Dela sidan:

Strax efter att Annie Lööf och Jan Björklund markerat stenhårt mot allt samröre med SD och därmed fällt Ulf Kristersson som ny statsminister hände något märkligt i Sveriges Riksdag. Den historiska onsdagen den 14 november innehöll också ett helt annat historiskt steg.

Någon timme efter att statsministerministerfrågan avgjorts förenades hela Alliansen med SD och fattade flera gemensamma beslut om den kommande politiken för Public Service – i direkt konflikt med det rödgröna blocket. Men då hade media rusat vidare till kavalkaden av presskonferenser med partiledarna och många missade därför hur det som var heligt motstånd i en fråga snabbt blev möjlig praktisk politik i en annan. Alltså, samförstånd mellan de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna längst ut till höger.

Det som, i den snabba nyhetsförmedlingens namn, kommit att kallas för ett samstämmigt beslut om att införa en särskild avgift för SVT, SR och UR istället för den fallande licensen rymmer en snabbt eskalerande medieideologisk konflikt, där Alliansen alltså inte sett några principiella hinder för samarbete med SD. Den som tar sig tid att läsa riksdagens snabbprotokoll och Kulturutskottets betänkande om den nya tv-avgiften upptäcker snabbt hur den nya stridslinjen ser ut. Och vilka de stridande parterna är.

Så här ligger det till:

Jo, det blir en ny tv-avgift som börjar gälla från den 1 januari nästa år. Alla som fyllt 18 år och har en beskattningsbar inkomst ska betala denna särskilda public service-skatt. Det blir som framgått max 1300 kronor per person och år. Kring detta har alla partier varit överens i den parlamentariska utredning som tagit fram förslaget. Men efter ett tag började SD tveka och ställde sig i riksdagsdebatten förra veckan vid sidan av och krävde en helt ny utredning. Men SD har också drivit en rad frågor, som Allianspartierna faktiskt ställt sig bakom.

SD och Alliansen har formerat en gemensam front mot att den första avtalsperioden skulle bli tio år. Denna nya mitten- höger-allians kunde därför sänka den första avtalstiden från tio till sex år. Frågan är ingen simpel lek med siffror, utan en central konfliktpunkt. Det handlar om hur man anser att Public Service oberoende ska stärkas på bästa sätt. Regeringen och vänsterpartiet har slagits för en första lång period på just dessa tio år och därefter åttaåriga tillståndsperioder. Den långa tidsperioden skulle enligt förespråkarna rida spärr mot politisk klåfingrighet och försök att i snabb takt fatta beslut om en hårdare styrning av public service.

I riksdagsdebatten målade socialdemokraterna upp en dyster och hotfull bild. De avskräckande exemplen hämtades från våra nordiska grannländer. Danmarks Radios, DR:s, anslag har nyligen skurits ner med 20 procent efter ännu hårdare sparkrav från Dansk Folkeparti, alltså SD:s systerparti. 400 jobb ska bort och flera tv- och radiokanaler läggs ned. Programverksamheten styrs hårdare genom att det uttryckligen står att det ska märkas att det danska samhället "har sina rötter i kristendomen." DR ska "sprida dansk kultur och det danska kulturarvet". Den här inriktningen kan man avläsa i SD:s reservationer till den senaste svenska Public Service-utredningen.

Mer svensk kultur och mångfald definierad som hela Sverige och särskilt dåligt bevakade geografisk områden. SD kräver alltså ett omtag där politikerna först ska fastställa inriktningen för Public Service och därefter finansieringen. Nu fattas besluten i den omvända ordningen. På just den här punkten är SD-politikerna dock ensamma i sin kritik.

Enigheten med Alliansen gäller alltså hur långa avtalsperioderna ska vara. Försvarslinjen för 10-årsavtalet hävdar att tiden är den viktigaste bastionen för att säkerställa den oberoende journalistiken på SVT, SR och UR.

Men enigheten mellan SD och Allians-partierna gäller fler frågor. SD har drivit en stenhård kritik mot Granskningsnämnden och i princip anklagat nämnden för att den inte klarar av att slå vakt om att utbudet i Public Service ska vara opartiskt och sakligt. SD har lagt fram ett förslag om att inrätta en form av vetenskapligt råd. Både moderaterna och KD hakar på i kritiken mot Granskningsnämnden även om de inte stödjer idén om vetenskapsmän som domare i frågan om vad som kan vara partsinlagor och osakligheter. De båda allianspartierna kräver däremot att Granskningsnämndens verksamhet utreds särskilt med målet att arbetet ska vässas och nämnden även ska få direkta sanktionsmöjligheter. Inte bara verbala fällningar, utan utdömande av böter. Rörande enighet i kritiken mellan KD, M och SD.

Till märkligheterna i dagsläget hör, att frågan om att säkra den oberoende ställningen för Public Service saknar ett helhetsgrepp. Förvisso har nu fattats beslut om att den så kallade Förvaltningsstiftelsen, det övergripande organet för Public Service, inte får besättas med några aktiva riksdagspolitiker. Och det är ju bra att man insett behovet att täppa till den möjligheten till politisk påverkan. Men i frågan om den omtalade Granskningsnämnden verkar det som om alla partier leker blindbock. Nämnden, som alltså löpande granskar utbudet i SVT, SR och UR och som ansvarar för årsvisa rapporter om hur bolagen sköter sina uppdrag, är en grupp som består av en ordförande, sex ledamöter och fyra ersättare. Alla utses av, vem då? Jo, regeringen. Stopp på ett ställe, men kvarvarande vidöppen gavel på ett annat. Missen inger inte särdeles mycket förtroende, utan gör istället att de verbala politiska välsignelserna om hur viktigt det är att skapa skydd för oberoendet klingar aningen ihåligt. Särskilt då alltså flera politiska partier vill ge Granskningsnämnden mer makt.

Även om enigheten kan sägas vara stor bakom den nya finansieringsmodellen för Public Service så är sprickorna i fasaden uppenbara. Allianspartierna och SD delar i långa stycken en kritik mot SVT, SR och UR, som handlar om att programutbudet måste granskas hårdare. De här partierna har också drivit på för att begränsa de automatiska uppskrivningar av tv-avgiften som togs fram av Public Service-utredningen. I riksdagsdebatten förde flera politiker inom detta nya mitten-höger-block fram krav på mer frekventa redovisningar av hur mycket pengar som de facto avgiften innebär, med argumentet att det år från år kommer att bli fler individer som beskattas. Även löntagarnas inkomster kommer att öka, vilket leder till mer intäkter från avgiften då den har en viss progressivitet med ett tak just nu på 1300 kronor per person och år. Om SVT, SR och UR får överskott i sina kassor så bör det enligt allianspolitiker och SD öppna för nya politiska beslut.

Hur enigheten uppstått mellan de inblandade är omöjligt att säga. Vem som tog vem vet förmodligen ingen. Det oväntade samarbetet kan ju uppstått av det enkla faktum att enskilda politiker upptäckt att de är eniga i flera sakfrågor, och därmed lyckades de köra över regeringen och dess stödparti vänsterut.

Det är uppenbart att det höga retoriska tonläget på partiledarnivå inte är kopplat till ett rakt rör ner till den praktiska politiken i sakfrågor. I den så viktiga frågan om Public Service avtecknar sig istället nya stridslinjer, där det också blir allt tydligare att SD formerar en offensiv för stramare styrning av innehållet, hårdare granskning och öppnare möjligheter att dra i bromsen för hur mycket resurser som Public Service ska få. Medie- och kulturpolitiken kan mycket väl bli nästa stora SD-fråga. Partiet har ju nött på konsekvent mot Public Service för att programutbudet påstås vara vridet och vinklat åt fel håll. Det matchar de populistiska fördomar som finns om medierna. Och det räcker ju med ett fatalt misstag som när programledaren i SVT:s avslutande partiledardebatt tog till orda och tog avstånd från ett uttalande av Jimmie Åkesson mitt i en hård ordväxling med Annie Lööf, så får angreppen mot SVT, SR och UR än mer fart. En plump satir i P3, såsom satirer alltid är, och nämnde Åkesson får många ryggdunkningar när han säger sig vilja lägga ned radiokanalen som han tycker är en skitkanal. För den minnesgode så påminner dramaturgin och vulgariseringen om hur SD för drygt ett decennium sedan började propagera mot invandring genom att skickligt exploatera fördomar.

Och vad finns då mot denna SD-strategi inom medie- och kulturpolitiken? Alliansen verkar ju till att börja med inte insett vidden av de gemensamma positioner man nu intagit med det parti som Annie Lööf och Jan Björklund förklarat persona non grata. Dessutom verkar det rödgröna blocket sakna en heltäckande egen strategi. Regeringspartiernas mediepolitiska handlingsprogram saknar både tydlig beskrivning av hotbilderna och visionära grepp för att Public Service ska klara sitt oberoende uppdrag och säkra kvalitetsjournalistik i ett Sverige där kommersiella medier pressas ekonomiskt och inte minst överger lokal bevakning på ackord.

Vad blir nästa steg nu när tv-avgiften är beslutad med förkortad tillståndsperiod? Frågan som står på tur är att bestämma inriktningen för Public Service. Hur ska mångfald och oberoende definieras? Ska det införas så kallade public-value-test för att kontrollera om nya programsatsningar är i linje med Public Service-uppdraget? Hur ska SVT, SR och UR bevaka Sverige, hur ska det lokala nyhetsutbudet stäkras. Och många andra frågor, som nästan genomgående är minst lika viktiga och kanske svårare än finanseringen.

Kommer den nya alliansen att sätta tydliga spår i besluten igen, och hur stor är risken att svensk Public Service kommer att få en egen "dansk skalle"? Alltså politiska beslut som sätter press på oberoendet och därmed riskerar trovärdigheten. Den som lever och lär få se, men efter förra veckans nya form av politisk enighet i riksdagens plenisal i flera viktiga frågor vill jag påstå att hotbilden ökat, inte minskat.

Jan Scherman

Jan Scherman var vd på TV4-Gruppen 2001-2011. 2013-2016 jobbade han för Schibsted, merparten av tiden som affärsområdeschef för Aftonbladet TV. Idag är Jan Scherman diversearbetare och skriver för bland annat Resumé.



Dela sidan: