler människor vill arbeta praktisk med politik, och inte bara rösta en gång vart fjärde år. Om partiväsendet befann sig på frontlinjen när demokratin föddes för ett sekel sedan så tycks det nu ha hamnat i de bakre leden och därtill grävt ner sig i en förändringsfientlig skyttegrav. Det är nog ingen bra taktik. De nya partier som tillkommit under senare tid har dessutom snabbt anpassat sig till den gängse bolagsstrukturen.
Allt detta gynnar extrema rörelser på ytterkanterna. Fördomarna mot vår form av demokrati växer, vilket syns i en ny flora av böcker av tunga statsvetare, som argumenterar för expertstyre istället för folkstyre. T.ex amerikanen Jason Brennans succébok "Against Democracy. Det ansedda och neutrala analysföretaget "Freedom House" noterar i sin senaste rapport att demokratin är hårt tillbakapressad och i land efter land minskar de för demokratin så grundläggande fri- och rättigheterna som t.ex yttrandefriheten. Detta sker i vår geografiska närhet. Och Sverige står inte skyddat mot omvärldens strömningar.

Det är nog dags att inse att vår demokrati och det svenska partiväsendet inte är en skapelse som överlever i evighet, utan kanske är lika känslig som Titanic för olika former av svårupptäckta underströmmar. Nu syns dessutom flera av "isbergen", så något borde väl hända för att på allvar skydda demokratin och få partierna att modernisera sig.

Jan Scherman, diversearbetare och före detta vd på TV4.



Dela sidan: