Dela sidan:

”Bjud in, öppna dörrar och släpp de vassa armbågarna.”

Makt, är begreppet som beskriver människors förmåga att driva igenom sin vilja, trots motstånd. Förmågan är ett resultat av resurser; politiska, ekonomiska eller kulturella, till exempel. Könstillhörighet är en resurs (eller belastning), hudfärg likaså.

Och vilka har makten i samhället? Inte tillräckligt många, påpekar Seher Yilmaz med stadig blick, inramad av Konserthusets blå fond som tränger genom fönstret på den centrala Stockholmsadressen Kungsgatan.

– Jag vill att fler ska få makten.

Det var den ambitionen som fick henne att bli ordförande för Rättviseförmedlingen och deras patenterade trestegsmodell: räkna, belys normen och efterlys andra. Samma drivkraft förde henne i våras i armarna på Reform Society, där hon ska arbeta vid sidan av Rättviseförmedlingen. På Reform Society man talar man om att öka jämlikheten och om att driva påverkansarbeten för att utmana formella maktförhållanden. Byrågruppen beskriver sig som ”en federation av specialistbyråer” och har flera rödgröna samarbeten i bagaget. Inför riksdagsvalet rullade deras kampanj för Hyresgästföreningen på högvarv i sociala medier, om konsekvenserna med Alliansens förslag om marknadshyror. Ett förslag som skulle centralisera makten – vad gäller tillgång till en bostad.

Men ibland ser man inte de maktförhållanden som finns mitt framför ens näsa. Till och med när man jobbar på Rättviseförmedlingen, vars själva syfte är att verka utjämnande mellan maktförhållanden inom såväl kön som etnicitet. När Yilmaz tog över som ordförande 2014 hade arbetet nått stora framgångar. Såpass stora att andra uppstickare börjat konkurrera om föreläsningsbokningarna och expertutlåtandena.

– ”Ska de komma här och göra vår grej?” kände jag. För det låg ju så mycket tid, arbete och kraft bakom Rättviseförmedlingen.

Organisationen hade av marknadens natur blivit en maktspelare – eftersom efterfrågan på deras tjänster ökat. När konkurrensen tilltagit och utbudet breddats, reagerade hon instinktivt med motvilja. Helt enligt de inbyggda spelreglerna.

”Men att Rättviseförmedlingens metoder sprids...”, invände organisationens tidigare vd Sofia Embrén, ”...är ju något positivt”.

– Och det hade hon helt rätt i. Om vi ska kunna ge makt till fler människor, behöver vi bli bättre på att bjuda in, öppna dörrar och släppa de vassa armbågarna som så ofta finns i arbetslivet. Samhällsförändring handlar inte om vem som är bäst eller störst, utan det kommer genom att många gnetar på tillsammans.

Passande nog är hon nu i fart med att starta en ny verksamhet inom Reform Society, där all vinst återinvesteras i företaget. Därmed riskerar inte makten att sväva iväg till en snäv topp. Signifikativt för bolaget blir även att man helt hoppar över kundnytta, och istället jobbar direkt mot konkret samhällsnytta – tillsammans med andra aktörer.

– Där ska vi få utlopp för vårt engagemang, på ett sätt som inte är möjligt i ett kunduppdrag. Det första initiativet genomför vi tillsammans med Rädda Barnen, Stadsmissionerna, Fanzingo och Hope – som handlar om att minska polariseringarna och populisten. Något som känns ännu viktigare nu, efter att nästan var femte väljare lagt sin röst på ett parti som i sig är polariserande.

”Vad skulle en vit man ha gjort i mitt ställe?”

Seher Yilmaz far var en gång en aktivist i Turkiet. Han kämpade för kurdernas rättigheter och för det blev han satt i fängelse. Men han lyckades fly till Sverige och Skåne. En tid senare kom också hennes mor.

Själva hade de aldrig getts möjlighet till utbildning. Uppväxta i arbetande familjer på landsbygden hade utbildningen ansetts vara över redan vid 11 års ålder. Men så skulle det bestämt inte bli för deras döttrar. Efter en hel del kringflyttande i jakt på jobb, såg man till att komma så nära regionens universitetsstad som möjligt; Lund.

– Det är nog det enskilt viktigaste beslutet de tagit för mitt liv. Jag fick möta kunniga lärare och barn som kom från socioekonomiskt blandade familjer.

Men hon själv växte upp i en arbetarklassfamilj och i ett miljonprogramsområde. Hennes föräldrar fick inga tjusiga jobb och behärskade inte språket i landet de levde fullt ut. Hemma fanns inte det stöd hon hade behövt. Därtill hade hon utländsk bakgrund – vilket i förhållande till makt är en belastning.

Sammantaget har hon därför fått jobba hårdare än andra för att komma till den maktposition hon i dag har.

– Jag förstod att jag behövde jobba dubbelt så hårt för att bevisa mig. Det sitter i ryggraden och har verkligen hjälpt mig fram.

Hon såg till att få bra betyg, att förbereda sig minutiöst och att vara skrupelfri. Hon gjorde gymnasiekarriär i Sveriges elevråd, vilket sedermera ledde till LSU (Sveriges Ungdomsorganisationer), pr-byrån Prime och med tiden Rättviseförmedlingen. Hela tiden med en känsla av att hon är där på nåder.

Men nu har hon också insett att hon faktiskt inte alltid måste vara bäst. Att hon har förtjänat sammanhangen hon är i.

– Vid något tillfälle måste man sluta att jobba hårdare än alla andra. Och istället jobba lika hårt. Jag brukar försöka påminna mig om det genom att tänka ”vad skulle en vit man ha gjort i mitt ställe”. Jo, han hade antagligen inte haft panik över att inte ha läst igenom dokumenten åtta gånger inför ett möte, ibland kanske det räcker för honom att lita på sin erfarenhet. Nu försöker jag anamma samma känsla av självklarhet.

 

”Vad är det värsta som kan hända?”

Ett annat sätt att hantera pressen är att vända sig till det välkända kbt-tankeknepet ”vad är det värsta som kan hända”. Som hösten 2016, precis i början av Yilmaz graviditet. Hon hade av förekommen anledning börjat må riktigt illa, och det panelsamtal som hon hade inplanerat om ett par dagar kändes rakt omöjligt att genomföra. Därför ringde hon arrangören och meddelade att hon tyvärr var tvungen att ställa in.

– Jag beklagade mig, men förklarade att det helt enkelt inte går. ”Risken är att jag kräks på scenen”.

”Nä, så där kan du inte göra” svarade de, minst sagt överraskande, ”det här är ju i sista stund, nu får du lösa det åt oss”. Yilmaz blev häpen. Men tankarna kom ändå:

– Jag kanske borde... det är väl bara att ta sig i kragen och gå dit...

Återigen stod vd Sofia Embrén redo med en av sina många myndiga insikter: ”Helt ärligt, självklart går det inte”.

– Hon hade rätt igen. Själv landade jag i frågan ”vad är det värsta som kan hända?” Att den här personen blir sur på mig? Det kan jag faktiskt leva med. Att jag aldrig mer blir bokad av dem? Det kan jag också leva med – för frågan är om jag verkligen vill bli bokad mer i det sammanhanget.

– Den inställningen har i förlängningen fått mig att prioritera bättre vad som är viktigt i livet. Och därmed gjort mig modigare.

 

”Alla behöver inte älska det du gör”

Bland det första Yilmaz gjorde när hon efterträdde grundaren Lina Thomsgård som ordförande för Rättviseförmedlingen, var att bredda uppdraget. Tidigare hade de bara räknat kön. Nu skulle de även inkludera andra diskrimineringsgrunder, som etnicitet.

Men beslutet ifrågasattes.

– En del av de som lovordat de metoder vi använt för att belysa kön, tyckte inte att vi skulle använda samma metod för att synliggöra vilka som får synas och höras utifrån bakgrund.

”Är vi helt galna?” löd den första självkritiska tanken. Men den sopades fort undan. De var övertygade om att vägen var den rätta.

– I jämställdhetskampen, som har förts mycket längre, var folk bekväma med att prata om att räkna andelen kvinnor i styrelser eller paneler. Men när vi pratade om bakgrund och etnicitet ansåg många istället att ”så länge vi inte slutar prata om problemet och att låsa in folk i kategorier, kommer problemet inte försvinna”. Det kändes väldigt märkligt. För forskningen säger faktiskt att vi är ojämlika, att det finns diskriminering. Olika namn ger olika utfall i jobbintervjuer, för att ta ett exempel.

Nästa steg blev därmed att välja; ”är det viktigaste för oss att bli älskade eller att skapa riktig förändring?” Svaret var enkelt.

– Den som utmanar makt, kommer alltid att få mothugg. Alla behöver inte älska det man gör. Och det är faktiskt helt okej. Den lärdomen är viktig, och den bär jag alltid med mig – oavsett om det handlar om förändring eller att utmana normer på mina egna arbetsplatser.

 

”Bygg ett tryggt och nära nätverk”

Och när det blåser snålt är det viktigt att inte stå ensam. Seher Yilmaz har sett till att hon inte heller gör det.

– När man jobbar med samhällsfrågor i toppen av organisationer blir man i slutändan väldigt ensam. Om organisationen misslyckas är det ditt fel – även om det kanske inte alltid var det. För att orka med har jag därför insett att jag behöver ett tryggt och nära nätverk som jag kan vara helt sann mot, som jag kan klaga hos och som jag kan luta mig mot.

Som Sara Haraldsson till exempel, som hon lärde känna som ordförande på LSU. Hon driver i dag Maktsalongen – ett separatistiskt nätverk för kvinnor i ideell sektor. En karriär inte helt olik Yilmaz.

– Henne kan jag alltid vända mig till, hon vet hur jag fungerar som person. Eller Amanda Lundeteg som är vd på Allbright. Hon vet vad jag står för och vice versa, vi har varandras ryggar.

Vad är skillnaden mot en vän eller en kollega?
– De är ju mina kompisar. Men som jag har träffat i yrkessammanhang, som är i liknande roller och professioner som jag – och som jag pratar väldigt mycket professionellt med. Andra vänner kanske inte finns i ankdammen, och är inte insatta på samma sätt.

De är som allierade ute på fältet?
– Precis!

 

Fakta / Om Seher Yilmaz

Ålder: 32.
Bor: Stockholm.
Familj: Man Johan och dottern Maud som är 1,5 år.
Karriär & utbildning: Examen i statsvetenskap från Lunds Universitet. Ordförande för Sveriges Elevkårer, LSU (Sveriges Ungdomsorganisationer) och Rättviseförmedlingen. Jobbat inom public affairs på Prime och Unionen.
Medievanor: ”Morgonekot och allt spännande jag kommer över i sociala medier. Följer instagramkonton som lär mig nya saker eller ger mig nya perspektiv, exempelvis Black Vogue.”
Förebild: ”De som i tider av polarisering och populism står upp för det jag trodde var något vi var överens om, nämligen mänskliga rättigheter och jämlikhet.”
Aktuell: Vd för nystartade förändringsinkubatorn Difference och ordförande för Rättviseförmedlingen.



Dela sidan: