Dela sidan:

Eftervalsanalys. Så här i eftertankens tidevarv kan det kanske vara på sin plats att inte bara tänka på valresultatets konsekvenser för regeringsfrågan utan också på propagandan inför valet. Det finns i alla fall en sak som stör mig och som det sägs och skrivs alldeles för lite om. Reklamaffischerna och deras relation till tankemönster det som dessa affischer relaterar till. Om man gör en granskning av propagandan så ser man också var skickligheten finns, hur skrämmande det än kan vara. Öppna ögon och ett nyfiket sinnelag är på sin plats. För många, till exempel mig, kan en granskning vara som att gå in i en skräckkammare. Det beror så klart på en allmänpolitisk hållning. Icke desto mindre är en granskning på sin plats för den kan ge insikter som är värdefulla. En sådan officiell granskning gjordes av Anette Göthlund, professor i bildpedagogik vid Konstfack. Hennes analys sändes i Kulturnyheterna under valet. den analysen släpper inte taget om mig – den besvärar mig och håller mig vaken när jag inte borde vara vaken.

Hennes analys gick i stort ut på att en bild ska berätta en historia och hon framhöll då dels Miljöpartiets affischer med ett stort NU textat över skarpa blickar (ilskna, sorgsna, bekymrade) eller miljöer som är hotade, dels Vänsterpartiets med överstrukna ord och bilder på människor i olika situationer. Liksom andra partiers affischer är dessa komplicerade och kräver en långsam läsning (tittläsning kan man kanske säga). Ett parti sticker i detta avseende ut är- Sverigedemokraterna. Just det, partiet som fick nästan 20 procent och blev Sveriges tredje största parti. Deras affischer berättar inga berättelser, de är enkla, rena porträtt av personer mot vid bakgrund. mitt på står det SD2018. Inget mer.

Enkelt och okomplicerat. I alla fall i själva affischen. Mer komplicerat om man betraktar affischerna ur propagandasynvinkel och då kan se ett helt tolkningsförlopp. Affischerna föreställer alltså SD-företrädare i alldagliga men välordnade kläder, snyggt, vanligt, ja, medelklassigt, med kvinnor i byxor och kavaj. Män med ljusa byxor och lammullströjor. Nästan löjligt medelklassigt. Trygga poser, inbjudande leenden. SD2018. om man lutar åt att rösta på SD, eller är en sympatisör så aktualiseras en positiv berättelse om SD, men inte i affischen, utan utanför dem. i en berättelse som finns i samhället bland de engagerade. Denna berättelse innehåller en massa saker som är detaljerade, specifika och politiska. Det behöver inte sägas, för berättelsen finns ändå. Det affischerna behöver göra är att peka på berättelsen och det gör dessa affischer. Subtilt, skickligt, kraftfullt. affischernas budskap finns inte i affischerna, det finns utanför.

Om man granskar affischerna utifrån propagandistisk synvinkel så finner man skickligheten. Jag påstår inte att affischerna gjorde Sverigedemokraternas framgång, men jag påstår att affischerna i sig var de mest framgångsrika betraktat som propaganda, det kan till och med vara så att de andra partiernas affischer bidrog till deras relativa tillbakagång för de var komplicerade, de knöt inte explicit och enkelt an till en berättelse. De försökte berätta. Och det var knasigt ut propagandasynvinkel. Miljöpartiets affischer exempelvis. Det finns en berättelse i samhället om miljön, den berättelsen behöver inte berättas på nytt, det hade räckt med att antyda den. Lita på betraktaren och att betraktaren på en 10-dels sekund själv kan finna berättelsen.

Anette Göthlunds granskning är oroande för den byggde inte på propagandans villkor, men utifrån en kommunikationssynvinkel är en sådan granskning viktig om man ska förstå vad det är som händer i samhället och vad affischer kan åstadkomma i propagandans tjänst. Se det!



Dela sidan: