Dela sidan:

Allt fler yngre mår allt sämre. Inte minst belyser Mia Skäringer Lazár problemen i hennes synnerligen självbiografiska programserie "Kroppshets" som jag fıck möjligheten (eller varför inte säga äran?) att medverka i. Mia är inte ensam. Även om det är svårt att beräkna hur många som lider av ätstörningar i dagens Sverige så beräknar man siffran till 100 000. Större delen är yngre kvinnor. Och omkring 10 procent av de som lider av svår anorexi dör. Lidandet för nära och kära att se en person svälta ihjäl sig kan jag inte ens föreställa mig.

En del av problemet kan nog antas vara de manipulerade bilder vi ser på människor, kvinnor som män, varje dag. Något som vi i kommunikationsbranschen producerar på löpande band. Yankelovich Research räknade ut 2013 att amerikanen kunde träffas av uppemot 20 000 kommersiella budskap varje dag. Statens medieråd har på andra sätt kommit till samma siffra. Det skulle innebära 7,3 miljoner om året. Låt oss räkna lågt och säga att endast 10 procent av dessa bilder bestod av en fotoshoppad modell – då pratar vi om 730 000 sådana visuella intryck som medvetet eller omedvetet passerar revy för till exempel en ung kvinna. På ett år.

Ovanpå det har vi då redaktionerna. Som de flesta läsare av Resumé vet, så består majoriteten av alla redaktionella inslag utav underlag från PR-byråer. Ofta med färdigt bildmaterial. Alltså, konsulter som du och jag ser till att våra uppdragsgivare tjänar mer pengar genom att visa upp ett skönhetsideal som per definition inte går att uppnå. Och vi gör det inte en gång, inte tio gånger, utan antagligen miljontals gånger per år. Som en av många kuggar på ett kugghjul är det svårt att se vad hela maskinen utför.

Organisationen som samlar reklam- och pr-byråer heter Sveriges Kommunikationsbyråer och de borde ju rimligtvis se den större bilden (det är ju därför vi har dem). På deras hemsida kan man snabbt se att ätstörningsproblematiken som medlemsföretagen är med att orsaka inte tycks vara en brinnande plattform direkt. Inte en artikel nämner problemet. Det är antagligen inte ett problem för Komm.

Frågan är nu om och i sådana fall vad vi ska göra åt det ouppnåeliga skönhetsidealet vi tjänar pengar på? Ska vi likt Israel förbjuda fotografering av modeller under ett visst BMI? Eller ska vi likt Frankrike kräva en märkning av bilder på människor som har manipulerats? Eller ska vi låta det bli en konkurrensfördel i någon kampanj för t ex HM eller Dove (och som naturligtvis blir lika med en töntstämpel i de tuffare tjejgängen)?

Det är obekvämt med begränsningar. Jag är så gammal att jag minns när Volvo införde en blinkande lampa på instrumentbrädan när man inte hade på sig säkerhetsbältet. Det tog inte lång tid innan alla visste att man kunde stoppa det störningsmomentet genom att sätta varningsblinkern i ett mittenläge och glatt köra vidare utan bilbälte. Den frivilliga vägen funkade inte. Samma sak med att messa eller facebooka medan man kör. Människan vill ofta väl, men handlar ännu oftare i en annan riktning.

Det finns en del som pekar på att många dör av fetma eller andra välfärdssjukdomar för att vi äter för mycket. Ska vi förbjuda matreklam då? Det är en ganska oinsatt parallell. Det jag konsekvent pekar på är att det faktiskt är förbjudet att ljuga i reklam. I alla fall i texten. Där får vi aldrig påstå att falskt är sant. Inte ens när det gäller mat. Ordet nyttigt är till exempel nästan omöjligt att använda i en reklamtext för mat. Men modellen på bilden i samma annons (eller artikel) kan vi i datorn slimma ned till oigenkännlighet. Och till nåt fullständigt ouppnåeligt. Vems ansvar är det? Ska vi ens överlåta sådant till marknadskrafterna?

Marcus Hanser, varumärkesstrateg

---------------------------
Komm:s vd Jessica Bjurström besvarar kritiken i Marcus Hansers debattinlägg:

"Bilden som reklam reflekterar, norm och ideal är ett enormt ansvar som vår bransch och medier överlag måste ta på allvar. Förbundet för pågående samtal om bildansvar - fram till nu om genus, mångfald och maktstrukturer. Vidare perspektiv återstår som funktionsnedsättning, ålderism, socioekonomi och nämnda ätstörningar. Skäringers program om ätstörningar och kroppshet belyser en mycket viktig fråga och branschen måste alltid ställa sig frågan om vad ett val av modell sänder ut för signal."

Marcus har ju många frågor han adresserar om bla BMI och branschens ansvar. Vet att ASFB tagit mkt i frågan om minimi-BMI för mode. Såg programmet som Marcus deltog i. Han gjorde bra ifrån sig."



Dela sidan: