Dela sidan:

En medelhavsvarm majmorgon öppnar jag Svenska Dagbladet och välkomnas av ett uppslag där Karin Thunberg intervjuar sin förra chef, Lena K Samuelsson. Minns att tidningen hade ett uppslag med henne när hon frånträdde som chefredaktör. Då var det dagens största nyhet på Inrikes. Denna gång bjöds läsarna en lika småmysig intervju som slank ner likt jordgubbar och vispgrädde på midsommarafton.

Anledningen var inte att Lena K upptagit en av de många lediga stolarna i Svenska Akademin, inte heller kandiderar hon till nytt språkrör för Miljöpartiet. Nej, hon har fått ett nytt chefsjobb (Publisher för Aftonbladet). Reportaget förde tankarna till SvD:s lördagsbilaga A Perfect Guide där sockerkaksmjuka frågor ställer kvasikända intervjuobjekt mot sänggavelns dunkuddar.

Medan man pröjsar sina 4700 kr i prenumeration funderar man över vem som sålde in powerpointdiagrammet som visar att läsarna inget annat vill än betala för att få veta vilket nytt jobb som väntar chefredaktörer (inom samma ägarbolag). Vem övertalade dem att vi hellre avstår balanserade nyheter och insikter, ibland levererade av eftertänksamma pennor som Lotta Lundberg eller dråpliga dito som Margit Richert, till förmån från navelskådande nativeinlägg för Schibstedtkoncernen? Vem kom på idén att journalister är mer spännande än berättelser?

Veckan efter blev det en annan kollegas tur att vikas ut över ett uppslag. Hans namn var, asch det har jag visst glömt nu, men han berättade fint om hur det viktigaste i livet var att hämta ungarna på förskolan. Han är nog jätteduktig för han har nästan vunnit Stora Journalistpriset (han var nominerad). Nu hade han en ny stor utmaning framför sig. Tyvärr minns jag inte vilken.

Man ska inte vara dum. Världen är tillräckligt vass i hörnen. Ändå... Det blir genant att läsa SvD:s chefredaktörs söndagskrönikor som bedyrar hur viktig tidningen är. Hur kvaliteten styr, hur man aldrig slutar undersöka i läsarnas och demokratins tjänst.
Fredric Karéns predikningar om SvD:s förträfflighet gör sig utmärkt på redaktionens julfest. Men de fungerar uselt när man ska vårda ett varumärke. Vi som arbetar med varumärken vet att de är som kompisar – man vill inte hänga med någon som är skrävlig. Däremot gillar man dem som låter ödmjukheten lysa över sin framgång, som med nyfikenhet i rösten berättar något som berör oss båda, och sedan frågar vad du tänker om saken. År 2018 ger eget skryt ett gediget intryck – av skitnödighet.

Det finns dessutom en allvarligare aspekt: Vad händer med dem som tror att deras jobb är mer betydelsefullt än andras? Som ideligen itutas att hela det demokratiska samhällets existens vilar på deras axlar. Att de då tror sig vara lite viktigare är inte mer förvånande än om Amelia sprutar i sig botox.

Inom vården talar man ibland om godhetsdrogen. Att man blir hög av att göra gott. Bland dem som arbetar med allvarligare tillstånd som barn med cancer, är man medveten om faran att se sig som lite godare människa, som lite viktigare.

I en bokhandel såg jag två tegelstensvolymer av musikjournalisten Andres Lokko. De påminde starkt i sitt utförande och sin ambition om Lars Noréns dagböcker. Då slog det mig att det finns en väsentlig skillnad mellan dessa två allvarsherrar. Medan Lokko recenserar avgörande kultur, tillhör Lars Norén det fåtal som skapar den. Lägg deras inbundna verk på en våg och de väger lika mycket. Men som mått på mänsklighetens tillstånd väger Norén som blyinfattat iridium och Lokko som en hönas fjäder.

Björn Rietz, copywriter

bjorn@rietz.se


Dela sidan: