Dela sidan:

En gång i tiden fanns det reklambyråer som var mer lönsamma än någon annan annan konsultbransch. Byråernas chefer var nära vänner med de svenska storbolagens chefer och man erhöll ett stort förtroende kring vad som kunde åstadkommas med reklam. Det fanns reklambyråchefer som till och med sa åt Ingvar Kamprad hur han skulle jobba och det fanns reklamare som fick lansera statlig sprit i USA. Det lilla landet uppe i Norden var känt för en häpnadsväckande påhittighet och kreativitet som lät sig höras över hela världen. På byråerna städslades inte sällan de absolut mest framstående konstnärerna inom lämpligt gebit som skrivande, foto, regi etc. Det var verkligen något remarkabelt som producerades, något som skapade ett stort värde och då var bara det bästa nog.

LÄS MER: Reklambyråernas guldtorka – varför har sverige slutat vinna?

80-talet var ett fantastiskt decennium med mängder av lysande reklam och reklambyråer som år från år snittade över 40 procent i vinstmarginal. När Carlsson & Broman blev uppköpta av DDB någon gång i slutet av 80-talet kunde Lars-Börje köpa alla sina kläder på Götrich och man hade avtal med Freys Hyrverk som tillhandahöll limousinservice varje dag. Hans son Karl åkte följaktligen limousin varje dag från villan i Mälarhöjden in till Carlssons skola på Östermalm. När det var dags att se på fotbolls VM i USA så gjordes resan tillammans med IKEAs vd och koncernchef Anders Dahlvig. Inget konstigt med det att storbolagschefer umgicks med reklamfolk

Ganska många duktiga byråägare blev riktigt förmögna då de blev uppköpta av stora amerikanska byråkedjor. Bosse Rönnberg blev så pass rik att han kunde köpa flera hyresfastigheter i Vasastan och Lars Blomman Blomberg blev enormt förmögen när han sålde till Ogilvy.

På 90-talet kom ironin in i reklamen och det förhållandevis marginella jeansmärket Diesel fick en dundrande succé tillsammans med en svensk reklambyrå och några av samtidens bästa fotografer. På Rönnberg McCann hade man till och med råd att anställa en riktig vd med stjärnglans från TV och Ogilvy hade vuxit något enormt. Det började dyka upp rena produktionsbyråer som Blomqvist som var jättebra för man kunde lägga alla tråkiga småjobb med taskig budget på dem.

Som ung reklamjunior kunde man knalla upp till Styckjunkargatan och få pitcha idéer tillsammans med Jonas Åkerlund och Johan Renck på Petterson och Åkerlund. Ibland smet någon av bröderna Åhlund in och frågade vad man satt och tänkte på. Utan att man hann svara så sa någon av bröderna: "Jag vet du tänker på - "brudar".

I slutet av 90-talet sökte en ung kille som sa sig ha skrivit tal för Carl Bildt jobb på den då hetaste designbyrån Ytterborn&Fuentes. Han fick aldrig jobbet för det gick till artikelförfattaren men han lyckades rätt väl ändå för han startade istället den sista byrån med verklig stjärnglans: Storåkers McCann.

Udda personligheter fanns det gott om och självförtroendet var det inget fel på men någonstans här så började byråernas dragningskraft falna. Det häftigaste man kunde jobba med var film och var gjordes det mest film; jo, på TV-produktionsbolagen vilket gjorde att många av de mest framstående kreatörerna lämnade byråvärden till förmån för dessa.

Någon säger att det inte är så högt i tak längre. Några Göteborgare håller dock fanan högt ännu en tid men nu börjar det digitala undret att ta nästan all talang och verkligt driv. Det görs fantastiska kampanjsajter av några killar från Norrland som kallar sig för North Kingdom och av göteborgarna Kokokaka. Digitalbyrån Farfar vinner Grand Prix i Cannes för Diesel, dock så har man ingen vidare lönsamhet. Detta med usel lönsamhet blir något genomgående för så gott som alla byråer. Inte underligt då timdebiteringen stått still i nästan 20 år. Men problemet är ju inte timdebiteringen utan att man inte lingen längre vill betala för byråns kreativitet. Kan det vara så att den helt enkelt försvunnit?

Reklambranschens egen hälsa och antal priser som vinns i internationella tävlingar är intimt sammanflätade.

När Resumé nu konstaterar att det är skral skörd av priser i de internationella reklamtävlingarna så är det nog inte många som är förvånade. Det går såklart att hitta mängder med små förklaringar men vad det handlar om till syvende och sist är ju att den ovanliga bransch som inhyser arbetare som kallar sig för kreatörer inte längre är varken angelägen, kreativ eller nyskapande och det är därför ingen vill betala bra för dess tjänster.

I nästa artikel kommer jag fördjupa mig ytterligare i hur det är ställt på dagens byråer och vad som sannolikt påverkar deras möjligheter att bli lönsamma och framgångsrika prisvinnare men också vad som gjort att utveckligen gått åt motsatt håll.

Bästa hälsningar



Dela sidan: