Dela sidan:

Jag betraktar mig själv som en snäll kille. Jag förstår idén om empati. Jag är dessutom politiskt intresserad och i alla fall en aning allmänbildad, så jag kan dessutom sympatisera med idén om en fackförening. I fabriken. Vid bandet. Där individen är ett anställningsnummer som förutsätts prestera som numret bredvid. Där fungerar idén om "en för alla" så bra att det i praktiken inte finns någon som vill ha bort den.

Men på byrån är den destruktiv. Hämmande. Orsak till konkurser, kapitalförstöring och förlorade arbetstillfällen. Jävlar vad jag tycker illa om LAS.

Nu ska man egentligen inte gnälla på lagar och regler. De är ju samma för alla. Som bunkrarna på golfbanan, de är där för att göra verksamheten mer intressant. Och ingen har ju sagt det ska vara lätt att vara företagare.

Men LAS slår inte lika mot alla. LAS drabbar de arbets-
givare som vill mest och som vill ställa samma krav på alla medarbetare oavsett hur länge de varit anställda. Det är helt enkelt inte klokt att många år i anställningskontraktet ska skapa en upplevd rättighet att sluta svettas, kämpa och utvecklas för sig själv och för sin arbetsgivare. På en medelstor reklambyrå skapar vetskapen om att stå långt bak i LAS-kön en illusion av trygghet. Men endast en illusion eftersom hela verksamheten kan sättas ur spel av ledningens svårighet med att sänka kostnaderna och behålla intäkterna.

I tider av arbetsbrist är det inte osannolikt att det är de senast anställda som skapar de största intäkterna. För det fall lönsamheten sviktar och personalen måste minskas, är det då, på grund av LAS, de intäktsgenererande medarbetarna som får lämna. Det är inte bra för någon, inte ens för de långtidsanställda som blir kvar på det sjunkande skeppet. De hade mått bättre av att utvecklas någon annanstans.

En fråga om ledarskap, säger någon. Skicklig management handlar ju om att motivera de medarbetare man har till att utvecklas. Jo. Också sant. Men här, som i andra fall, handlar det om att orka hålla två saker i huvudet samtidigt.

Byråledaren ser givetvis inget mervärde i att göra sig av med långtidare, Tvärtom. Det svider i själen. Men det kan vara ett nödvändigt ont om hela verksamheten – och samtliga arbetstillfällen – står på spel.

I dagarna är frågan om LAS en av de som avgör hur vår nya regering ser ut. Jag hoppas vi landar i en lösning som fungerar också i vår värld. En lösning som visar respekt både för den enskilde individens behov av integritet och respekt och för byråledarens uppriktiga vilja att driva sitt företag framåt, vilket förutsätter medarbetare som förstår att den enda verkliga tryggheten - är ständig utveckling!



Dela sidan: