Dela sidan:

När Lisa Blomqvists pappa låg för döden fanns fler frågor än svar. Under en lång period var hennes känslor på helspänn och hon pendlade mellan tankar om att ta tillvara på tiden som fanns kvar mellan henne och sin pappa, samtidigt som hon var tvungen att hantera sitt liv och sitt jobb. 

– Jag hade velat ha en handbok att luta mig emot för att kunna ta tillvara på tiden i stället för att sitta i telefonköer och googla fram fakta hela kvällarna. Jag skrev, i uppgivenhet, om den här bokidén på Twitter, säger Lisa Blomqvist, till vardags senior kommunikationskonsult på Geelmuyden Kiese, till Resumé. 

Tre förlag hörde av sig och idag har idén blivit verklighet. Handboken "När man vet att någon ska dö" släpps 28 september av bokförlaget Norstedts och kommunikatören har hittat ett sätt att kommunicera ut det som varit stämplat med tabu.

– Det var inte helt lätt. Jag låste in mig på mitt torp i två månader. Jag behövde sätta mig in i ett speciellt "mindset", minnas rätt jobbiga saker, grotta ner mig i ämnet död och sorg – en annan roll än den vanliga glada pr-Lisa som träffar kunder och sen vänner på aw på stan. Jag behövde vara ensam. Men det var skönt att få byta miljö och fokusera, jag tror att det gjorde boken bra. Jag lärde mig väldigt mycket av alla människor och experter jag intervjuade till boken, så det var också en jätteintressant process, inte bara jobbig.

Lisa Blomqvist beskriver det som att hon stod handfallen och inte visste vilken myndighet hon skulle kontakta, hur sjukvården egentligen funkar och hur mycket man som anhörig kan begära. I boken intervjuar hon läkare, psykologer och andra som jobbar med livets slutskede och sorg. Fakta och råd varvas med hennes egen erfarenhet av att förlora en närstående.

– Det jag personligen tyckte var extremt jobbigt var att balansera ett krävande jobb i pr-stockholm samtidigt som att jag levde med att en av mina närmsta anhöriga kunde dö när som helst och allt som kommer med det. Hur ska man som professionell hantera det, liksom? Släppa allt? Säga upp sig? Leverera sämre än vanligt? Personligen försökte jag hinna med allt, jobba hårt på veckorna, sköta praktiska måsten på kvällarna och åka till min pappa på helgerna. Men ingenting kändes bra och hur jag än gjorde räckte jag inte till. 

Jag antar att kommunikationen varit en central del av ditt liv, och att det var något du saknade inom det här ämnet. Känns det som att du utvecklat kommunikationen kring döden?
– Det där är intressant. Allt jag har jobbat med och är intresserad av handlar om kommunikation, och även denna bok. En stor del av den handlar om hur man kommunicerar: hur håller man sams med de som står nära en när man själv lever under press och är svinjobbig att ha att göra med? Hur säger man farväl till någon som ska dö? Hur sträcker man ut en hand till någon som man vet går igenom något jobbigt? Får man prata om döden och att vi ska dö? Det blir ett annat sätt att kommunicera än vad jag jag jobbar med, men ändå kommunikationsfrågor i sin renaste form. Jag drog slutsatsen att många är väldigt rädda för att säga fel när det kommer till att prata om döden.

Lisa Blomqvist tycker att vuxna måste våga bryta tabut och prata om så svåra saker som döden – för alla trevnads skull. Döden kommer att vara närvarande för alla någon gång under livet och då gäller det att veta hur man ska hantera det, både privat och i jobb. 

– Det är så lätt att ducka för de här grejerna, som "anhörig till anhörig", det vill säga vän, släkting eller kollega. Jag tyckte till exempel att det ar intressant när jag ville intervjua HR-chefer. Jag skrev en efterlysning på min Linkedin efter chefer som ville ställa upp på intervju om arbetsgivarperspektivet till min bok. Över femtio chefer svarade och ville bli intervjuade, men när jag skrev mina konkreta frågor kring rutiner och förhållningssätt till personal som går igenom personliga trauman, hade bara en av dem tänkt på detta och hade utarbetade reflektioner. Det tyckte jag var ganska talande.



Dela sidan: