Dela sidan:

Enligt Arbetsmiljöverket har sjukfrånvaron och arbetssjukdomar i informations­ och kommunikationsbranschen ökat med drygt 40 procent sedan 2012. I våras granskade Resumé "Den stressade byråbranschen" där flera byråledare vittnar om att digitaliseringen har trissat upp tempot och delvis gjort gränsen mellan arbete och fritid svårare att definiera. Samtidigt som HR- och kulturfrågorna fått allt större betydelse inom kommunikationsbranschen är det också en sektor med lång färre fackanslutna anställda än genomsnittet och som, trots flera insatser de senaste åren, fortfarande präglas av att få arbetsgivare saknar kollektivavtal. 



Fackförbundet DIK, som riktar sig till yrkesverksamma och studenter inom kultur och kreativa näringar ser en obalans mellan kommunikationsbranschens attraktionskraft och de dåliga arbetsvillkoren. Med anledning av detta gav DIK i våras Kantar Sifo uppdraget att titta på arbetsvillkoren för byråerna inom den svenska kommunikationsbranschen.


– Vi har tittat på den här branschen tidigare och förväntade oss inte så bra förhållanden, men det här är långt värre än vad vi trodde, säger DIK:s förbundsordförande Anna Troberg till Resumé.



Rapporten visar bland annat:


• Mer än åtta av tio saknar kollektivavtal. I arbetsmarknaden i stort saknar bara en av tio kollektivavtal. 


• Sju av tio brukar jobba trots att de är hemma sjuka. Bland de svarande uppger varannan kvinna och var tredje man att de gör det ganska eller mycket ofta.


• Hälften jobbar mer än de får betalt för, till exempel utanför arbetstid eller i form av obetald övertid. Nära åtta av tio gör detta ganska eller mycket ofta.


• De som inte är tillsvidareanställda har ett sämre skydd mot arbetslöshet. I denna grupp är sex av tio med i a-kassan, jämfört med åtta av tio tillsvidareanställda.



Varför råder det en brist på kollektivavtal på byråsidan?

– Det handlar om flera faktorer. För att vara en så pass ung bransch känns det som om man har en stelbent och direkt felaktig bild av kollektivavtal som en tvångströja. Vi menar att en kollektivavtal är en kommunikationsplattform för arbetstagare och arbetsgivare som i förlängningen skapar en mer hållbar och lönsam verksamhet med färre sjuktal och där man behåller talang i företagen. 



Är det här en fråga som inte engagerar?

– Det är en bransch som uppenbarligen inte mår bra som det ser ut i dag. En bransch där människor jobbar fast de är sjuka, med mycket övertid och där folk arbetar utanför ordinarie arbetstid gratis. Kollektivavtal innebär att man tar fram ramar för verksamheten som kommer åt de här faktorerna. 

Det här är en konsultverksamhet där kunderna kräver leverans. Det är i slutändan marknadscheferna som byråerna jobbar för.

Skulle marknadscheferna kunna sätta press på byråerna att ha kollektivavtal. Till exempel som en del av en upphandling?

– Absolut, det sker i andra branscher där partnerna ser värdet i att ha sunda villkor för leverantörerna. Men det är alltid arbetsgivarens ansvar att skapa hållbara arbetsplatser. 


Finns det några speciella faktorer strukturellt som gör att kommunikationsbranschen hamnar här?
– Det är en spännande bransch där många vill jobba och är beredda att offra sig lite för att få chansen att komma in. Vi ser liknande tendenser inom andra delar av kultursektorn, inte minst inom journalistiken och bland till exempel spelutvecklare. Att inte ha kollektivavtal och vad det gör för din pension är inget du tänker på när du är 25 år. 



Vad har digitaliseringen inneburit när det kommer till den ökade arbetsbördan?

– Det digitaliseringen gör är att det blir mer diffusa gränser mellan arbete och fritid som innebär att många tar med sig jobbet hem även fast de inte tänker på det. Till exempel sköta ett företags Facebookssida. Vi behöver få tydligare regler för det digitala arbetslivet eftersom det har inneburit en ökad grad av obetalt arbete. 



Finns det en rädsla för kollektivavtal?

– Jag tror att det finns en rädsla för att man tappar frihet. De flesta arbetsgivarna vill göra rätt för sig, det är min bestämda uppfattning och många för ett bra jobb. Men HR-frågor är inte prioriterade och det finns inte tillräcklig kunskap för vad kollektivavtal innebär och hur det kan se ut. Det är inte "one size fits all" utan det finns stora möjligheter att anpassa avtalen efter verksamheten. 



Det är betydligt färre fackanslutna på byråsidan än riksgenomsnitten. Villkoren på arbetsplatserna är en sak. Men är det inte så att de här frågorna inte engagerar eftersom det till syvene och sist är en bra arbetsmarknad för den anställda sett till möjligheterna att hitta ett nytt arbete och löneläget?

– Det är helt klart så att anslutningsgraden kunde vara högre. Det finns arbete att göra för oss. Den låga graden av kollektivavtal och facklig påverkan skapar en utsatt position, både för arbetstagare och arbetsgivare.

Anna Troberg nämner strukturella faktorer i kommunikationsbranschen som har skapat ett mer osäkert klimat för de anställda. 

• Anställningsformen med många projektanställda

• Frilansare som inte omfattas av skydd och har sämre betalt

• Metoo förra hösten visade att det råder en tystnadskultur i delar av branschen.

Respondenterna i undersökningen har en genomsnittslön på över 40 300 kronor i månaden. Genomsnittslönen för de manliga deltagarna i undersökningen är 43 400 kronor i månaden, jämfört med 38 100 kronor för kvinnor. Det ger en differens på 5300 kronor i månaden till männens fördel. Rapportförfattarna understryker att de stora skillnaderna delvis beror på att att det är betydligt fler män än kvinnor som har välbetalda chefsjobb i kommunikationsbranschen. En granskning som Resumé genomförde 2017 visade bland annat endast en av tio kreativa chefer var kvinnor och 7 av 31 byråer hade en kvinna på vd-posten.
 


Hur ser löneskillnaderna ut mellan män och kvinnor när det gäller samma jobb?

– Det finns så många olika titlar bland de som svarat att antalet för vissa är för lågt för att vi ska kunna dra några större slutsatser om löneskillnaderna inom grupperna. Vi kan dock se att det finns ett tydligt mönster att män tjänar mer än kvinnor. Genomsnittslönen för en man i branschen är 5300 kronor mer i månaden än vad den är för en kvinna.



Åtgärder som DIK föreslår
• Fler måste omfattas av kollektivavtal
• Arbetsgivaren har ett ansvar för att orga­nisera arbetet så att anställda inte får en ohälsosam arbetsbelastning
• Inkludera digitala frågor i skyddsronder. 

• Strukturella insatser för att motverka löneskillnader mellan män och kvinnor.

• En svensk modell för egenföretagare

FAKTA 

Rapporten är baserad på en undersökning som genomförts av Kantar Sifo på uppdrag av DIK. Undersökningen hade en svarsfrekvens på 39 procent, vilket innebar telefonintervjuer med 500 personer i byråbranschen. Under­ sökningen genomfördes 23 april–25 maj 2018 och var rikstäckande. Med byråbranschen avses i undersökningen företag med huvudsaklig näring inom reklam, PR och kommunikation eller grafisk design. Under­ sökningen speglar den stora bredd av titlar som finns i branschen. De som har svarat är bland annat projektledare, art directors, copywriters, kommunikationsstrateger och pr-konsulter. I gruppen egenföretagare ingår egen­företagare, frilans och konsulter. Resultatet är representativt utifrån kön och företagsstorlek.
I den här rapporten presenterar och analyserar DIK resultaten från Kantar Sifos undersökning. Syftet är att belysa hur arbetsvillkoren i byråbranschen ser ut och hur de kan förbättras. DIK har för avsikt att göra återkommande undersökningar på området.



Dela sidan: