Dela sidan:

Hej Länsförsäkringar. När min 13-åring sitter med gitarren i knät och surfplattan framför sig med ackord och instruktionsfilm till The Lion Sleeps Tonight och jag står bredvid och skrålar a-weema-weh.

Dras det av hans skärmtid då?

Att fler och fler företag hakar på trenden och uppmuntrar oss att lägga undan mobilen kan väl ingen ha missat. Tidigare i år har vi sett Stadiums kampanj för att sitta mindre vid skärmar och röra oss mer. Clas Ohlson har i sina reklamfilmer lobbat för ett familjeliv med mindre skärmar och i skojiga filmer ställt frågan om man klarar sig en vecka utan mobilen hemma. Som expert i kampanjen har man använt sig av Patrik Wincent. Wincent sällar sig här till det växande antal personer som ser som sin uppgift att skapa osäkerhet och rädsla kring modern teknik. Nu i veckan var det Länsförsäkringars tur när de sjösatte sin ambitiösa sajt Skärmhjälpen som sa sig kunna analysera de risker som finns med människors skärmbeteende.

Skärmhjälpen är en omfattande satsning skapad av byrån Stendahls där man även tagit fram en särskild lampa som byter färg när familjens samlade skärmtid uppgår till två timmar. Alltså. Jag förstår verkligen inte hur den ens kunde passera idéstadiet. Kopplat till självskattningstestet som är omöjligt att genomföra utan att identifieras som i riskzon finns det ett antal lektioner som ska lära oss att använda skärmarna på rätt sätt. Bland råden hittar vi påståenden som att "Forskningen visar att det är direkt skadligt för den psykiska hälsan att ägna sig åt slötittande på t ex YouTube, Twitch eller Netflix mer än två timmar per dag." Att det inte finns någon forskning som visar det är inget man lägger någon större vikt vid.

Det är tydligt att dessa varumärken hänger på en trend och samtal som pågår i samhället där många upplever att de använder sina mobiler för mycket. Eller framförallt upplever att barnen använder sina mobiler för mycket.

Trenden lägger fokus på att vi bör göra mer saker utan skärm. I senaste versionen av Apples operativsystem finns funktionen skärmtid där man kan ställa in hur mycket tid man vill lägga på sina olika appar. När tiden är slut så meddelar telefonen snällt att tiden är slut. Men istället för att lägga fokus på vad man ska göra lägger man fokus på själva skärmanvändningen.

Skuldbeläggandet av föräldrar får en central roll i tonen för den här sortens kampanjer och det är ju alltid en tacksam måltavla. I min föräldraroll har jag nämligen ständigt dåligt samvete för mina barn; allt man borde göra och allt man gör som man inte borde, en strävan att låta barnen vara självständiga utan att själv vara frånvarande, att vara närvarande utan att vara inkräktande.

Hur gjorde vi innan skärmarna dök upp? Umgicks tonåringar mer med sina föräldrar och spelade Den försvunna diamanten på kvällarna? Själv ockuperade jag familjens enda telefon i timtal och fick skäll för att telefonräkningen sköt i höjden. Min känsla är att vi ofta mäter vår tillvaro mot en idealbild av historien som kanske aldrig existerat.

Den som påpekar att det finns flera sidor av samma mynt framstår som den mogna och eftertänksamma och det är ju en åtråvärd egenskap för ett varumärke. Tyvärr landar de här kampanjerna snarare i en illa underbyggd moralism och pekpinne-retorik.

Så mitt uppmaning till alla kampanjskapare där ute:
Uppmuntra gärna lek, rörelse och aktiviteter. Men det finns ingen anledning att ställa det i motsats till någonting annat.



Dela sidan: