Dela sidan:

Sedan ett par år tillbaka har mitt intresse för vin nått nya nivåer. Från att bara dricka det som serveras, är jag idag en person som försiktigt borrar ner min högra näsborre (bättre luktsinne i den) i vinglaset för att sedan ta mig en mun. Det kan hända att jag blundar världsvant när vinet slungas runt där i. Efteråt vet jag ungefär vad för druva det är, var någonstans i världen det är odlat, och till och med om det kanske har lagrats på ett ekfat i Portugal. Sympatiskt är det inte, men det är roligt med vin.

Häromdagen gick jag igenom Resumés läsare. Majoriteten av er bor i Stockholm med en medelinkomst på ca 45 000:- i månaden, vilket gör er till höginkomsttagare. Därför tycker jag mig kunna måla upp ett förmodat välbekant scenario. När ni besöker en riktigt flådig restaurang – då menar jag inte Riche eller Brillo – utan snarare en lyxkrog, så vet ni att det gärna serveras avsmakningsmenyer med tillhörande dryckespaket. Kanske har ni då också gått på att köpa dryckespaketet tack vare den charmiga sommelieren på restaurangen som berättat om varje vin med stor entusiasm. Hen har berättat om varför just det vinet är unikt, ofta med en helt otrolig story om processen och vinbonden bakom.

I veckan publicerade vinbloggen 'Eftersmak' ett svindlande blogginlägg med titeln "Vem är Enzo Bertolli?. Kort och gott handlar inlägget om att ett nytt och ganska dyrt barolovin på Systembolaget från en "Enzo Bertolli" som fått denna vinkunninga bloggare att ana ugglor i mossen. Vi får via grävet reda på att Enzo Bertolli är ett fiktivt namn och inte alls namnet på en man född 1897 i hjärtat av Barolo som det tidigare påståtts. Hela storyn verkar i själva verket vara fabricerad av en svensk vinimportör. En italiensk webbdomän under hans namn är köpt från Sverige, och vinet är framställt med fabriksliknande metoder – inte alls på det traditionella och genuina sätt som berättelsen vidhåller.

Få branscher är så duktiga på storytelling som just vinbranschen, men att helt fabricera en berättelse är ett big no-no. Detta är dock inget nytt och flera varumärken har genom historien hittat på sin story utan behöva stå i skamvrån. Jag tänker till exempel på den svenska klockgiganten Daniel Wellington som grundades utav Filip Tysander. Han hävdade att namnet var baserat på en verklig Daniel Wellington med en "oklanderlig stil" och som efter deras möte inspirerat till namnvalet. Hollister säger sig ha startat 1922 i Kalifornien, men startades egentligen år 2000 hos Abercrombie & Fitch. Med det sagt kan jag även erkänna att Borg & Owilli faktiskt inte grundades på puben Bull and Bear över för många öl och lite hybrisvansinne, utan på en salladsbar en regnig tisdag. Vi hittade på den storyn för att det lät bättre.

Vi som contentbyrå inom B2B träffar stora företag flera gånger i veckan. Ofta är de börsnoterade och har en fantastisk och lång historia bakom sig. Historien till trots landar dessa möten ofta i insikten att bolaget saknar förmågan till att omsätta historien till bra storytelling.

Sverige har otroliga företag med lika mycket spännande bakom som framför sig, men med berättelser som är få och sällan storslagna. Detta beror såklart på flera faktorer, men svenskar är inte ett skrytsamt folk och de flesta företag jag pratar om startades inte av kreatörer och berättare, utan av skickliga ingenjörer. Ingenjörer som dessutom tenderar att vara mer intresserade av att prata om innovationer och lösningar än om sig själva och vad de gör. Och tyvärr räcker det inte längre.

Om man ska gå all-in Resumé-krönika så är det kutym att försöka avsluta på ett snyggt sätt med att sälja in våra konsulttjänster. Jag skippar det och önskar er en trevlig helg istället. Glöm inte heller att välja ett vin i helgen där kvaliteten håller lika hög nivå som storyn.



Dela sidan: