Dela sidan:

Aldrig hade jag väl trott att jag skulle sitta här och till synes försvara Joakim Lamotte eller Alexander Bard men å andra sidan hade jag för några år sedan aldrig trott att det jobb jag sökte på Sveriges största människorättsorganisation, skulle bli en smärtsam insikt i den åsiktskorridor vi lever i idag. Jag skriver till synes för det är precis så det kommer framstå för många. Att jag är en misogyn, trångsynt, sexistisk, antifeministisk, hatisk... ja, listan kan göras lång men avslutas alltid med "man" (#kränkt).

Det är åtminstone den skarpa underton man möts med när man besöker det nygrundade Gardets.nu och inte minst ser över deras kommunikation. Vad som beskrivs som en feministisk plattform som med mod ska lyfta kvinnors alltför länge tystade röster. Och hittills har man inte svikit med exempelvis den tidigare SVT-anställda Clara som vittnar om det svineri och hyckleri som präglar även vårt jämställdhetsivrande public service. Berörande, provocerande och förhoppningsvis engagerande. Men låt oss då inte reproducera dessa rökridåer.

För i en intervju i Resumé illustrerar Amanda Oxell, en av Gardets grundare och fasta krönikörer, det något obehagligt medvetna i den strategi man valt för att lansera sajten. En där den slitna devisen "målen helgar medlen" når sin smärtgräns med fejkcitat från både Alexander Bard och Joakim Lamotte m fl. Två vars feministiska engagemang säkerligen kan ifrågasättas men där Oxell i sin argumentation förstärker en ytterst problematisk retorik – Är du inte med oss så är du emot oss. I det här fallet emot jämställdhet.

Och ser vi på det rent objektivt så handlar detta inte om att misskreditera någon, att insinuera förskräckligheter eller att ens spekulera. Det handlar kort och gott om att respektera människors integritet både när det kommer till politiska åsikter, affärer men framför allt vilja. Ett nej ska som bekant alltid vara ett nej. Även under min tid på "Sveriges största människorättsorganisation" (all pun intended) så arbetade vi efter de etiska parametrarna att alltid fråga eventuella ambassadörer och samarbetspartners om de ville delta i en eventuell kampanj eller aktion... och då kämpade vi ju för allas lika värde över hela världen. En självklarhet som få inom ideell sektor skulle gå emot.

Så att som Amanda Oxell insinuera att "Att de beter sig som att vi har utmålat dem som barnamördare är ju bara att understryka vår poäng - att det inte är så självklart att man är för feminism eller jämställdhet idag " är en beprövad taktik vi sett tidigare i synnerhet i politisk kommunikation. Från den krigsivrande president George W. Bush till krigsivrande Hillary Clinton och ja, till och med i Bibeln. På Wikipedia går att läsa: "the phrase "you're either with us, or against us" and similar variations are used to depict situations as being polarized and to force witnesses, bystanders, or others unaligned with some form of pre-existing conflict to either become allies of the speaking party or lose favor. The implied consequence of not joining the team effort is to be deemed an enemy. ". Det är alltså inte bara ett enkelt sätt att monopolisera något, som i Bushs fall "demokrati" och "frihet", utan även demonisera motståndaren. Och visst skulle det kunna argumenteras för att passivitet gör dig medskyldig men då bör vi alla sälla oss i mer eller mindre grad, till anti-jämställdhetens skampåle.

För i dagens Sverige går det inflation på jämställdhetsivrare, rättighetskämpar och demokratikramare. Oavsett om det är Sverigedemokrater som vill "värna" svenska kvinnors frihet, radikalfeminister som önskar livet ur farliga män, svensk public service eller till och med "Sveriges största människorättsorganisation" där den interna personalpolitiken förs med en förödande tystnadskultur. Det är helt enkelt goda värderingar som de flesta av oss nog kan ställa upp på men där övertygelsen kring hur vi tar oss dit skiljer oss åt. Och när alla tycks ha rätt blir ju frågan vem som har fel.

Enligt Oxell och company är det i detta fall Lamotte som valt att polisanmäla kampanjen eller som hon menar slösa med "polisens redan begränsade resurser". Ett "slöseri" som en kommunikationsstrateg som Oxell med all säkerhet kunnat förutse och därmed även har ansvar i oavsett hur mycket satir man försöker dölja den med. Detta är med största sannolikhet inget nytt för de flesta av Resumés läsare tillika mina branschkollegor, men en desto större anledning att skippa dessa rökridåer innan vi alla kvävs. För visserligen kan Oxell nu lägga en "jävligt bra" kommunikativ bedrift i CV:et men när det kommer till det etiska är det långt ifrån kanske inte det ideell sektor är men definitivt borde vara. Frågan är hur länge målen helgar medlen? Personligen ser jag fram emot att följa Gardet med både intresse och kritiska ögon. Det är det minsta vår svenska jämställdhet förtjänar.



Dela sidan: